Vinster…och småpanik.

I fredags belönades min pappa av Hälsinge Akademi.
Prisutdelningen hölls på Stenegården i Järvsö, och hela tillställningen var en mycket trevlig sådan.

 

Min pappa, längst ute till vänster.
Min pappa, längst ute till vänster.

Vi åt snittar och drack bubbel och småpratade med akademins ledamöter; Stefan Brink (professor forskare i landskaps- och bosättningshistoria), Ola Granath (bildkonstnär), Lars Ilshammar (historiker och skribent), Gunilla Kindstrand (kulturjournalist och chefsredaktör), Eiwor Kjellberg (riksspelkvinna), Jonas Sima (journalist, filmare och författare), Viveka Sjögren (författare, dramatiker och illustratör), Björn Ståbi (riksspelman och konstnär), Claes Sundelin (professor emer., barnläkare och målare) och sist, men definitivt inte minst, Mulle Mecks pappa…Jens Ahlbom.

Där på stolen sitter han, Jens. :)
Där på stolen sitter han, Jens. 🙂

Om man har två grabbar som varit stora Mulle Meck-fans så blir man nästan lite starstruck när man får ta i hand med Jens Ahlbom.
Minns som igår hur Storebror andäktig satt vid datorn och körde båt med Mulle Meck, allt medan Solskenet stod på golvet bredvid och storögt såg på. Minns också hur jag smygåkte lite när grabbarna sov.
Man ska ha barnasinnet kvar.
Basta!

 

Min pappa fick i alla fall en utmärkelse för sitt enorma arbete med att nedteckna bitar av Hälsinglands historia.
Han har skrivit en radda böcker och artiklar och, trots att han emellanåt hävdar att han ska pensionera sig på riktigt (han är 79 år snart), så fortsätter han sitt lokalhistoriska verk i sin blogg.
Det han gör är ovärderligt, och jag är så stolt över honom.
Som en tupp.
Eller ja, höna.

Pappas fina belöning
Pappas fina belöning

Efter cermonin satte vi oss i bilen och körde de dryga åttiofem milen från Järvsö till Skåne.
Så nu ligger jag här i min egen soffa igen.

Jag och bönan på Stenegården, Järvsö.
Jag och bönan på Stenegården, Järvsö.

Känslan är så dubbel, för samtidigt som det är oerhört skönt att komma hem så saknar jag mitt barndoms paradis oerhört. För att inte tala om de som bor där, mamma och pappa dvs.

Känner mig melankolisk av flera anledningar idag. För inte bara har jag lämnat mina kära i Hälsingland, det spöregnar också…
…och imorgon är första arbetsdagen efter föräldraledigheten.
Från och med imorgon får jag inte längre vara hemma med min underbara böna hela dagarna.
Ångest.
Hu, det är bara förnamnet.
Att hon kommer att ha det helt utmärkt tillsammans med sin pappa vet jag, men nu handlar det om mig…mig, mig, mig.
Tur jag har godhjärtade kollegor. De kommer nog att sopa ihop spillrorna av mig om jag börjar falla isär.

Imorgon är det vardag. På riktigt.
Simma lugnt i regnet, hörni!

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....