Opinion

Traditionalisten Obama

Opinion
Opinion LEDAREN.
PREMIUM

LEDAREN. Den blivande presidenten Barack Obama har snart byggt färdigt det lag av ministrar och strategiska rådgivare som skall bistå honom under den fyraåriga mandatperioden. Etablissemang. Valet av nära medarbetare säger förstås också mycket om vad slags politik den som blir världens mäktigaste man kommer att föra. Bilden av Barack Obama i svenska medier har varit ganska fördomsfull genom att den så starkt betonat hans hudfärg. Obama är produkten av en kortvarig förbindelse mellan en kenyansk akademiker och en vit amerikansk medelklasskvinna. Han är alltså lika mycket vit som svart. Någon svart gettopolitiker är han minst av allt. Hans uppväxt har däremot varit typisk för en vanligt amerikansk ung man i en relativt ekonomiskt stabil medelklass och det är snarast det som präglat hans värderingar och världsbild. Dessutom är han stabilt förankrad i mittfåran i det demokratiska partiet, hans två främsta medtävlare som han besegrade under primärvalen, Hillary Clinton och John Edwards stod klart till vänster om honom, inte minst i sociala frågor. En signal om hur Barack Obama skulle komma att resonera gav redan valet av vice president. Han valde där Joe Biden, tungt meriterad senator, utrikespolitiskt snarast hök och starkt förankrad i det demokratiska partiets etablissemang. Sedan har han fortsatt med utnämningar efter i stort sett samma linje. Närmaste medarbetare som stabschef blir Rahm Emamnuel, ledamot av representanthuset, en drivande och aggressiv politiker, dessutom med judiskt påbrå, hans mellannamn är Israel. Valet av utrikesminister var det som emotsågs med mest spänning. Där följde Obama en klok strategi och valde Hillary Clinton, den som länge var favorit till att bli demokratisk presidentkandidat. Om han inte valt henne hade hon kunnat bli en besvärlig konkurrent i nästa presidentval, om Obamas presidenttid leder till ett sviktande opinionsstöd. Hillary Clinton har förstås blytunga meriter för uppdraget. Att hon sedan är gift med Bill Clinton blir med automatik en markering av att det är Clintons utrikespolitiskt aktiva linje som Obama tänker fortsätta. Inte heller de övriga ministerutnämningarna är särskilt kontroversiella. Det ekonomiska området kommer att domineras av finansministern Timothy "Tim" Geithner, även det en person med förflutet i Clintonadministrationen. Och till ekonomiskt rådgivare har han utsett Larry Summers, Bill Clintons tidigare finansminister. Den nya administrationen tas i huvudsak från två grupperingar. Antingen har de ett gediget förflutet i president Clintons administration eller också tillhör de Chicagogänget, demokratiska politiker från Barack Obamas egna nätverk hemma i Chicago. I USA väcker det en del misstro, Chicagos politiska värld har rykte om sig som särskilt korrupt och maktfullkomlig. Den bild som tornar fram är att vi inte skall vänta oss några dramatiska förändringar i den amerikanska politiska kursen. Som president kommer Barack Obama givetvis att något radikalisera politiken jämfört med den som förts av president Bush administration. Men han ligger snarare något till höger jämfört med Bill Clinton som var en mer uttalad social reformpolitiker, även om han stångade huvudet blodigt i sin kamp med kongressen bland annat när det gäller en allmän sjukvårdsförsäkring. Utrikespolitiskt tyder heller inte mycket på att Barack Obama kommer att överraska. Demokraterna är av tradition mer Israelvänliga än republikanerna, något som också avspeglades i valet där flertalet judiska väljare valde Obama före McCain. Att Obamas stabschef är judisk styrker den bilden. Vad som däremot torde hända är att Obama fullföljer sitt löfte att dra bort de amerikanska trupperna från Irak – där läget stabiliserats – och i stället kraftfullt förstärka den militära närvaron i Afghanistan. Beskedet i helgen att USA nästan fördubblar antalet soldater i Afghanistan, ett beslut som är sanktionerat av den tillträdande presidenten, visar att Obama ser en seger över talibanerna som den strategiskt viktigaste frågan för sin utrikespolitik. Någon fredsduva blir inte Obama. Bildtext: Barack Obamas utnämningar av ministrar och rådgivare har varit nästan helt fritt från överraskningar. Han kommer att föra klassisk demokratisk politik, en politik som snarast ligger något till höger om den som Bill Clinton stod för.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Områdespolis utan område

Opinion
Opinion

Polisen kritiseras ännu en gång för att projektet med områdespoliser har misslyckats. Tanken var god: det skulle öka tilliten mellan polisen och lokalbefolkningen att se samma personer på plats och det skulle få invånarna i utsatta områden att känna sig prioriterade.

Polisens tillsynsenhet konstaterar att ”Polismyndigheten brister i ledning, uppföljning och utvärdering av den brottsförebyggande verksamheten.” När man tittar på den hårda kritiken handlar den snarare om att det i praktiken inte funnits några områdespoliser än att de gjort sitt jobb dåligt. Det är frustrerande inte minst eftersom polisen målat upp områdespoliserna som en effektiv lösning på problemen med tidig rekrytering av unga till gängkriminalitet. Att stoppa rekryteringen pekas ut av både forskare och politiker som en av nycklarna till att få bukt med gängen.

Frågan är om det är fel på systemet, eller om felet ligger i att man inte har tillämpat det. Det lutar åt det sistnämnda, även om det så klart är frustrerande att man inte kan veta säkert. Det går inte att utvärdera ett system som inte tillämpats.

Enligt den kritiska rapporten har områdespolisen uppdrag varit luddigt och många har inte fått något eget geografiskt område. Att en tjänst som heter områdespolis inte är knutet till ett specifikt geografiskt område låter absurt. Hur ska en ”områdespolis” utan område skapa kontinuitet eller samverkan med boende? Områdespolisen har istället använts som ett slags vikariepool för andra evenemang, som fotbollsmatcher. Polisen skriver på sin hemsida att det ”krävs att man tydliggör uppdraget för områdespoliser”. Ja, eller låter dem göra sitt jobb, helt enkelt.

Polisen upprepar sitt mantra att man behöver mer resurser och fler anställda. Men man kan inte fortsätta pumpa in skattepengar i projekt som aldrig blir av, så man måste börja med att definiera vad en områdespolis är och hur man ska se till att nyanställda får vara verksamma som just områdespoliser.

Opinion

Justitieministern skyller på kommunerna

Opinion
Opinion

Fler individer måste få det stöd som de behöver för att lämna kriminella och våldsbejakande miljöer. Arbetet behöver bli nationellt samordnat. Det var argumenten regeringen förde fram när man 2019 fattade beslut om ett nationellt avhopparprogram, som en del i det så kallade 34-punktsprogrammet med åtgärder mot gängkriminaliteten.

Två år senare är tongångarna andra. "Staten kan inte lösa alla problem åt kommunerna. Det måste finnas ett eget driv från de kommuner och de kommunpolitiker som styr i kommunerna. Där det finns ett engagemang, där händer det saker. Där det inte finns ett engagemang, ja då sopar man grejer under mattan.”, säger Morgan Johansson till SVT (20/10) när han får frågan om varför regeringen inte längre vill inrätta ett avhopparprogram. Istället införs en mindre satsning på en nationell samordnare.

Att antyda att kommunerna är bortskämda som förväntar sig ett avhopparprogram är rejält fräckt, när det var regeringen som slog på trumman kring sitt 34-punktsprogram. Den växande gängkriminaliteten är först och främst ett statligt misslyckande, inte ett kommunalt. Det är inte heller konstigt att flera kommuner är kritiska. Det är inte kommunpolitikernas driv som är problemet när antalet kriminella grupperingar växer från ett 50-tal till över 300 på ett par decennier.

Att välfungerande avhopparprogram är viktiga verktyg i kampen mot brottsligheten är välkänt. Bara ett par dagar innan justitieministern avfärdade behovet av ett program gjorde journalisten Charlotta Buxton en djupdykning i Skottlands och Glasgows arbete mot gängkriminaliteten (SvD 18/10). Där har flera organisationer som arbetar med att erbjuda vägar ut ur brottsligheten fyllt viktiga syften.

Istället för att Sverige ska låna från framgångsrika modeller ska landets socialtjänster harva vidare på egen hand. Anledningen är oklar, och det blir inte tydligare av att justitieministern lägger ansvaret på kommunerna.

Opinion

Parodisk skrämselpropaganda

Bertil Malmberg i talarstolen.
Foto: Björn Lindgren/TT
Opinion
Opinion

Ibland när Ivar Arpi försöker hjälpa blir det fel. På Twitter ville han uttrycka solidaritet med den judiska befolkningen i Malmö, men lyckades bli anklagad för xenofobi och islamofobi – av Svenska kommittén mot antisemitism. Istället för att lägga fokus på den judiska minoritetens utsatthet valde han att bredda resonemanget till ”etniska svenskar”, som enligt honom var minst lika utsatta, om inte mer.

Det är bara ett exempel på skrämselpropaganda som både skribenter och politiska partier tar till för att säkra klick och röster och som börjar anta parodiska proportioner. Parodin blir inte mindre när dystopiska framtidsvisioner presenteras i berättarform, som riksdagskandidaten Fredrik Kärrholm (M) gjorde på Expressen Debatt nyligen. Framför sig ser han ett Sverige som liknar antingen helvetet eller – om vi röstar på honom – paradiset. Även paradiset är kusligt. Det är en blandning av Aldous Huxleys roman ”Du sköna nya värld” och 1950-talets Sverige. Befolkningen är hövlig främst av allt, och visar tillbörlig respekt mot polisen, som äter glass. I det negativa scenariot tärs Sverige sönder av gängskjutningar och genusvetenskap.

Hysteri kommer också från vänster, där alla problem härleds till det nyliberala experimentet. Sådana överdrifter är högern ibland road av. Vad som får det konservativa blocket att se rött är brunsmetning, som Per Bolund ägnade sig åt i söndagens partiledardebatt.

Några dagar innan partiledardebatten dömdes Bertil Malmberg (SD) för hets mot folkgrupp, efter att han på ett regionfullmäktigemöte sagt att sydsudaneser skulle ha lägre IQ. Två dagar efter debatten avskedades en SD-tjänsteman på grund av samröre med vitmaktsrörelsen. Samma dag åkte Björn Söder (SD) buss, utsattes för en arabisk låt och drog en rak koppling till islamism. Det var ganska brunt av honom.

Vår tids stora utmaning är att skilja befogad oro från manipulation. Att brunsmeta SD är rimligt. Ett Arpi-scenario där minst 80 procent av svenskarna flyr de resterande 20 är långsökt.

Opinion

Hoppet om en annan höger

Opinion
Opinion

Fördelen med ungdomsförbund är det finns utrymme för att veva häftigt mot både väderkvarnar och mot riktiga och allvarliga missförhållanden. Ibland blir det fel, med det är fördelen med ungdomsförbund: där man kan man prova sina ideologiska vingar utan avgångskrav eller partipiskor som i den vanliga riksdagspolitiken.

Moderata ungdomsförbundet sticker ut hakan i ett antal frågor inför Moderaternas arbetsstämma som började i Helsingborg under torsdagen. Om man tittar närmare på förslag och invändningar syns en för Moderaterna livsviktig interndebatt om vilka de är och vill bli som parti, inte minst angående frihet och integritet.

Det samhälle som Moderata ungdomsförbundets Matilda Ekeblad talar sig varm för är ett helt annat än det moderpartiet förespråkar för att kunna samarbeta med Sverigedemokraterna. Integriteten och friheten, partiets kärnvärden, är det numera bara Muf som värnar. Ungdomsförbundet säger nej till att punktmarkera mot icke-brottsmisstänkta i socialt utsatta områden genom visitationszoner. De vill inte försvåra för arbetskraftsinvandring, utan påminner om att Moderaterna förr ansåg att viljan att arbeta och bidra till samhället skulle uppmuntras, oavsett etnicitet.

Ungdomsförbunden är radikala och fungerar sällan som en mätsticka för moderpartiets politik i framtiden. Men man kan tillåta sig att hoppas.

Opinion

En subtil skillnad mellan extremist och psykiskt sjuk

Opinion
Opinion

Första misstanken som spreds efter dådet i Kongsberg var att det handlade om ett terrorbrott. Det är inte särskilt konstigt. Det har onekligen varit ett antal vansinnesdåd med politiska förtecken under senare år. I skrivande stund tror den norska polisen snarare att det handlar om en psykiskt sjuk person.

Jag är verkligen lekman, men för mig är det lite svårt att förstå skillnaden. Det krävs rimligen någon form av rubbning för att ha ihjäl fullkomligt oskyldiga människor. Samtidigt förstår jag förstås att motivet spelar roll. Förståelsen behövs för att förhindra liknande dåd i framtiden.

Som sagt, det är inte särskilt förvånande att det spekulerades om terrorbrott och att det inte minst i sociala medier surrade runt resonemang om muslimer och invandrare och invandring. Det är många som är snabba att spä på oron för rörligheten över gränserna. Och som ser en chans att påminna om risken för att öppenhet leder till att konflikter och extremism i andra delar av världen också når oss, i vår lilla del av världen.

Nej, det är nog inte bara för den som ser invandringen som alla problems urmoder som det blir mer begripligt om vansinnet har sitt ursprung i flyktingläger och förtryck än i välmående kvarter i ett av världens rikaste och mest demokratiska länder.

Nu hette alltså mördaren Espen och det finns misstankar om psykisk sjukdom. Det gör det inte mindre viktigt att föra en politisk debatt om orsaker och samband,

Det sägs ibland att det etablerade samhället har blundat för migrationens baksidor. Att allt ifrågasättande har tystats ner. Nja, jag håller med om att det har varit en väldigt polariserad debatt, och att det bara har funnits utrymme för två ståndpunkter. Antingen för eller mot, och i det höga tonläget har alla nyanser försvunnit. Men nog har frågan uppmärksammats och debatterats.

Däremot tycker jag inte att den psykiska ohälsan har debatterats i den omfattning som frågan kräver. Stress och depression är den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar i vårt land. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Det är ytterst få som blir en fara för andra, men för enskilda och för samhället i stort är den psykiska ohälsan ett allvarligt problem. Siffrorna är som sagt från Sverige, men i det här fallet tror jag att mycket är sig likt i vår del av världen.

Det är alltid svårare att ta till sig svåra problem när de berör oss själva. När det finns mitt ibland oss, och vi själva kan vara en del av det. Och när det inte finns några enkla och radikala lösningar.

Det kommer att ta lång tid innan vardagen är tillbaka i Kongsberg. Och för några kommer resten av livet att vara präglat av dåden. Människor som oroligt vänder sig om när de hör steg bakom sig som och oroligt undrar vem som ringer på dörren.

Det kommer att ta tid att vinna tillbaka tryggheten. Det kommer att kräva en hel del av det som den politiska debatten numera handlar mycket om, i Sverige och i Norge, det vill säga fler poliser, mer pengar till åklagarna, hårdare straff och fler övervakningskameror. Allt det där är viktigt. Lika viktigt som att det finns tillräckligt med kuratorer och skolpsykologer och en psykiatri utan långa köer.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Öltapp.se

En öltapp i sommar, räddningen i hettan!

Öltapp.se Alla vet hur det känns att sitta där i den gassande hettan och bara sukta efter en iskall öl. Då vill man snabbt kunna slå upp sig ett glas av sin favoritöl att svalka sig med!

I sommar så är en av de hetaste inköpen man kan införskaffa; en öltapp. De där varmaste dagarna är fortfarande nära och grillkvällarna står runt knuten. Att kunna servera professionellt är lockande på varje festlighet. Öltappar håller ölen kall och du kan ha den tillgänglig så att det är enkelt att hälla upp i ett glas och ta med i solstolen.

Andra viktiga delar till den perfekta hemmabaren.

Drinkshaker - En kraftfull shaker som du skakar dina drinkar i så att de blir smarrigt goda.

Barmått - En riktig bartender mäter upp drinkens ingredienser för att få den perfekta balansen i smaken. En god drink ska inte innehålla för mycket sprit och fördelas i regel mellan 4-6 ml/drink.

Bar-sil - Om du ska försöka dig på riktigt avancerade drinkar så är detta ett måste i din hemmabar. Du använder denna när du har skakat drinken om det t.ex är isrester eller rester från bär i drinken du vill sila av.

Muddler - en iskross som fungerar ungefär som en mortel. Perfekt för att krossa is eller exempelvis lime och mynta som i en riktigt god mojito.

Barsked - en längre sked som passar perfekt för att röra om drinkar i högre glas. En tesked är i regel för liten för större glas.

Sommarens grillfester är som sagt snart här och vem vill inte agera äkta bartender och skryta med sin egen hemmabar? Det är inte speciellt många saker du behöver ha för att skapa den perfekta hemmabaren för sommaren 2020. Att vara bartender är faktiskt riktigt roligt, när man lär sig mer om hur man gör. Man kanske inte lyckas snurra flaska på första försöket, men övning ger färdighet.

Många inställda evenemang i sommar!

Det är många som sörjer att sommarens många festivaler och andra evenemang blivit inställda. Genom att styra ihop en egen hemmabar och rulla ut grillen kommer du långt i sommar, trots allt. Många experter och meteorologer påstår att vi har en varm sommar att se fram emot. Så det bästa vi kan göra är att njuta på hemmaplan och göra det bästa av varje dag.

Det är alltså inte bara resor som ställts in, det har även många av sommarens större festivaler och andra sammankomster. Om vi får en sådan sommar som utlovats, så har vi massor att se fram emot. Många är vana vid att resa på sina semestrar, i år så kommer det inte vara vanligt alls. De flesta firar sin semester hemmavid.

Opinion

Samarbeten får saker gjorda

Opinion
Opinion

Stefan Löfven har värnat samarbeten mer än att se till att få saker och ting gjorda”. Det är ordagrant vad SSU-ordföranden Lisa Nåbo sa i en intervju med DN (18/1). Jag var tvungen att läsa meningen två gånger för säkerhets skull. Är inte samarbete synonymt med att få saker gjorda, i en demokrati?

Nåbo är inte ensam om att prata i termer som trotsar logik. Många socialdemokrater efterfrågar mod, det vill säga mer vänsterpolitik. Alla partier har varit där. Självklart vill folket ha vår politik tänker de, bara vi är tydliga. Gå tillbaka till rötterna. Det har fungerat förr och kommer att fungera igen. Det parlamentariska läget får journalisterna roa sig med.

Magdalena Andersson förväntas leverera det mod som Stefan Lövfen anses ha saknat. Nyfikenheten och spekulationerna gällande Andersson som politiker är mer kuriösa än Andersson själv. Hon har ju varit finansminister och landets andra mäktigaste person i sju år. Vi vet exakt hur hon kommer att vara. Ungefär som Löfven.

Problemet är att V och MP resonerar precis som Nåbo. Båda partierna har inlett resor till ungefär samma destination, någonstans långt åt vänster. V måste göra skäl för sitt namn och alltid ligga längst ut. Med sitt nya program för social rättvisa har Mp lagt sig någonstans mellan S och V. Snart har vi en modig vänsterminoritet som ingen vill samarbeta med, och som inte får något gjort.

Opinion

Finns det något värre än nedlåtande applåder?

Opinion
Opinion

Mycket av den politiska samtiden präglas av en krock mellan ungdomlig idealism och hycklande vuxenvärld. Medan det förr var tillåtet att avfärda ungdomen som ungdom, väljer dagens vuxna att spela med. Det var inte bättre förr, men det var ärligare.

Klimatomställningen har börjat kosta på riktigt, och folkviljan att betala är lägre än någon trott. Höga energipriser i Sverige och Europa beror i viss mån på dyra utsläppsrätter och tysk utfasning av kärnkraft. Företaget Cementa har fått ett närmast olagligt undantag att bryta kalk, av en regering där Miljöpartiet ingår. Höga bensinpriser bidrar till den slumrande upprorsstämningen.

Politiska församlingar som bär upp detta system fortsätter att hylla Greta Thunberg och hennes tal om ”så kallade ledare” som duger ingenting till. De bjuder in henne för att skällas ut och applåderar sin egen uselhet. Dessa masochistiska ritualer gör mer skada än nytta. Kontrasten mellan ord och handling blir för stor. Genom sina applåder godkänner de Gretas politiska program, som de vet är ogenomförbart på kort och medellång sikt, om man inte vill avskaffa kapitalismen och demokratin. Det innebär inte att Sverige bör sänka sina klimatambitioner. Men lite ärlighet vore på sin plats.

I USA har ”Defund the police” rörelsen kommit av sig. Efter mordet på George Floyd har främst unga aktivister krävt att polisen ska bantas eller monteras ned. Demokrater på vänsterkanten låtsades ta förslaget på allvar, medan andra satt tysta. Idag är det svårt att hitta någon kongressledamot som brinner för förslaget, eller erkänner att de någonsin gjort det.

Greta och andra ungdomsaktivister är allt annat än curlade. De får utstå både kritik och hat, oftast från konservativt håll. Sedan finns det vuxna beslutsfattare som utåt sett är ense med dem om allt, och håller sin verklighetsbild inombords. De vågar inte säga emot Greta, av rädsla för att verka bakåtsträvande eller nedlåtande. Men finns det något mer nedlåtande än

än oärliga applåder?

Attacken på Eslövsskolan

Känd av polisen

Mobilfoto av skärm på Tingsrätten
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Eslövs kommun och Eslövspolisen kände till att det fanns en stor oro kring den femtonårige pojke som knivhögg en lärare på Källebergsskolan, från skolans sida. Hotbilden som skildrades av personalen bedömdes som tillräckligt allvarlig för att polisen skulle göra hembesök. Trots tydliga indikationer på att pojken radikaliserats fick det inga konsekvenser, eftersom polisen menar att de saknade verktyg.

Säkert sitter det andra tonåringar och leker nazister på pojkrummet och skryter om att begå våldsdåd utan att något händer. Men i Eslövsfallet hade pojken redan tagit med sig stickvapen till skolan en gång, vilket är ett konkret hot mot andras säkerhet. Det är svårt att acceptera att det inet ens ledde till en avstängning från skolan.

Kanske berodde föräldrarnas (av polisen skildrade) ointresse för problemet på övertygelsen om att nazistvurmandet var ett slags pojkstreck. Polisen fick av fadern reda på att de brukade skämta om skolskjutningar. Det är inte utan att man undrar hur det kom sig att en förälder tyckte det var lyckat att skämta om det med en son med radikala åsikter.

”Alla uttryckte oro att det skulle hända någonting på skolan, skolskjutning eller något liknande, att pojken skulle skada någon på skolan”, enligt Eslövspolisen. Nog sticker det i ögonen, även om polisen menar att de har gjort allt de kan med de verktyg som fanns.

Man måste försöka lära sig något av detta och ställa sig frågan om det bör finnas ytterligare möjligheter för polis och socialtjänst att gripa in när unga framstår som ett hot mot personal eller klasskamrater. Kanske bör det bli lättare att stänga av elever som kan innebära en fara för andra. Undervisning enligt skolplikten kan ske på andra sätt än att en elev som tar med sig vapen får gå till skolan som vanligt. Förmodligen bör ungdomspsykiatri kopplas in.

Än en gång kan man konstatera hur dessa dåd begångna av högerextrema och incels är nästan identiska med ”ensamma vargen”-attacker av islamister. Ett hatbrott är det andra sällsamt likt, liksom frustrationen med att de är svåra att stoppa.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL