Opinion

Lönsamt att äga hyresfastigheter

Opinion
Opinion Säg inte att det är olönsamt att äga och förvalta hyresfastigheter.
PREMIUM

Säg inte att det är olönsamt att äga och förvalta hyresfastigheter. Skyll inte på olönsamhet i branschen för att propagera för marknadshyror. Påstå inte att det inte är lönsamt att bygga hyresrätter.Vi låter årligen undersöka 15 fastighetsföretag i vår del av landet. Vi ser att det år efter år, i såväl högkonjunktur som lågkonjunktur, är en lönsam affär - för fastighetsägaren. Den genomsnittliga vinsten per hyreskrona uppgick till nästan 10 procent under förra året. Direktavkastningen var i genomsnitt 6,8 procent, alltså högre än bankernas utlåningsränta. Sett över en femårsperiod var vinsten i genomsnitt 7600 kronor per lägenhet, eller 633 kronor varje månad på hyresavin till ren vinst för ägaren.Vi är inte ensamma om att konstatera att fastighetsföretagande är lönsamt. Vi ser allt fler pensions- och aktiefondförvaltare intressera sig för hyresbostäder. Svenska bostadsfonden lockar nya kunder genom att framhålla svenska bostadshyresfastigheter som det tryggaste fastighetsslaget att investera i. De säger att vår svenska modell att sätta hyror, bruksvärdesprincipen, är viktig orsak till den trygga lönsamheten. Men också att bostäder är mindre konjunkturkänsliga. Flera förvaltare av våra pensionspengar investerar i hyresbostäder. Två exempel är Folksam och Första AP-fonden med sitt fastighetsbolag Willhem AB. De investerar såklart för att de ser att det är lönsamt att investera i hyresbostäder på lång sikt, med låg risk och hög avkastning. Det är värdefulla kunskaper när vi samtidigt hör Fastighetsägarnas organisation argumentera för att fastighetsägare och hyresgäst själva ska komma överens om hyran. De vet förstås att i tider av bostadsbrist är människor beredda att offra mycket för att få tak över huvudet. Utan nuvarande lagstiftning med bruksvärdeshyror och rätten att organisera sig och få sin hyra förhandlad skulle man stå sig slätt som hyresgäst. Fastighetsägarnas argumentation för marknadshyror visar att de inte drar sig för att utnyttja bristen på bostäder för att höja hyrorna och öka sina egna vinster.Problemet på bostadsmarknaden är inte olönsamhet. Det är bostadsbrist. Vi ser att de ojämlika villkoren i beskattningen av våra bostäder gör att bristen på bostäder, framför allt hyresrätter, ökar. Beskattningen av hyresrätter är betydligt högre än för bostadsrätter och villor. Förändringar i statliga bidrags- och skatteregler för bostadsförsörjning har fått till följd att det aldrig varit så stor skillnad i boendekostnad som nu för att bo i nyproduktion jämfört med att bo i det som byggts tidigare. Detta gör att det byggs alldeles för få bostäder, och de som byggs blir alltför dyra för flertalet att efterfråga. Dyra bygg- och produktionskostnader i nybyggen spelar också stor roll. Det är viktigt att diskussionen om hyrorna, bostadsbristen och villkoren för fastighetsägande är saklig och bygger på fakta. Det finns ca 1,6 miljoner hyresrätter i landet. Debatten kring boendet berör därmed vardagen för närmare 3 miljoner människor där många skulle få svårt att klara högre hyror. Marknadshyror löser inte bostadsbristen. Det finns bara ett sätt – bygg fler bostäder, nu.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Områdespolis utan område

Opinion
Opinion

Polisen kritiseras ännu en gång för att projektet med områdespoliser har misslyckats. Tanken var god: det skulle öka tilliten mellan polisen och lokalbefolkningen att se samma personer på plats och det skulle få invånarna i utsatta områden att känna sig prioriterade.

Polisens tillsynsenhet konstaterar att ”Polismyndigheten brister i ledning, uppföljning och utvärdering av den brottsförebyggande verksamheten.” När man tittar på den hårda kritiken handlar den snarare om att det i praktiken inte funnits några områdespoliser än att de gjort sitt jobb dåligt. Det är frustrerande inte minst eftersom polisen målat upp områdespoliserna som en effektiv lösning på problemen med tidig rekrytering av unga till gängkriminalitet. Att stoppa rekryteringen pekas ut av både forskare och politiker som en av nycklarna till att få bukt med gängen.

Frågan är om det är fel på systemet, eller om felet ligger i att man inte har tillämpat det. Det lutar åt det sistnämnda, även om det så klart är frustrerande att man inte kan veta säkert. Det går inte att utvärdera ett system som inte tillämpats.

Enligt den kritiska rapporten har områdespolisen uppdrag varit luddigt och många har inte fått något eget geografiskt område. Att en tjänst som heter områdespolis inte är knutet till ett specifikt geografiskt område låter absurt. Hur ska en ”områdespolis” utan område skapa kontinuitet eller samverkan med boende? Områdespolisen har istället använts som ett slags vikariepool för andra evenemang, som fotbollsmatcher. Polisen skriver på sin hemsida att det ”krävs att man tydliggör uppdraget för områdespoliser”. Ja, eller låter dem göra sitt jobb, helt enkelt.

Polisen upprepar sitt mantra att man behöver mer resurser och fler anställda. Men man kan inte fortsätta pumpa in skattepengar i projekt som aldrig blir av, så man måste börja med att definiera vad en områdespolis är och hur man ska se till att nyanställda får vara verksamma som just områdespoliser.

Opinion

Justitieministern skyller på kommunerna

Opinion
Opinion

Fler individer måste få det stöd som de behöver för att lämna kriminella och våldsbejakande miljöer. Arbetet behöver bli nationellt samordnat. Det var argumenten regeringen förde fram när man 2019 fattade beslut om ett nationellt avhopparprogram, som en del i det så kallade 34-punktsprogrammet med åtgärder mot gängkriminaliteten.

Två år senare är tongångarna andra. "Staten kan inte lösa alla problem åt kommunerna. Det måste finnas ett eget driv från de kommuner och de kommunpolitiker som styr i kommunerna. Där det finns ett engagemang, där händer det saker. Där det inte finns ett engagemang, ja då sopar man grejer under mattan.”, säger Morgan Johansson till SVT (20/10) när han får frågan om varför regeringen inte längre vill inrätta ett avhopparprogram. Istället införs en mindre satsning på en nationell samordnare.

Att antyda att kommunerna är bortskämda som förväntar sig ett avhopparprogram är rejält fräckt, när det var regeringen som slog på trumman kring sitt 34-punktsprogram. Den växande gängkriminaliteten är först och främst ett statligt misslyckande, inte ett kommunalt. Det är inte heller konstigt att flera kommuner är kritiska. Det är inte kommunpolitikernas driv som är problemet när antalet kriminella grupperingar växer från ett 50-tal till över 300 på ett par decennier.

Att välfungerande avhopparprogram är viktiga verktyg i kampen mot brottsligheten är välkänt. Bara ett par dagar innan justitieministern avfärdade behovet av ett program gjorde journalisten Charlotta Buxton en djupdykning i Skottlands och Glasgows arbete mot gängkriminaliteten (SvD 18/10). Där har flera organisationer som arbetar med att erbjuda vägar ut ur brottsligheten fyllt viktiga syften.

Istället för att Sverige ska låna från framgångsrika modeller ska landets socialtjänster harva vidare på egen hand. Anledningen är oklar, och det blir inte tydligare av att justitieministern lägger ansvaret på kommunerna.

Opinion

Parodisk skrämselpropaganda

Bertil Malmberg i talarstolen.
Foto: Björn Lindgren/TT
Opinion
Opinion

Ibland när Ivar Arpi försöker hjälpa blir det fel. På Twitter ville han uttrycka solidaritet med den judiska befolkningen i Malmö, men lyckades bli anklagad för xenofobi och islamofobi – av Svenska kommittén mot antisemitism. Istället för att lägga fokus på den judiska minoritetens utsatthet valde han att bredda resonemanget till ”etniska svenskar”, som enligt honom var minst lika utsatta, om inte mer.

Det är bara ett exempel på skrämselpropaganda som både skribenter och politiska partier tar till för att säkra klick och röster och som börjar anta parodiska proportioner. Parodin blir inte mindre när dystopiska framtidsvisioner presenteras i berättarform, som riksdagskandidaten Fredrik Kärrholm (M) gjorde på Expressen Debatt nyligen. Framför sig ser han ett Sverige som liknar antingen helvetet eller – om vi röstar på honom – paradiset. Även paradiset är kusligt. Det är en blandning av Aldous Huxleys roman ”Du sköna nya värld” och 1950-talets Sverige. Befolkningen är hövlig främst av allt, och visar tillbörlig respekt mot polisen, som äter glass. I det negativa scenariot tärs Sverige sönder av gängskjutningar och genusvetenskap.

Hysteri kommer också från vänster, där alla problem härleds till det nyliberala experimentet. Sådana överdrifter är högern ibland road av. Vad som får det konservativa blocket att se rött är brunsmetning, som Per Bolund ägnade sig åt i söndagens partiledardebatt.

Några dagar innan partiledardebatten dömdes Bertil Malmberg (SD) för hets mot folkgrupp, efter att han på ett regionfullmäktigemöte sagt att sydsudaneser skulle ha lägre IQ. Två dagar efter debatten avskedades en SD-tjänsteman på grund av samröre med vitmaktsrörelsen. Samma dag åkte Björn Söder (SD) buss, utsattes för en arabisk låt och drog en rak koppling till islamism. Det var ganska brunt av honom.

Vår tids stora utmaning är att skilja befogad oro från manipulation. Att brunsmeta SD är rimligt. Ett Arpi-scenario där minst 80 procent av svenskarna flyr de resterande 20 är långsökt.

Opinion

Hoppet om en annan höger

Opinion
Opinion

Fördelen med ungdomsförbund är det finns utrymme för att veva häftigt mot både väderkvarnar och mot riktiga och allvarliga missförhållanden. Ibland blir det fel, med det är fördelen med ungdomsförbund: där man kan man prova sina ideologiska vingar utan avgångskrav eller partipiskor som i den vanliga riksdagspolitiken.

Moderata ungdomsförbundet sticker ut hakan i ett antal frågor inför Moderaternas arbetsstämma som började i Helsingborg under torsdagen. Om man tittar närmare på förslag och invändningar syns en för Moderaterna livsviktig interndebatt om vilka de är och vill bli som parti, inte minst angående frihet och integritet.

Det samhälle som Moderata ungdomsförbundets Matilda Ekeblad talar sig varm för är ett helt annat än det moderpartiet förespråkar för att kunna samarbeta med Sverigedemokraterna. Integriteten och friheten, partiets kärnvärden, är det numera bara Muf som värnar. Ungdomsförbundet säger nej till att punktmarkera mot icke-brottsmisstänkta i socialt utsatta områden genom visitationszoner. De vill inte försvåra för arbetskraftsinvandring, utan påminner om att Moderaterna förr ansåg att viljan att arbeta och bidra till samhället skulle uppmuntras, oavsett etnicitet.

Ungdomsförbunden är radikala och fungerar sällan som en mätsticka för moderpartiets politik i framtiden. Men man kan tillåta sig att hoppas.

Opinion

En subtil skillnad mellan extremist och psykiskt sjuk

Opinion
Opinion

Första misstanken som spreds efter dådet i Kongsberg var att det handlade om ett terrorbrott. Det är inte särskilt konstigt. Det har onekligen varit ett antal vansinnesdåd med politiska förtecken under senare år. I skrivande stund tror den norska polisen snarare att det handlar om en psykiskt sjuk person.

Jag är verkligen lekman, men för mig är det lite svårt att förstå skillnaden. Det krävs rimligen någon form av rubbning för att ha ihjäl fullkomligt oskyldiga människor. Samtidigt förstår jag förstås att motivet spelar roll. Förståelsen behövs för att förhindra liknande dåd i framtiden.

Som sagt, det är inte särskilt förvånande att det spekulerades om terrorbrott och att det inte minst i sociala medier surrade runt resonemang om muslimer och invandrare och invandring. Det är många som är snabba att spä på oron för rörligheten över gränserna. Och som ser en chans att påminna om risken för att öppenhet leder till att konflikter och extremism i andra delar av världen också når oss, i vår lilla del av världen.

Nej, det är nog inte bara för den som ser invandringen som alla problems urmoder som det blir mer begripligt om vansinnet har sitt ursprung i flyktingläger och förtryck än i välmående kvarter i ett av världens rikaste och mest demokratiska länder.

Nu hette alltså mördaren Espen och det finns misstankar om psykisk sjukdom. Det gör det inte mindre viktigt att föra en politisk debatt om orsaker och samband,

Det sägs ibland att det etablerade samhället har blundat för migrationens baksidor. Att allt ifrågasättande har tystats ner. Nja, jag håller med om att det har varit en väldigt polariserad debatt, och att det bara har funnits utrymme för två ståndpunkter. Antingen för eller mot, och i det höga tonläget har alla nyanser försvunnit. Men nog har frågan uppmärksammats och debatterats.

Däremot tycker jag inte att den psykiska ohälsan har debatterats i den omfattning som frågan kräver. Stress och depression är den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar i vårt land. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Det är ytterst få som blir en fara för andra, men för enskilda och för samhället i stort är den psykiska ohälsan ett allvarligt problem. Siffrorna är som sagt från Sverige, men i det här fallet tror jag att mycket är sig likt i vår del av världen.

Det är alltid svårare att ta till sig svåra problem när de berör oss själva. När det finns mitt ibland oss, och vi själva kan vara en del av det. Och när det inte finns några enkla och radikala lösningar.

Det kommer att ta lång tid innan vardagen är tillbaka i Kongsberg. Och för några kommer resten av livet att vara präglat av dåden. Människor som oroligt vänder sig om när de hör steg bakom sig som och oroligt undrar vem som ringer på dörren.

Det kommer att ta tid att vinna tillbaka tryggheten. Det kommer att kräva en hel del av det som den politiska debatten numera handlar mycket om, i Sverige och i Norge, det vill säga fler poliser, mer pengar till åklagarna, hårdare straff och fler övervakningskameror. Allt det där är viktigt. Lika viktigt som att det finns tillräckligt med kuratorer och skolpsykologer och en psykiatri utan långa köer.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Native Skd

Oddsleverantören Kambis starka första kvartalsresultat 2021

www.casumo.com

Kambi Group, ett Maltabaserat företag som levererar odds till B2C-företag inom sportbetting, överträffade under det första kvartalet 2021 förväntningarna som hos många redan var höga. Bolaget har visat starka siffror flera år i rad, och rider vidare på den växande sportbettingvågen.

En stark inledning på 2021

Kambi Group startade 2010 och noterades på Stockholmsbörsen fyra år senare. Deras verksamhet fokuserar på att förse bettingbolag med oddstjänster, och har varit något av en framgångssaga sedan dess. Företaget har haft en vinstmarginal med över 10% i snitt per år sedan de noterades, och det senaste kvartalet visar en imponerande 25.8% för 2021. Intäkterna har ökat med över 200 miljoner kronor från samma kvartal förra året och även marknadsvärdet fick ett lyft under 2020, vilket kan ses som att investerare har höga förhoppningar om framtiden.

Den växande iGaming-industrin

Kambis framgångar det senaste decenniet följer den snabbt växande spel- och bettingindustrin, som har blivit en betydelsefull gren inom online-nöjen. När intresset för betting har ökat, har resultatet blivit att bettingbolagen vill göra sina tjänster mer tillgängliga och användarvänliga för kunden. Den efterfrågan har Kambi dragit nytta av, och förser då bolagen med de tjänster som krävs för att anpassa sig efter den växande populariteten. Dessutom har operatörer som historiskt sett är fokuserade på casino till exempel Casumo också börjat ta del av Kambis tjänster, för att utöka sin verksamhet till att omfatta sportbetting tillsammans med spel som blackjack och slots. Då iGaming som bransch går igenom en stor tillväxtfas kan man konstatera att Kambi varit rätt i tiden med sina tjänster.

Ljus framtid för bolaget

Kambi har under åren återinvesterat delar av sin vinst, och satsat på att stärka sin internationella närvaro. Idag har de kontor på olika ställen i världen, och ett nät som sträcker sig över flera kontinenter. En av de viktigaste händelserna i bettingvärlden var när USA legaliserade sportbetting på federal nivå 2018, efter att ha varit förbjudet i nästan 30 år. Sedan dess har flera delstater gjort planer på hur lyftandet av de lokala förbuden ska se ut.

Detta har så klart varit väldigt goda nyheter för företag som erbjuder bettingtjänster, och Kambi har varit en av de första att utnyttja den förändringen. De har inte bara kontor etablerat i Philadelphia, utan har redan involverat sig i bettingverksamhet i flera delstater. 2020 rapporterades 30-40% av gruppens intäkter har kommit från den amerikanska marknaden. Med en fot inne i den snabbt växande bettingmarknaden i USA ser framtiden intressant ut för bolaget, och den starka kvartalsrapporten för 2021 kan ses som ett kvitto på spel- och bettingindustrins framfart, så väl som en fingervisning för hur det kan komma att se ut framöver.

Kambi Group Plc. har sitt huvudkontor i Malta och börsnoterades 2014. Företaget ägnar sig främst åt att erbjuda tjänster inom odds till företag verksamma inom spel- och betting – och den växande industrin inom vilken de opererar har skördat stora vinster de senaste åren. Den första kvartalsrapporten för 2021 visar på en stark tillväxt för företaget, som har levererat flera positiva rapporter i rad, och med möjligheterna på den nyöppnade amerikanska marknaden kan detta bli ett framgångsrikt år.

Opinion

Samarbeten får saker gjorda

Opinion
Opinion

Stefan Löfven har värnat samarbeten mer än att se till att få saker och ting gjorda”. Det är ordagrant vad SSU-ordföranden Lisa Nåbo sa i en intervju med DN (18/1). Jag var tvungen att läsa meningen två gånger för säkerhets skull. Är inte samarbete synonymt med att få saker gjorda, i en demokrati?

Nåbo är inte ensam om att prata i termer som trotsar logik. Många socialdemokrater efterfrågar mod, det vill säga mer vänsterpolitik. Alla partier har varit där. Självklart vill folket ha vår politik tänker de, bara vi är tydliga. Gå tillbaka till rötterna. Det har fungerat förr och kommer att fungera igen. Det parlamentariska läget får journalisterna roa sig med.

Magdalena Andersson förväntas leverera det mod som Stefan Lövfen anses ha saknat. Nyfikenheten och spekulationerna gällande Andersson som politiker är mer kuriösa än Andersson själv. Hon har ju varit finansminister och landets andra mäktigaste person i sju år. Vi vet exakt hur hon kommer att vara. Ungefär som Löfven.

Problemet är att V och MP resonerar precis som Nåbo. Båda partierna har inlett resor till ungefär samma destination, någonstans långt åt vänster. V måste göra skäl för sitt namn och alltid ligga längst ut. Med sitt nya program för social rättvisa har Mp lagt sig någonstans mellan S och V. Snart har vi en modig vänsterminoritet som ingen vill samarbeta med, och som inte får något gjort.

Opinion

Finns det något värre än nedlåtande applåder?

Opinion
Opinion

Mycket av den politiska samtiden präglas av en krock mellan ungdomlig idealism och hycklande vuxenvärld. Medan det förr var tillåtet att avfärda ungdomen som ungdom, väljer dagens vuxna att spela med. Det var inte bättre förr, men det var ärligare.

Klimatomställningen har börjat kosta på riktigt, och folkviljan att betala är lägre än någon trott. Höga energipriser i Sverige och Europa beror i viss mån på dyra utsläppsrätter och tysk utfasning av kärnkraft. Företaget Cementa har fått ett närmast olagligt undantag att bryta kalk, av en regering där Miljöpartiet ingår. Höga bensinpriser bidrar till den slumrande upprorsstämningen.

Politiska församlingar som bär upp detta system fortsätter att hylla Greta Thunberg och hennes tal om ”så kallade ledare” som duger ingenting till. De bjuder in henne för att skällas ut och applåderar sin egen uselhet. Dessa masochistiska ritualer gör mer skada än nytta. Kontrasten mellan ord och handling blir för stor. Genom sina applåder godkänner de Gretas politiska program, som de vet är ogenomförbart på kort och medellång sikt, om man inte vill avskaffa kapitalismen och demokratin. Det innebär inte att Sverige bör sänka sina klimatambitioner. Men lite ärlighet vore på sin plats.

I USA har ”Defund the police” rörelsen kommit av sig. Efter mordet på George Floyd har främst unga aktivister krävt att polisen ska bantas eller monteras ned. Demokrater på vänsterkanten låtsades ta förslaget på allvar, medan andra satt tysta. Idag är det svårt att hitta någon kongressledamot som brinner för förslaget, eller erkänner att de någonsin gjort det.

Greta och andra ungdomsaktivister är allt annat än curlade. De får utstå både kritik och hat, oftast från konservativt håll. Sedan finns det vuxna beslutsfattare som utåt sett är ense med dem om allt, och håller sin verklighetsbild inombords. De vågar inte säga emot Greta, av rädsla för att verka bakåtsträvande eller nedlåtande. Men finns det något mer nedlåtande än

än oärliga applåder?

Attacken på Eslövsskolan

Känd av polisen

Mobilfoto av skärm på Tingsrätten
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Eslövs kommun och Eslövspolisen kände till att det fanns en stor oro kring den femtonårige pojke som knivhögg en lärare på Källebergsskolan, från skolans sida. Hotbilden som skildrades av personalen bedömdes som tillräckligt allvarlig för att polisen skulle göra hembesök. Trots tydliga indikationer på att pojken radikaliserats fick det inga konsekvenser, eftersom polisen menar att de saknade verktyg.

Säkert sitter det andra tonåringar och leker nazister på pojkrummet och skryter om att begå våldsdåd utan att något händer. Men i Eslövsfallet hade pojken redan tagit med sig stickvapen till skolan en gång, vilket är ett konkret hot mot andras säkerhet. Det är svårt att acceptera att det inet ens ledde till en avstängning från skolan.

Kanske berodde föräldrarnas (av polisen skildrade) ointresse för problemet på övertygelsen om att nazistvurmandet var ett slags pojkstreck. Polisen fick av fadern reda på att de brukade skämta om skolskjutningar. Det är inte utan att man undrar hur det kom sig att en förälder tyckte det var lyckat att skämta om det med en son med radikala åsikter.

”Alla uttryckte oro att det skulle hända någonting på skolan, skolskjutning eller något liknande, att pojken skulle skada någon på skolan”, enligt Eslövspolisen. Nog sticker det i ögonen, även om polisen menar att de har gjort allt de kan med de verktyg som fanns.

Man måste försöka lära sig något av detta och ställa sig frågan om det bör finnas ytterligare möjligheter för polis och socialtjänst att gripa in när unga framstår som ett hot mot personal eller klasskamrater. Kanske bör det bli lättare att stänga av elever som kan innebära en fara för andra. Undervisning enligt skolplikten kan ske på andra sätt än att en elev som tar med sig vapen får gå till skolan som vanligt. Förmodligen bör ungdomspsykiatri kopplas in.

Än en gång kan man konstatera hur dessa dåd begångna av högerextrema och incels är nästan identiska med ”ensamma vargen”-attacker av islamister. Ett hatbrott är det andra sällsamt likt, liksom frustrationen med att de är svåra att stoppa.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL