Opinion

Ledare: ”Den svartaste dagen”

16-åriga Gard Strand sitter utanför domkyrkan i Oslo för att hedra offren. Foto: Scanpix
Opinion
Opinion Att vakna upp söndagen 23 juli och se siffran 91, varav 84 unga, var ogripbart.

Att vakna upp söndagen 23 juli och se siffran 91, varav 84 unga, var ogripbart. Senare på eftermiddagen blev dödstalet 92. Gärningsmannen förefaller vara gripen: hans namn och ansikte är redan spridna över världen och hans ansikte finns på bilder tagna av norsk tv, till synes i själva ögonblicket då han skjuter någon. Det är viktigt att betrakta den som inte dömts för ett brott som oskyldig, men i denne mans fall pekar allt på en såväl faktisk som moralisk skuld till den största katastrofen i Norge sedan andra världskriget. Det kan inte ens bortförklaras med att det var ett dåd i vettlös ilska: ögonvittnen till massakern på Utöya, hjärtskärande unga, menar att skytten kallblodigt gick tillbaka till de ungdomar som var skadade, men inte döda och avrättade dem med ett skott till, på nära håll. Det är oundvikligt att fråga sig hur sinnet som kan göra något sådant ser ut och hur det formats. Denne man har aldrig torterats, aldrig plågats av krig eller diktatur eller något annat som kan traumatisera en människa: varifrån kom hatet och vreden? Frågan om vem denne norrman är, som kallar sig nationalist, men inte blinkar när han trycker av en pistol i ansiktet på ett norskt barn, utan i stället jublar, har redan ställts tusentals gånger. Winston Churchill var mördarens idol. Detta bidrar till bilden av en person med helt förvrängd världsuppfattning: mannen som uppmanade sitt folk att offra blod, svett och tårar för att sådana som skytten inte skulle få makten i Europa skulle om detta var möjligt vända sig i sin grav i avsmak. Norsk regering och polis har med rätta fått världens respekt: hur stark en nation och dess ledning är visar sig i dess värsta kriser.

Vilken statsman Jens Stoltenberg har visat sig vara. Ingen kan ha hanterat katastrofen på ett värdigare sätt eller talat klokare om konsekvenserna. Många har jämfört hans eftertänksamma och empatiska framtoning med George Bushs hämndlystna tal efter tragedin 11 september, där det talades om vedergällning. Men vedergällning är inte en del av den skandinaviska modellen eller den skandinaviska politiska traditionen. Stoltenbergs milda ord om att vi ska svara på våldet med mer tolerans och mer demokrati kommer att gå till den politiska historien som förnuftets och medmänsklighetens röst: det är också det bästa sättet att demonstrera att Norge inte viker sig för hatet och terrorn utan står stärkta i sin övertygelse. Även den norska polisen har varit nära nog hjältemodig i sin korrekta hantering av detta fruk- tansvärda. Under de presskonferenser som hållits, har polisen gett utredningen ett mänskligt ansikte och likt statsministern till och med stundtals visat känslor: om man inte i en sådan stund kan låta sin medmänsklighet lysa igen, när ska detta då vara tillåtet?Och den stillsamma insistansen på att hålla sig till fakta och aldrig ge sig in på någon form av spekulation ens när omvärldens naturliga nyhetshunger vädjade om det ger all heder åt dem. Den ensamme skytt som står bakom massakern har fått svenska media att dra slutsatsen att det inte rör sig om en terrorhandling. Men givetvis gör det det. Extremism är extremism är extremism... Skillnaden mellan nazister, islamister, separatister och våldsbenägna kommunister är liten för dem som drabbas: den som aldrig får tillbaka sitt barn från ungdomslägret på Utöya bryr sig inte om huruvida det var en nazistisk galning eller en islamistisk galning som tryckte på avtryckaren.

En galnings strävan efter att riva upp ett samhälle i grunden och störa det demokratiska systemet på grund av en från den gängse uppfattningen avvikande ideologi är definitionen på en terrorist. Det förekom också många omedelbara reaktioner och kommentarer om att inte skuldbelägga muslimer. Till och med de som inte är islamofoba hamnade omedelbart i fällan att koppla samman terror och islam. Denna gång måste den retoriken helt få vila, liksom främlingsfientligheten: skuldbeläggandet av grupper är helt ointressant för detta fall, och det gynnar ingen om vi fastnar i detta. De som genast pekade finger och antog utan kritisk analys att det rörde sig om islamism och förutsatte att terrorns ansikte skulle ha skägg och turban har allvarliga frågor att ställa sig: är deras fördomsfulla tankesätt en hämsko för deras logiska slutledningsförmåga? Ska man arbeta med information, politik och nyhetsbevakning om man tänker på det här sättet?

Detta dåd lockade som alltid när det förefaller handla om terror till att den rimliga tonen i samhällsdebatten urartade till ömsesidiga anklagelser om att plocka politiska poänger och personpåhopp. Sverigedemokraten Kenth Ekeroth tyckte än en gång det var lämpligt att kröna frågan han ställde om vem som begått dåden i Oslo med en glad gubbe :).Ekeroth får skriva vad han vill, hur han vill, men denne man, som gång på gång visar brist på respekt för mänskligt lidande, sitter i Sveriges riksdag. Jordbävningskatastrofen på Haiti föranledde också dessa leende gubbar.Någon i hans parti borde diskutera hans förkärlek för glada utrop i samband med mänskliga katatrofer med honom: det är opassande för en person som representerar Sverige. Döda människor är inget skämt, Ekeroth, det är tragiskt. Klipp gärna ut och spara så du minns. De som innan de visste vad som verkligen hade hänt utnyttjat denna tragedi för att i segeryra mena att de fått ett verkningsfullt vapen för sin egen agenda bör få skam av resten av samhället: tydligt, högt och klart bör alla med moralisk ryggrad förklara sin avsmak för dessa metoder. Alla antydningar om att alla människor inte har lika värde eller inte förtjänar samma hjälp och stöd måste bemötas med det avståndstagande och den avsky som de förtjänar.

Detta är en tid för solidaritet, då alla som är engagerade i demokratiska partier och rörelser måste verka tillsammans i kamratskap för att fördöma dem som motverkar gemenskap mellan människor. Endast gemenskap kan rädda oss från extremismen.Detta är även den svartaste dagen för internationell socialdemokrati. Det är upp till alla demokrater, oavsett partifärg, att på bästa sätt stödja den rörelse som vi i Skandinavien har att tacka för så mycket i läkningsprocessen som kommer. Socialdemokratin har varit en obändig och oundgänglig kraft för att bygga den frimodiga demokrati som vi har förmånen att leva i. Inte ens katastrofen i Ådalen 1931 kan mätas med detta, som går långt bort om höger och vänster och i stället handlar om kampen mellan frihet och terror, ljus och mörker och tragiskt nog även liv och död. Utrikesminister Carl Bildt skrev på Twitter att vi alla i denna stund är norrmän. Våra tankar går till de som utsatts för detta svåra övergrepp på deras politiska övertygelse och idealism. I dag är vi alla socialdemokrater.

Opinion

Friskare grisar i EU, friskare människor överallt

Centerpartiets EU-parlamentariker Emma Wiesner
Foto: Fred MARVAUX / EU-parlamentet
Opinion
Opinion

Det är nu förbjudet i EU att använda antibiotika på friska djur i förebyggande syfte, eller som kompensation för en undermålig djurhållning. Det är en välkommen förändring som svenska europarlamentariker varit med och drivit fram genom ett envetet arbete under många år. Liberalen Marit Paulsen som tog initiativet, Centerpartisten Fredrick Federley och nu hans efterträdare Emma Wiesner har drivit antibiotikafrågan.

Antibiotikaresistens är en av vår tids ödesfrågor. Långsiktigt är överförskrivning av antibiotika och på den följande resistens ett värre problem än covid-19. Den medicinska tidskriften Lancet har publicerat en studie som uppskattar att 1,3 miljoner dog av resistenta bakterier 2019, vilket är en fördubbling från 2016. En skrämmande skattning är att det kommer att leda till 10 miljoner dödsfall om året i mitten av seklet. För svensk del handlar det om 70 000 dödsfall per år, att jämföra med 15 000 dödsfall i covid-19.

I de flesta fall är det inte antibiotika i mat som orsakar resistens, men för att respekten för antibiotika ska öka måste man handskas varligare med det i alla situationer. Antibiotika bör bara användas när inget annat fungerar.

Det gynnar Sveriges köttproducenter att det ställs högre krav på övriga EU-länder. Konkurrensen på den fria marknaden blir mer likvärdig, även om Sverige fortfarande ligger före länder som Belgien när det gäller djurvälfärd.

Köttdjur och djur på väg till slakt har behandlats fruktansvärt illa inom EU, vilket inte är rimligt med tanke på att det sedan länge står klart att djuren lider svårt av det. Den långsiktiga målsättningen bör vara att allt EU-producerat kött ska kunna köpas med gott samvete i vetskapen om att djuret haft ett rimligt liv där det fått ägna sig åt sina naturliga beteenden. Det är långt kvar dit, men detta är ett viktigt steg på vägen. Folk får klara sig utan så billiga charkprodukter att man får misshandla djuren och medicinera med antibiotika i förebyggande syfte för att de inte ska bli sjuka.

Martina Jarminder

Opinion

Vem kan göra pojkar studiemotiverade?

Opinion
Opinion

Pojkar i grundskolan presterar sämre än flickor, i alla ämnen utom idrott, vilket Grundskolenämnden i Malmö har uppmärksammat i en hearing, där Linnéskolan och Rosengårdsskolan jämfört erfarenheter kring pojkars prestationer.

Den svenska skolans potential för att jämna ut medfödda sociala skillnader har stått i fokus för den politiska debatten på sista tiden, då främst från ett klassperspektiv, där man oroat sig för att skolan inte längre kan kompensera för skillnader som finns mellan elever från studievana och studieovana hem.

Att det går sämre för pojkar har man känt till länge. Kvinnor är generellt sett mer högutbildade 2019 var det för första gången fler kvinnor på forskarutbildningarna än män. Det kommer att finnas färre enkla jobb framöver, i takt med att till exempel industrijobb automatiseras bort. Män riskerar alltså att få det jobbigt på arbetsmarknaden om de inte kan eller vill utbilda sig. Även det kan bli en klassfråga.

Pojkar från båda skolorna är överens om att det i alla fall delvis är kulturellt betingat. Att killar tycker det är viktigare att vara tuffa än smarta är kanske inte så konstigt i en ålder där man försöker hitta en identitet som vuxen, men det är en dum och skadlig norm. Anti-pluggkulturen gör det dessutom svårt att avgöra om det finns akademiska utmaningar för pojkar som kunde avhjälpas genom förändringar i undervisningen. Tanken på att utbildning och läsning är något ”feminint” är lustig inte minst på grund av att utbildning varit reservat för pojkar under nästan hela historien.

Pojkar på Rosengårdsskolan menar att det är viktigare för dem att få en bra relation med läraren och skolans rektor Cecilia Larsson-Ståhl säger att det finns stora skillnader i hur väl olika lärare lyckas med att jämna ut studieresultaten mellan könen. Det är en intressant insikt och den rektor som kan isolera vilka egenskaper hos en lärare som gör pojkar studieintresserade är uppenbarligen rätt person på rätt plats.

Opinion

Nästan ingen vill bli polis i Skåne

Opinion
Opinion

Intresset för polisutbildningen i Malmö är rekordlågt, vilket är ett problem bland annat för de politiker som lovar ett stort antal poliser som lösningen på flera samhällsproblem.

Man skulle kunna gissa att det handlar om hög risk och låg lön i en olycklig kombination. Det är begripligt att man drar sig för att utsättas för våld och stress för en så låg ingångslön. Låg lön visar också på låg status för yrket, vilket kan göra det ännu mindre attraktivt.

En av de nya studenterna på polisprogrammet tror att gängkriminaliteten och hur brottsligheten beskrivs i Sverige spelar in och skrämmer bort sökande. Samtidigt är det ett tydligt och bra uppdrag för en blivande polis: vem vill inte vara med och vända en skadlig utveckling? Den som vill bli polis för att göra nytta har alla möjligheter.

Man kan spekulera i att om de senaste årens diskussion om poliskåren som grogrund för rasism har gjort polisyrket mindre lockande. Det är synd i så fall, för det ska gärna vara rätt personer som blir poliser och den som reflekterar och ifrågasätter hur polisen fungerar är rätt person för ett jobb med så mycket ansvar och makt.

De politiker som vill gå till val på att lova så många nya poliser att vi omöjligt kan rekrytera dem i tid måste fundera på hur och varför polisyrket inte lockar, så de inte ger löften de vet inte kan hållas.

Martina Jarminder

Opinion

Inga fler klassresor

Klassrum.
Foto: Hossein Salmanzadeh / TT
Opinion
Opinion

Svenska skolan sviker sitt kompensatoriska uppdrag. Föräldrarnas utbildningsbakgrund blir allt mer betydelsefull för hur eleverna presterar. Eleverna med störst behov drabbats värst av skolans sviktande kvalitet.

Verkligheten som Emma Leijnse skildrar i reportageboken I en annan klass (Natur och Kultur) är inte ny eller okänd men hennes skildring av besök i två skolklasser tydliggör problemen.

Klasserna representerar ytterligheter. Den ena ligger i ett utsatt område i Malmö, den andra i akademikerstaden Lund. När barnen i Lund får läxhjälp från sina i regel högskoleutbildade föräldrar, hjälper barnen i Malmö sina föräldrar med svenskan. Betyget C är ett bra betyg för Malmöskolans elever, för Lundaföräldrarna innebär det stor besvikelse.

Eleverna från högutbildade hem har också mer högutbildade lärare. Eleverna med svenska som andraspråk har lärare med sämre språkkunskaper. Flera gånger reagerar Leijnse på att hon har svårt att förstå vad vissa lärare på Malmöskolan säger.

Det är svårt att locka lärare till utsatta områden och många blir kortvariga.

I en intervju i Skolvärlden (21/10 -21) menar läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim att klassiska undervisningsmetoder borde göra comeback i svensk skola. Hon vänder sig mot "produktpedagogik" där eleven förväntas söka kunskap och arbeta självständigt utifrån lärarens instruktioner, ett undervisningssätt där läraren ska coacha snarare än undervisa. Tid för övning och inlärning har blivit knapp, istället förväntas eleverna ständigt visa vad de kan. Det som bedöms är vaga "förmågor", snarare än faktakunskaper. För elever som fått med sig kunskaper hemifrån behöver det inte vara ett problem, för elever som skulle behöva hämta in kunskaper blir det förödande.

Det är en ordning som slår ut många elever, och skapar stress för andra. Ändå har idéerna fått stort genomslag. Det blir ytterligare en faktor som missgynnar de svagaste eleverna. Resultatet syns tydligt i klassrum som omöjliggör klassresor.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist

Opinion

Elsparkcyklar skulle haft parkering från början

Opinion
Opinion

Malmös kommunalråd Andreas Schönström glädjer sig åt ett regeringsförslag om att det kan bli förbjudet att parkera elsparkcyklar där det inte finns ställ. Det vore välkommet om det blev så, inte minst för att undvika olyckor. Risken för synskadade har till exempel uppmärksammats tidigare.

Elsparkcyklarna har hanterats konstigt från uthyrarnas sida. Tanken på man ska kunna slänga en tung maskin där man står är ett feltänk. Hade cyklarna lanserats som något man kan köra från en parkering till en annan hade det sannolikt inte blivit kontroversiellt från början. Hade cyklister slängt sin cykel på trottoaren och gått därifrån när turen var slut hade vanliga cyklar också irriterat.

I mitt område är det under sommarhalvåret mycket elsparkcyklar, som ofta körs av yngre personer, gärna snabbt och flera på varje fordon. Jag är snarare imponerad över att det inte sker fler olyckor än det gör, både där förare och fotgängare, även om det är tråkigt att Skåne ligger i ”olyckstoppen” för sparkcyklar.

Det finns inrutade zoner att ställa dem i, men man kan misstänka att grejen med att slänga dem på trottaren ingår i roligheten för vissa som hyr elsparkcykel. Annars är det svårt att förklara unga användarnas förkärlek för det. Det är kul att retas när man är ung.

Företagen har fått många möjligheter att styra upp hur cyklarna hanteras, men misslyckats eller valt bort problemlösning och då får man tyvärr lösa det uppifrån.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Företagsfinanser.se

Ökning av ansökningar om pausade amorteringar!

Företagsfinanser.se Bostadsmarknaden har trots omständigheterna inte rasat, istället har försäljningen ökat med hela 13 % och med ett fortsatt tryck på visningar på uteliggande bostäder.

Men även fast bostadsmarknaden är i full rullning så är det många bankkunder som har valt att pausa sina amorteringar på sina bostadslån. Detta i och med att bankerna lättat på tyglarna en aning som hjälp för den ekonomiska situationen som många sitter i just nu. I April så var det många husköp som gick i lås och många nya lyckliga husägare som flyttade in i sina nya hem. April är generellt sett en månad då många köper hus varje år och det visade sig vara så även under detta år.

Varje år så ökar mängden bostadslån i Sverige och ligger tillsammans på tusentals miljarder i värde. För de flesta hushåll så är det boendet som kostar mest månadsvis och också den utgift som svider mest. I mars gick bankerna ut med att de ändrar amorteringskraven för att hjälpa sina kunder. På detta sätt är det många som har kunnat spara in en del. Även fast det varje år är många kunder som ansöker om amorteringsfria månader på sina bolån, så har det varit en stor ökning av fall under de senaste månaderna.

Reporäntan oförändrad

Riksbanken meddelade nyligen att de lämnar kvar reporäntan på noll och detta för att de anser att den nedåtgående ekonomiska spiralen beror på gällande restriktioner. Det anses också vara svårt att sätta en prognos på hur framtiden kommer att se ut. Att räntan ligger oförändrad är ingenting som låntagare kommer att märka då det är samma som innan. Riksbanken betonar dock att räntan kan komma att sänkas om det anses vara nödvändigt i framtiden.

Många anser att räntan borde ha blivit reglerad ned på minus men Riksbanken menar på att det inte finns någon anledning att göra så i dagsläget. Anledningen till detta är att denna krisen inte är grundad i en finanskris likt den 2008, så den ska inte bedömas som så. Norge och Storbritanniens centralbanker sänkte däremot sina räntor med 0,5 %.

Detta tittar banken på när du ansöker om företagslån

Det är också många företagare som ansöker på företagsfinanser.se för att kunna hantera den nuvarande ekonomiska situationen där många företag står med en lägre produktion och därav omsättning. När ett företag ansöker om ett lån så är det dessa punkter som banken tittar på i en ansökan:

– Ägarna av företaget - referenser, privatekonomi och erfarenheter.

– Företagets affärsplan - detaljerad plan.

– Eventuell ekonomisk hjälp - revisor eller liknande.

– Balansräkning, bokslut och deklaration på företag som etablerat sig redan.

Det finns ett par olika företagslån som banker kan låna ut till företagare och vilket som passar för eventuella företag kan variera beroende på behovet. Ett företag som behöver investera i inventarier, maskiner eller byggnader brukar exempelvis oftast välja en investeringskredit och enbart amortera för den summa som är använd.

Opinion

Därför är kryptovaluta dålig idé för kommuner

Opinion
Opinion

Ett av de märkligare förslagen från skånsk kommunpolitik är att en kommun skulle kunna investera en del av sina pengar i kryptovaluta som Bitcoin. Intresset för krypto har nått nästan sektliknande dimensioner och det är begripligt att tanken om snabba pengar lockar privatpersoner. I bästa fall är kryptovaluta gratis pengar, men risknivån gör det föga lämpat för organisationer som kommuner att spekulera i.

Det är svårt att se varför en verksamhet som en kommun skulle vilja ägna sig åt en ekonomisk spekulation som kräver påpasslighet och specialkunskaper. Kryptovalutan påverkas av börsens rörelser och dess förespråkare menar att man kan sitta lugnt i båten när den sjunker som de gjort under de senaste månaderna då kryptovaluta halkat ner på den lägsta nivån på tio år och lita på att den ökar i värde igen.

Att en kommuns tillgångar i bitcoin skulle kunna falla med 40 procent lär dock orsaka oro, oavsett hur det är med den saken. Om en kommun investerar i krypto kommer de att behöva svara på frågor från oroliga medborgare som läst rubriker om värdeminskningar och som undrar om kommunen är barskrapad. Det är nog ingen större risk att skånska kommuner börjar spekulera i hypoteser och påhittade valutor. Men det skadar inte att påminna sig om varför det är en dålig idé. Det skapar helt enkelt inte förtroende i relationen med medborgarna.

Opinion

Livskvalitet

STOCKHOLM 20200930Björn Natthiko Lindeblad är aktuell med boken “Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk”Foto: Claudio Bresciani / TT / Kod 10090
Foto: Claudio Bresciani/TT
Opinion
Opinion

Efter buddistmunken Björn Natthiko Lindeblads planerade död har diskussionen om dödshjälp fått ny fart i Sverige. Inga av de politiska partierna är i nuläget för dödshjälp, men många privatpersoner är positivt inställda, inte minst om de sett anhöriga vars lidande gjorde deras död mindre värdig än de önskat sig. Partiernas tveksamhet är begriplig: det är en känslig fråga.

Det inte minst eftersom diskussionen ofta hamnar på samma för Sverige irrelevanta nivå. Man tittar på en skräckkabinettsversion av dödshjälp som används som ett smidigt sätt att göra sig av med för samhället oönskade individer. I den versionen diskuterar man vad som händer om Sverige tillåter att kortvarigt deprimerade personer ber om dödshjälp istället för psykologhjälp, eller en genomrutten anhörig till en funktionsvarierad person föreslår att hen ska be om dödshjälp för att inte ”ligga till last”.

Detta i Landet Lagom, där vuxna människor inte ens är betrodda med att köpa en flaska bordsvin på ICA. När läste man senast en rubrik i en svensk tidning om ett ifrågasatt människovärde hos en funktionsvarierad eller om det verkligen är lönt att deprimerade får gå i terapi för skattebetalarnas pengar? Sannolikheten att just Sverige ska tillåta en extra radikal form av eutanasi, där det räcker med att uttrycka ett önskemål om att ända sitt liv för att det ska beviljas, är i princip noll.

Det är betydligt mer sannolikt att Sverige skulle börja med en så restriktiv tolkning att det nästan skulle bli omöjligt att få det beviljat och gömma det i en snårskog av regelkrångel och administration. Kanske är det gott så. Om man ser att systemet är till för de som drabbats av ett obotligt lidande som de inte ser något slut på kanske beröringsskräcken minskar. Då kan de få som inte ser någon annan utväg sluta sitt liv som Björn Lindeblad: omgiven av kärlek och trygghet, på sina egna villkor.

I nuläget diskuterar vi en form av dödshjälp som Sverige aldrig kommer att införa och i princip ingen kommer att vara för. Martina Jarminder

Opinion

Mer ankdamm i Hörbypolitiken, tack

Gräsandsfamilj
Foto: Sergei Grits
Opinion
Opinion

För tre år sedan fick Hörbybon Gunilla Kronbäck ja till ett medborgarförslag om att bygga nya ankhus för änderna i Hörbyån. När Kronbäck flyttade till kommunen för 20 år sedan gladde hon sig åt de många gräsänderna, men antalet minskade som en följd av att ankhusen vandaliserats och gjort ungarna till måltavlor för rovfåglar.

Hon lade ett förslag om nya ankhus, fick ja och lämnade över material till kommunen, eftersom tekniska nämnden satt som villkor att det inte fick kosta kommunen något, vilket i sig är rätt konstigt. Sedan dess har inget hänt. Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa.

Det är inte ett gräsandsproblem, utan ett trygghetsprobem. Man måste kunna lita på beslutsfattare och tjänstemän och medborgarna måste känna att det lönar sig att engagera sig i sin närmiljö. Den lokala demokratin måste fungera i praktiken och den som vänder sig till kommunen med frågor måste kunna få bra svar. Ingen har velat veta av Kronbäcks ankhus efter beslutet att bygga dem. Så urholkar man förtroendet för lokal demokrati.

Peter Siilak, samhällsbyggnadschef i Hörby kommun frågar vad han har med saken att göra och menar att det inte är hans bekymmer. Självklart är det det. Alla chefer i en kommun har ansvar för att medborgarna ska känna sig som en del av en sund fungerande lokal demokrati och organisation, där man håller sina löften och medborgarnas synpunkter är viktiga.

Sverigedemokraternas Anders Hansson säger att beslutet som tekniska nämnden tog är jättekonstigt, eftersom man lägger ansvaret för bygget på Gunilla Kronbäck. Det har han rätt i. Vandalisering och återställning borde vara en fråga som intresserar kommunen mer än så.

Hansson lovar nu att man ska försöka hitta materialet som Gunilla Kronbäck har lämnat in, så ankhusen kanske kan byggas, även om han säger att han inte kan lova något. Men Hörby har redan lovat Gunilla Kronbäck att bygga ankhus. Det är det som ja till ett medborgarförslag innebär. Dags att hålla det löftet.

Martina Jarminder

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL