Bokstavsmorsan

Jag har alltid hävdat att det som känts självklarast i mitt liv är min roll som mamma.
Mina barn är mitt allt. På allvar. Jag har inget behov av egentid. Jag tar tillvara på varenda sekund jag får tillsammans med dem. Snart flyttar de hemifrån, då kan jag sitta där med hur mycket egentid som helst. Det här är alltid inte på något vis ett sätt för mig att säga till andra att jag tycker att de är hemska som känner att de vill ha egentid. Absolut inte. Vi är alla olika. Jag säger bara att jag inte känner det behovet.

Jag försöker följa mina barn.
Jag har lekt det de vill leka, och jag gör det fortfarande. Inom rimliga gränser givetvis. Jag har aldrig någonsin upplevt att mina diagnoser på något vis skulle vara ett problem för mig som förälder. Inte förrän i förra veckan…

Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.
Se så vackra färger. Efter att Bönan gått loss på dem, och blandat ihop dem, blir de mer diarréfärgade. Detta är inte heller så angenämt för mitt inre tvångsmonster, men absolut inte på samma nivå som pärlor i fel ordning.

I förra veckan pärlade jag med Bönan.
Hon har tröttnat på pärlplattor och vill numera göra halsband och armband. Jag älskar att pyssla tillsammans med henne.
Vi satt uppkrupna i soffan i hennes rum, med varsitt långt snöre och en stor hink med pärlor mellan oss. Hon pärlar hejvilt, med alla möjliga färger i alla möjliga konstellationer. Har aldrig reagerat över det utan bara tyckt att kreationerna varit ljuvliga eftersom det är mitt barn som skapat.
Själv trär jag dock på pärlorna så att de bildar det mönster jag vill ha. Allt annat vore otänkbart.
Att jag och Bönan pärlar har aldrig någonsin varit ett problem…
…förrän hon helt plötsligt ville ”hjälpa mamma”.

Hennes runda goa små fingrar började trä pärlor på mitt halsband.
En efter en. Blå, grön, blå, röd, grön, vit, blå, gul, rosa, röd, blå, blå, blå, röd….
IIHH!!!!
Den känsla av obehag som smög sig på mig är svår att beskriva.

Nej, nej, nej….mitt mönster blir fel. Pärlorna träs på i fel ordning. SLUUUUUTA! Nej, nej, nej!!!

Jag tänkte det alltså. Jag sa det inte till henne givetvis.
Jag log, och led, och kämpade med mig själv. Lyckades till och med tacka henne för hjälpen.

Det är så konstigt hur oerhört fruktansvärt hemskt det kan kännas att pärlor träs på ett snöre i fel ordning.
Det kändes alltså så hemskt att jag var tvungen att pärla om halsbandet när hon somnat. Än är hon för liten för att lägga märke till det. Innan hon blir så stor att hon gör det måste mamman ha bemästrat detta. Det är bara att öva. Hädanefter ska jag trä på pärlor på trådar utan någon som helst tanke på mönster.

Jag blir svettig och stressad av blotta tanken.
Men vad gör en inte för sina guldklimpar?

Fridens liljor!

 

Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Att släppa taget…

Att släppa taget kan vara skrämmande.
Att släppa taget ÄR skrämmande.
Hisnande.
Fruktansvärt.
Ljuvligt.
Gräsligt.
Underbart.
Gastkramande.
Nödvändigt.

Det kommer en dag då den där lilla ungen inte längre är så liten.
En dag när ungens färd mot vuxenlivet accelererar. Som om de trampar på gasen och man själv står där på uppfarten och viftar och ropar ”Hallå, jag hann inte med. Stanna, jag hann inte sätta mig i bilen!”
Känslan är skrämmande för de flesta föräldrar, gissar jag. Är man förälder till ett barn som behövt en lite extra mycket så är känslan näst intill förlamande.
”Mäh, mäh…vänta. Tänk om något händer. Jag måste ju följa med. Hur ska jag annars kunna skydda dig?!”
Och man minns alla de gånger man, likt ett lejon, dundrat fram till försvar. Och stöd. Och tolk.
Hur ska det gå nu?
Vem ska göra det nu?

Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?
Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?

Och med ens inser man, ungen håller på att lära sig ryta på egen hand.
”Raaaaow, jag vet mitt värde. Jag har en självklar plats i världen. Jag är jag, och jag är bäst i världen på det.”
Mamman behöver inte ranta efter hela tiden.
Mamman behöver lära sig att djupandas, le övertygande orosfria leenden och låta ungen känna att hon på allvar tror på allt det där hon tjatat om i alla år; att ungen är underbar, och klarar en hel massa.

Idag kom ingen unge hem med tåget i vanlig tid.
Tio minuter efter ungens förväntade ankomst tittade jag på Skånetrafikens app. Näpp, inga förseningar.
Tolv minuter efter ungens förväntade ankomst ringde jag första gången.
Inget svar.
Tretton minuter efter ringde jag igen.
Inget svar.
Ett antal sms skickades.
Inget svar.
Och nu var jag säker på att något hänt.
För högt socker? För lågt socker? Hoppat på fel tåg och batteriet till mobilen har dött? Ensam och ledsen unge utan möjlighet att kontakta mamma?
Ringde igen. Och igen. Och igen.

Panik.

Jag var inte den ende som ringde. Pontus ringde också. Frenetiskt. Vi ringde så mycket att vi blockerade linjen för varandra och samtalen kopplades ner.
Var ringer man för att få veta om något hänt?

Skolan? Har han varit där?
Sjukhuset? Vilket sjukhus?
Polisen? Vad ska jag säga? Har ni hittat en ensam unge någonstans?
112?!

Ring, ring, ring.
Mobilen ringde. Det var ungen.
”Vaaaaar äääär duuuu?!”, hörde jag mig själv säga med ynklig röst.
”Jag stannade på stan och åt middag med kompisar bara”, säger ungen glatt.
”Ööhhh….okej”, mumlade jag (och tänkte…Så du lever alltså?  Du har inte blivit kidnappad? Är de snälla? Ska jag hämta dig. Nu?)
Ungen lät glad på rösten. I bakgrunden hördes skratt.
”Snälla vännen, du MÅSTE ringa eller skicka ett sms om du inte tänker komma hem i vanlig tid. Annars blir jag jätteorolig och tror att något hänt”, sa jag med (ärligt talat) tillgjort avslappnad röst.
”Okej”, sa ungen. Sedan hade han inte tid med mamman längre och lovade komma med nästa tåg.

Inom mig slåss motstridiga känslor.
Oro, lycka, stolthet.
Han tar sig fram i livet. Han vandrar på nya, egna, vägar. Han hittar sociala sammanhang. Utan mig. Utan mamman.
Jag är så oerhört lycklig för hans skull.
Och ändå sådär gräsligt föräldrigt orolig över att han ska stöta på ett hinder som han behöver hjälp att ta sig över.
Fast å andra sidan…om det händer så finns jag ju här hemma i soffan. Med nedbitna naglar och magsår.
Han vet var jag finns. Det vet jag.

Fridens liljor, hörni.

 

Fy skäms, Barbro!

Min högt älskade makes mobil tog en simtur för någon månad sedan.
Den uppskattade inte doppet och beslutade sig för att sluta samarbeta.
Maken dammade då av Solskenets gamla tröskverk. Sånär som lite glapp i laddningskontakten så funkade den superbt…
…ända tills Bruttan beslutade sig för att leka kurragömma med den för några veckor sedan.
Sedan dess har den inte synts till.

Sicken tur att jag hade möjlighet att få delad faktura på jobbmobilen.
På så sätt kan jag använda den, och käre maken har fått överta min gamla.
Det enda problemet med det är att jag inte har lyckats ladda ner bloggverktygsappen på den.
Dessa nymodigheter.
Känner mig som hundratre emellanåt.
Eller så är det jag som har dåligt tålamod…
Nä, så kan det givetvis inte vara.

Appropå ingenting så var jag på utbildning i Uppsala förra veckan.
Det mesta var frid och fröjd…
…ända tills jag gick på toaletten.

Skrik. Och panik.
Skrik. Och panik.

”Bara Barbros handuk” stod det.
BARA BARBROS.
Inte min alltså.
Med andra ord; RÖR INTE HANDDUKEN!

Och vips så vaknade Tourettesmonstret och ville ta över min kropp.
”Bara röra lite kanske?”
”Yttepyttelite?”
”Måste röra lite!”
”Jag ska inte röra. Det är BARBROS!”
”Rör inte!”
”Men…bara lite. Röra lite!”

Jag rörde den inte. Jag rynkade på näsan, blinkade och blundade och knyckte på nacken.
Och djupandades och hostade och plutade med läpparna.
Jag gjorde det mesta. Men jag rörde den inte.
När dagen var slut var jag också det. Slut. Slut i rutan.
Tror det är svårt att förklara för någon som inte själv har Tourettes hur mycket energi det går åt när man försöker trycka bort tankar som fått fäste.
Lovar att det är mycket.
Extremt mycket.

Nu ska jag använda lite energi till att ladda hem bloggappen.
Undrar om jag kan hitta någon app som funkar som gummiband mellan makens mobil och hans handled när jag ändå håller på.
Vore praktiskt.
Och hyfsat ekonomiskt.

Fridens liljor, hörni.

PS. Jag är inte sur på Barbro. Barbro kunde knappast veta vilka tankar hon startade när hon kände att hon ville ha sin handduk i fred. 😉

Överseende, detaljer och underbart solsken

Var på ett möte tillsammans med Solskenet idag.
Solskenet klär sig för det mesta i skjorta, fluga och kavaj.
Erminunderbar

Den vi hade möte med, låt oss kalla henne T, utbrast;

”Kläder är du intresserad av!”

Solskenet svarade (på Solskensvis, med allvarligt ansikte och monoton röst);

”Nej.”

T såg lite förvånad ut och sa;

”Inte? Men du är ju så snyggt klädd!”

Varpå Solskenet svarade (fortfarande på Solskensvis);

”Jag är intresserad av flugor. Om man vill ha fluga måste man ha kläder som passar till den.”

Hur ljuvlig är han på en skala?! 🙂
Solskenet klär sig med andra ord inte i skjortor, chinos, kavajer, hattar och långrockar för att han är intresserad av kläder. Han gör det för att han är intresserad av flugor.
Han är en detaljernas mästare.
Han är helt underbar.
Och framför allt…han vågar vara precis just den han är.
Han är, i sanning, en förebild.

Jag kallar honom  lilla Solskenet fortfarande.
Han är ingen liten kille längre. Han är 177,5 cm lång. Han är nästan fullvuxen.
Men jag gör det ändå, för jag vet att han har överseende med mig.
Är inte särskilt förvånad över det. Han har ju överseende med så otroligt mycket.

Han har överseende med att mataffärerna envisas med att lysa upp sina lokaler med laserlampor.
Han har överseende med att inte alla vagnar på tågen är tysta kupéer, och han har överseende med att Skånetrafiken rätt frekvent ändrar både tågtider och perronger minuterna innan avgång.
Han har överseende med att människor envisas med att säga saker som ”Han är helt grön…” trots att personen i fråga i själva verket är helt vanligt hudfärgad. Och han har till och med överseende med att människor säger åt honom att inte prata så mycket trots att han har miljoner saker att berätta.

När jag föreläser brukar jag säga att jag förstår att människor som jag, och Solskenet, ibland kan promenera på andra människors nerver.
Jag brukar säga att det är okej att tycka att vi är jobbiga ibland…
…så länge man kommer ihåg att vi tycker att ni är ännu jobbigare.
För ni säger en sak och menar en annan. Eller säger inget och förväntar er att man ska fatta ändå.
Ni är bra konstiga ni, ni normalstörda(lånar Glada Hudik Teaterns Pär Johanssons uttryck här.)

Fridens liljor, hörni.

Vem är jag?

Jag överlevde min radioupplevelse.
Tyckte till och med att det var riktigt kul, trots att micken liksom hojtade åt mig att ta en tugga.
Att Conny var en riktigt sympatisk person hjälpte utan tvekan till. Jag glömde liksom bort att vara nervös.

När jag lämnade Sveriges radio Kristianstad mindes jag inte riktigt vad jag hade sagt.
Det gick liksom så fort, och den lockande mikrofonen tog en del energi, men jag lyssnade på programmet i efterhand.

Mina tankar så här i efterhand…
vad i hela friden är det för märklig dialekt jag har?!

När jag kom hem möttes jag av en skrattande Pontus som tyckte att jag lät som om jag var född och uppväxt på gränsen mellan Östergötland och Västergötland.
Hm.
Jag är hälsing, boendes i Skåne sedan tolv år tillbaka.
Jag är inte östgöte, eller uttstjärt…(som Solskenet så charmigt kallade östgötar när han var yngre) och jag har aldrig bott där.

Tja, märkliga ting händer. Man upptäcker nya sidor hos sig själv hela tiden.
Antar mitt tillfälliga radiojag har rötter i Östergötland.
Där ser man.

Om någon vill lyssna på min oerhört märkliga dialekt så finns den här.
Slit med hälsan, och skratta så mycket du vill. Det gjorde jag. 😉

Nu är det dags att sova. Klockan 05:30 ringer klockan.
Ack ljuva liv.

Sov sött, hörni.

 

 

Ljug för mig!

Serier. Serier är perfekt för överaktiva rastlösa individer.
Inte serier som går på TV en gång i veckan, för de kommer jag aldrig någonsin ihåg att följa. Nä, jag pratar om serier som går att se på diverse betalsajter. För då kan man titta på dem när andan faller på. En sisådär trettio minuter i stöten, och sedan kan man rusa vidare. Eller titta på fyra avsnitt i ett streck, om man känner för det.
Serier.
Det är grejer det.

Halloj!
Halloj!

Just nu tittar vi på en serie som heter Lie to me.
Den handlar om hur man kan lära sig läsa av människor genom att uppmärksamma de mikrouttryck vi alla har. Seriens huvudkaraktär är baserad på doktor Paul Ekman, som är en av de ledande inom området.
Ett mikrouttryck är ett mycket kort, och ofrivilligt, ansiktsuttryck som uppenbarar sig i enlighet med de känslor som upplevs, och de är mycket svåra att fejka. Äckel, ilska, rädsla, sorg, lycka, förvåning och förakt är samtliga mikrouttryck som är generella.
Jag tycker att det är så häftigt, för det visar så starkt att vi i grund och botten är lika…vi, alla jordens innevånare.

Hur som helst…
I serien förekommer många närbilder på makrointryck.
Gång på gång visas grimaser, axelryckningar, handrörelser etc i slow motion. Och varje gång blir jag smittad.
Aldrig någonsin har jag ticsat så mycket som när jag tittar på just den här serien.

Bild på axelryckning – jag måste rycka på axeln tre gånger.
Bild på munrörelser – jag härmar dem tre gånger.
etc
etc

Ja, det bör se rätt kul ut…men det bjuder jag på.
För jag älskar denna Tourettesovänliga serie, och min man är så van mina tics att han inte ens reagerar. Och ärligt talat så är ju mina tics en del av mig. Jag är jag, och jag vägrar ljuga.
Så jag tittar vidare, ett tics i taget.

Ha det gott, hörni.

PS. Observera att jag ticsar TRE gånger.
Min envetna träning i att lära mig hantera ojämna tal har gått bärsärk så numera har jag fastnat på det ojämna talet tre.
Ja, så kan det gå. Fast jag ticsar hellre tre gånger än känner obehag för alla ojämna nummer så jag antar att det hela ändå kan räknas som en framgång. 😉 Häpp.

Här har du oss…

Jag har insett att presentationen av oss behöver uppdateras.
Följaktligen;

Här har du vårt liv…

Mitt livs kärlek...
Mitt livs kärlek…

Personligt
För den som är ny kan jag meddela att mitt namn är Lisa Aronsson Höglund.
Jag fyller fyrtio år om en månad, hur det nu är möjligt. Tycker jag fyllde tjugo för något år sedan….
Jag har en man (Pontus), tre barn, en hund och bor i ett hus på Skånes landsbygd. Sommarstugan finns i Hudiksvall, där jag också är född och uppväxt.

Jag svänger mig med oerhört grammatiskt riktiga uttryck som ”Va ärä märä?”, ”Inte ja´ä!” och ”Säj till´na” eller då den maskulina varianten ”Säj till´n!”
Det händer också att jag utbrister ”Ja lägge kull´mä ett tag ja..” eller ”Ja´å..” och andra oerhört glasklara kommenatrer.

Pontus, som är smålänning, brukar småle åt mina tungvrickningar. Jag hävdar dock med bestämdhet att hans småländska tungomål knappast är mer grammatiskt korrekt än mitt hälsingska.

I alla fall….
Jag fick mina neuropsykiatriska diagnoser som vuxen, och jag vågar påstå att jag har haft ett mycket bra liv. Diagnoserna är för övrigt adhd med autistiska och Tourettes syndrom.
 
Som barn tyckte jag ofta att andra människor betedde sig märkligt. Idag har jag förstått att detta troligtvis berodde på att jag såg verkligheten på ett annorlunda sätt. Men annorlunda är inte synonymt med fel. Det är bara annorlunda.  
Ärligt talat tycker jag ofta att det är de normalstörda som gör märkliga bakvända saker.

”Berätta inte för någon att du har ADHD så tar de dig på allvar…”
, sa en chef till mig en gång.
Det var då jag bestämde mig för att på allvar börja berätta…

Bruttan
Bruttan


Barnen

När min yngste son, Solskenet, föddes märkte jag relativt snabbt att någonting var annorlunda. Det tog dock några år innan detta även uppmärksammades inom vården.
De första diagnoser Solskenet fick var adhd med motoriska svårigheter och språkstörning. Då var han 5 år gammal.
Efter några rejäla fartbulor i skolvärlden har Solskenet hittat hem. Han går i nian och stortrivs. Han har också precis valt gymnasielinje, och ser med spänd förväntan fram emot att lämna grundskolan.
Idag har Solskenet diagnoserna Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och adhd

Min äldste son, Storebror, var alltid ett oerhört aktivt barn..ända tills han blev tonåring, då kom någon åt paus-knappen..men ja, så är det nog för de flesta.
Storebrors situation skiljer sig mycket från Solskenets situation men han har ändå genomgått en neuropsykiatrisk utredning. Han fick ingen diagnos vid det tillfället eftersom han själv inte uppfattade att han hade några betydande svårigheter. Idag är Storebror över tjugo och på väg in i vuxenlivet.

Min dotter, Bruttan, fyller strax ett år. Tiden sedan hon föddes har flugit fram.
Bruttan har Marcus Gunn´s syndrom. Syndromet är ovanligt och innebär att hon har ptos (hängande ögonlock) på ena ögat, samt att hennes ögonnerv är kopplad till hennes svalg så att ögat blinkar ofrivilligt då hon sväljer. Ptosen går att operera, men blinkningarna får hon leva med. Bruttan är en oerhört glad och nyfiken liten tjej.  

Solskenet och Storebror
Solskenet och Storebror

                                                               

Utbildning
Jag har till dags dato en social omsorgsexamen med inriktning äldre och funktionshindrade samt en socionomexamen.
Jag har studerat i omgångar, och läser regelbundet relevant litteratur för att hålla mig uppdaterad. Kunskap är makt, åtminstone i mitt universum.  

Yrkeserfarenhet
Jag har mångårig erfarenhet av arbete inom vård- och omsorgssektorn förutom några avstickare inom industrin och inom handeln.
Som ung arbetade jag som habiliteringspersonal, vårdbiträde och personlig assistent, och senare i livet har jag arbetat som biståndshandläggare och chef inom LSS-verksamhet. I några år arbetade jag också med kundkontakter och marknadsföring. Jag har också arbetat med handledning, personalutbilding och föreläsning inom neuropsykiatri samt som socialsekreterare.
Just nu är jag dock mammaledig, och har absolut ingen önskan om att göra någonting annat än just det.

Förtroendeuppdrag
Mitt brinnande intresse för neuropsykiatri har fört med sig kontakter med många fantastiska människor såväl genom godman- och kontaktpersonsuppdrag som genom engagemang i ideella föreningar. Jag har också tidigare varit politiskt engagerad på kommunnivå samt engagerad i projektet Hjärnkoll som attitydambassadör. Jag är också en av Riksförbundet Attentions Touretteinformatörer även om jag för tillfället är rätt inaktiv.

För övrigt…
…har jag alltid tusen och en tankar som virvlar omkring uppe i hjänkontoret. I bloggen kan du ta del av ett axplock. Jag hoppas du ska finna mina funderingar värda att läsa.

Har du frågor till mig så kan du alltid nå mig på https://www.facebook.com/Tankarikaos.

Ja, det var väl allt för idag.
Friden liljor, hörni.

När orken tar slut.

Ibland går musten ur. Ibland händer det så mycket att man helt enkelt behöver en paus.
Antar jag nådde den gränsen nu i veckan.
Kände att jag liksom var tvungen att stänga av några kanaler för att samla ihop mig och minnas vad som är viktigt.
Det har ju hänt en del det här sista året. Vi har haft mycket att bearbeta. 
Det går, ett steg i taget. Något annat hållbart sätt finns nog inte.
En fot framför den andra, en dag i taget, och till slut känns livet lättare igen.

 

Ibland känns det tungt att resa sig igen...
Ibland känns det tungt att resa sig igen…

 

Tills man får ett telefonsamtal.
I vårt fall, ett telefonsamtal från BUP.
Vet inte om någon minns att en kvinna ringde till Solskenet och sa att Dr Henrik var sjuk, och att Solskenets tid hos honom därför var inställd?
I alla fall…
…det visar sig att det samtalet faktiskt var från BUP.
BUP ringde alltså till Solskenet och brydde sig därefter inte om att fortsätta försöka få tag i mig.
Det är, banne mig, en katastrof.

Så till saken.
En annan läkare från BUP ringde mig för någon vecka sedan och sa;

”Det är svinn på medicinen hemma hos er.”
”Va?”, svarade jag.

Överrumplad.

”Ja, ni borde ha en burk kvar. Jag ser att XXX (förra läkaren) var lite restriktiv med att skriva ut medicinen förra gången eftersom ni borde ha medicin kvar.”
”Vadå restriktiv? Jag förstår inte vad du menar.”

Fortfarande överrumplad.
Kall inombords.

”Ja, det är ju restriktioner på dessa mediciner. Ibland är det ju någon annan familjemedlem som äter dem, och så kan vi inte ha det.”

Inombord fryser hjärtat till is.
Vad är det hon säger?
Anklagar hon mig för att ta min sons medicin?

”Jag förstår inte”, mumlade jag, ”medicinerna står i medicinskåpet och när de är slut så beställer jag nya. Det är ingen här som äter upp Solskenets medicin.” 

Tankarna stannar.
Tänker hon vägra att skriva ut Solskenets medicin?
Hur ska det gå för honom?
Vad ska jag göra?
Jag sätter mig. Benen känns svaga.

”Ja, vi kan ju inte skriva ut medicin om det inte sköts”, säger läkaren. Tonen är kort. Onyanserad.

Tankarna snurrar.
Försvann det någon burk då Solskenet var inlagd?
Glömde vi en burk i Hudiksvall?
Ligger det en burk i någon väska?
Ligger det en burk restad på apoteket?

”Nä, jag förstår inte”, säger jag igen. ”Det enda jag vet är att medicinen ibland är restad på apoteket. Kanske har det blivit något fel där? Jag hämtar så mycket medicin att jag omöjligt kan minnas exakt hur mycket av varje jag får varje gång. Jag har litat på att det stämt.”

”Ja, jag skriver ut medicin den här gången då”, säger läkaren, ”men se till att hålla reda på den.”

Efter samtalet är huvudet tomt.
Och med känslan av att vara världens sämsta mamma började jag febrilt leta i medicingarderoben.
Jo, vi har en medicingarderob, inget litet medicinskåp. Så mycket mediciner har vi här hemma.

...men man reser sig. Det gör man.
…men man reser sig. Det gör man.

Nu har chocken lagt sig. Och obehagskänslorna har bytts ut mot ilska.
Listar, i vanlig ordning.

Till alla läkare som inte tänker efter före;

* Om en patient har ätit samma medicin i tio år, och det aldrig någonsin tidigare varit några problem kring medicinen…vad är då syftet med att ringa och
1) anklaga familjen för att knapra tabletter otillbörligen och/eller
2) vara slarviga?

* Om du som läkare misstänker att något inte stämmer. Varför är syftet med att inte ringa patienten omedelbart och förhöra sig om det som är oklart istället för att skriva luddiga journalanteckningar och vara restriktiv med att skriva ut medicin?

Solskenets medicinlista är på tre A4-sidor.  
Varje vecka går jag igenom den.
Inventerar.
Prickar av.
Hämtar det som saknas.
Ser till att nya recept finns.

Jag har vanligtvis stenkoll, eftersom jag måste ha det.

Men vi har haft en lång sjukhusvistelse, med efterhörande kaos, när Solskenet fick diabetes. Och vi har rest till Hudiksvall två gånger.
Vi har packat i och ur väskor många gånger.
MÅNGA gånger.
Kanske har det försvunnit någon tablett någonstans? Kanske har det gjort det, för första gången på tio år. Eller kanske har det blivit fel på apoteket någon gång.
Jag vet faktiskt inte.
Antar jag bara är mänsklig, trots allt.

Förlåt.

 

Att ta makten.

Sitter i vardagsrumssoffan och äter mandel och drick läsk.
Datorn är lite lagom trög eftersom jag håller på att ladda hem ett gratis prova-på-Office-paket för att kunna fylla i en blankett som min chef har skickat till mig.
I varje hörn av vardagsrummet brinner ljus. Min man är ett riktigt ljushuvud (Häpp. Nu är det tillåtet att skratta och applådera. Eller låta bli, om man så vill) och tänder ljus så fort han har möjlighet, vilket ju är rätt ofta.
Eftersom jag har drillats i säkerhet sedan barnsben, av pappa skyddschefen, så kryper det alltid lite i mig varje kväll då jag gått och lagt mig.
”Tänk om vi glömt att blåsa ut ett ljus!! Tänk om huset brinner ner!”
Och varje kväll är jag tvungen att kliva upp ur sängen för att kolla en sista gång innan jag somnar.

Tre, fem, sju... puss, puss, puss på er.
Tre, fem, sju…
puss, puss, puss på er.

Lite tvångigt är det allt. För hittills har det aldrig hänt att jag faktiskt glömt att blåsa ut ljusen.
Men ja, jag tänker att just detta är tvångigt på ett bra sätt, för tänk om jag en kväll skulle ha glömt att blåsa ut ljusen…
Usch, hemska tanke.
Nä, jag fortsätter nog gå upp en gång extra.

Andra tvång försöker jag kuva.
Min avsky för ojämna tal är ett sådant, och faktum är att det går väldigt väldigt väldigt bra.
Så länge jag kan minnas har jag avskytt ojämna tal. Jag har alltid valt det jämna. Det lugna sköna. Och jag har alltid valt bort det ojämt otrevliga. Men så en dag tröttnade jag på att hata det ojämna. En dag kände jag starkt att jag ville kunna bestämma själv.
Sagt och gjort…

…jag började medvetet välja det ojämna.
Jag började skriva tre hjärtan i slutet av smsen till maken, och jag började köpa tre, fem eller sju äpplen.
I början protesterade hela kroppen, men idag går det oftast helt smärtfritt.
(”Vad var det nu?!”, frågade min man precis med ett leende på läpparna. Tydligen sitter jag och ploppar med läpparna och rynkar på näsan här, helt omedvetet. Och eftersom min man känner mig så vet han att jag gör det när jag försöker undertrycka andra tics. Rätt komiskt…här sitter jag och skryter om hur oberörd jag är över att använda ojämna tal. Min kropp är uppenbarligen inte lika oberörd..haha.)

Well, jag skrev NÄSTAN smärtfritt.
Det stämmer. Jag fixar det ojämna bra, oftast. Skillnaden mellan att fixa något oftast, och att aldrig göra det, är enorm.
Jag är väldigt stolt över det här…över att jag lyckats ta makten. Över att jag lyckats övertala mig själv om att jag inte behöver tycka illa om ojämna tal. Tankens makt är häftig som attan. Tveklöst.

Nu har officeprogrammet laddat färdigt.
Dags att fylla i formulär.

Trevlig helg, hörni!

20140124-211421.jpg
Drottning Lisa har tagit makten!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....