Avslut och början

Veckan som gått var onekligen händelserik, händelserik och rolig.
I måndags anlände, som jag skrev i förra inlägget, lilla mamsen med tåget. Och i onsdags kom papsen i bil. Onsdagen ägnades åt fejjande. Fejjande och planterande. Fejjande inför Storebrors studentfest dagen efter, och planterande eftersom det i trädgården alltid går att få ner en planta till. Den blir liksom aldrig färdig, tack och lov.

<3

Natten mot torsdagen kunde jag inte sova. För det första låg det en man bredvid mig och drog timmerstockar (till hans försvar; han är förkyld!) och för det andra var jag helt otroligt uppspelt inför torsdagen. Att min äldste sons student skulle få mig att bli så kollrig hade jag aldrig kunnat förutse, jag som brukar anse mig själv vara lugnet själv. Men det var något alldeles särskilt det där, något snudd på ofattbart. Min äldste son är inte längre skolungdom….
….han är arbetslös, som så många andra ungdomar. Och i fredags anmälde han sig på arbetsförmedlingen. Jag har alltså en son som är inskriven på arbetsförmedlingen. En son som inte längre går i gymnasiet. En son som är vuxen. Det är en oerhört dubbel känsla, för samtidigt som jag nostalgiskt kan tänka på alla hans åldrar så är jag oerhört stolt över den vuxne man han blivit. Han har avslutat en period i sitt liv. Nu väntar början på nästa.

Vår älskade Storebror!Vår älskade Storebror!

STORebror och lilla mormor
Han ville behålla bilen, sa han.... (ärligt; ville jag också)
Pojke. Född: 1993-12-06. Längd: 52 cm. Vikt: 3720 g

Studenten blev i alla fall precis som planerad.
Klockan sju åkte jag till Ängelholm för att hämta hyrbilen.
– Klockan tio var jag och Pontus på möte i Skolskenets nya skola.
– Klockan halv tolv gjorde jag två jordgubbstårtor. Vid denna tidpunkt anlände också Pontus föräldrar.
– Klockan tolv hämtade vi den beställda smörgåstårtan och plockade sommarblommor.
– Klockan halv ett dukade vi bordet, blåste upp ballonger och hängde upp serpentiner.
– Klockan ett köpte vi studentgratulationsbukett.
– Klockan halv två duschade jag.
– Klockan två slängde vi i oss lite lunch.
– Klockan halv tre satte jag och Pontus oss i hyrbilen och åkte mot Eslöv.
– Klockan halv fem fotograferade vi vår älskade Storebror när han tågade ner mot Trollsjön. (Han höll för övrigt på att bli vansinnig på en kille som skrek i en megafon bakom honom. Näpp, han gillar inte heller höga ljud.)
– Klockan fem hoppade jag och Storebror i hyrbilen och joinade kortegen.
– Klockan kvart över sex begav vi oss hemåt.
– Klockan sju började vi äta smörgåstårta….
…och ja, sedan hade vi det bara trevligt.
– Klockan halv nio åkte jag mot Ängelholm för att lämna tillbaka hyrbilen.
– Klockan halv elva var jag hemma igen.

Solskenet med sin helt egna lilla tårta.

Klockan elva (eller ja, tjugotre) rasade jag i säng och somnade, inom loppet av några sekunder.
Och så var det dags igen i fredags, för då hade Solskenet examen. Fast den blev betydligt lugnare. Endast en liten tårta var jag tvungen att tillverka. Vi hade förvisso en ansenlig mängd tårta kvar efter studentfirandet, men se det gick inte för sig. Om Storebror fick en egen tårta så skulle minsann han också ha det….och ja, det kändes rimligt. Solskenet följde för övrigt inte med till Eslöv och mötte Storebror när han tog studenten…för…
”Det kommer att vara fullt med folk, och de kommer att låta och trängas!”
…och ja, det argumentet gick inte att säga något om. Han väntade hemma, och trivdes. Och nu är han i Hudiksvall. Han följde med sina morföräldrar dit igår, och kommer inte hem förrän tolfte augusti. Där kan man snacka långsemester. Och när han kommer hem börjar han i åttan i en ny skola. Ett avslut, och en början.

Dagen efter studenten åt Storebror upp det sista av smörgåstårtan...
....och vovven förbarmade sig över tårtan....

Ja jisses, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Men det orkar ingen läsa, så jag slutar nu.

Hej, hörrni.

Fjärilar och studenter

Visste Ni att citronfjärilspopulationen (långt härligt ord det där) har minskat med 70 % de senare åren?
Det vet jag, för jag var på fjärilsföreläsning på Naturum i Skrylle i lördags. Jag, Pontus och Solskenet.
Vi var en försvinnande liten skara åhörare, kanske beroende på att det faktiskt haglade (inte direkt fjärilsväder, om man säger så), men föreläsningen var ack så intressant. Solskenet lyssnade intresserat, och i bilen hem läste han upp namnet på varenda fjäril som fanns i den lilla boken åhörarna fick. Vi köpte en annan bok också, en bok med stora vackra bilder. Vi blev utan tvekan fjärilsbitna (ja, inte bokstavligt talat) och har nu anmält oss som frivilliga fjärilsräknare. Finns det någon mer som är intresserad av detta så gå gärna in på http://www.dagfjarilar.lu.se/.

Kom lilla fjäril, se vad jag har åt dig i min trädgård. Kom så jag får räkna dig....

Appropå något helt annat så sitter mamsen på tåget mot Skåne, precis i detta ögonblick.
Längtar grymt tills hon kommer. Solskenet, som är sjuk idag, ligger hemma och längtar. Ingen är som mormor, om du frågar honom.
På onsdag kommer papsen bilandes samma håll. Härlig planering det….först mamsen med tåg idag, och så papsen i bil på onsdag. 😉
Anledningen till att papsen åker bil är att Solskenet ska följa med dem upp till Hudiksvall. Han brukar spendera sina sommarlov hos mormor och morfar, och hans jättedator släpar man ogärna på tåget. Givetvis åker jag, Pontus och Storebror också upp till Hudiksvall längre fram i sommar..men vi måste först snällt vänta på semestern.

Avslutningsvis….
….han tar studenten på torsdag, Storebror. Jag fattar det inte. Studenten! Min son!
Vi får se om jag greppar det när jag ser det.
Appropå studenter så är det livat utanför fönstret här. Låter som om studenterna intagit Hässleholm. Med råge! En del kanske lite väl överförfriskade redan, vilket jag personligen tycker är lite trist eftersom det ju innebär att risken är överhängande att de inte minns det hela imorgon.

Min lilla kille....

 

Min lilla kille....

Häpp, hörrni

Fantastiska människor och märkliga ting….

Jag föreläste i Vinslöv idag, en allt igenom rolig upplevelse. Och gång på gång blir jag så himla glad över hur mycket kunskap det faktiskt finns där ute. Och hur mycket intresse det finns. Jag tycker det är så väldigt viktigt att poängtera även det, det som är positivt. Allt för ofta tenderar vi att bara dryfta saker som gör oss arga, irriterade eller till och med flyförbannade. (Heter det FLYförbannad eller FLYGförbannat? Har aldrig lärt mig det…) Missförstå mig inte, givetvis måste problemen dryftas, men det är minst lika viktigt (om inte viktigare) att föra fram det som är bra, det som fungerar. Så är det i de flesta sammanhang.

Det finns stunder i livet när precis allt är härligt. Så tänker nog även Rocky....

Solskenet var på en liten road-trip med sin skolklass idag. Han skulle helt själv äta frukost, klä på sig och gå till tåget eftersom både jag och Pontus hade hunnit åkt till våra jobb vid den tiden. Med hjälp av alarm, instruktioner och ett antal telefonsamtal Solskenet-mamma, mamma-Solskenet, Pontus-Solskenet och Solskenet-Pontus kom han iväg till tåget och allt var frid och fröjd. Någon gång mellan ett av samtalen missade jag dock att han ringde varpå han lämnade ett röstmeddelande.
På min telefonsvarare säger jag ”Hej, du har kommit till Lisa. Lämna namn och telefonnummer så ringer jag upp.”
När jag lyssnade av telefonsvararen hörde jag mitt ljuvliga Solskens korrekta stämma säga; ”Hej, det är Solsken Solskensson. (Ja, ni hajjar….han heter givetvis inte så i verkligheten) Jag kommer inte ihåg mitt telefonnummer. Hej då.”
Och hela jag log. Det är mitt Solsken det.

För övrigt är såväl studentmössa som studentbild på väg mot vårt gula lilla hus. Nu ska jag bara försöka komma ihåg att beställa smörgåstårta också. Bäst att ställa larmet. Att min lille kille tar studenten om en vecka är ett faktum jag har svårt att få in i skallen. Jag minns ju så himla väl när han föddes. Och när han lärde sig cykla. Och när han tappade sin första tand…och ja, så många fantastiska upplevelser. Och nu är han på väg ut i vuxenvärlden. Livet är väl fantastiskt ändå.

Vår student. För ett ögonblick sedan...

Men nu ska jag umgås med mannen istället för att blippa på datorn.
Vill först bara dela med mig av Stig Dagerman´s vackra (och ack så sanna) dikt;

”Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra;
en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.”

Sov sött, hörrni!

Huvudvärk kommer, inte plötsligt men med säkerhet…

Ibland händer inget, och ibland händer allt på en och samma gång. Denna helg har varit ett virrvarr av allt möjligt, och ikväll har jag min obligatoriska avslappningshuvudvärk. Den kommer alltid på besök efter hysteriskt hispiga perioder, som ett brev på posten. Eller kräkattacker efter dåliga ostron.

Att sitta still och bli tittad på är inte jättekul, tycker Solskenet. Morsans solbrillor underlättade dock det hela...

I fredags slutades det i skolan, på flera olika håll.
Solskenet slutade 6:an. Avslutningen var dubbel, för såväl Solskenet som för mig. Solskenet menar att han förvisso kommer att sakna vissa klasskamrater, lärare och sin elevassistent Helen men att det knappast hade varit roligt att vara högstadieelev och gå på mellanstadiet…så han ser, trots vissa nyheters obehag, fram emot att börja i en ny skola till hösten. 

För egen del kommer jag att sakna den fantastiska Helen och övrig skolpersonal. Jag kommer också att sakna de elever (med tillhörande föräldrar) som jag med säkerhet vet behandlade mitt älskade barn väl. Jag kommer dock inte det minsta att sakna alla olika pengainsamlingar, och föräldramöten..de har tagit på krafterna.
Inte heller kommer jag att sakna de tillfällen då Solskenet kommit hem och sagt;

Mormor och glass....bättre kan det knappast bli...

”NN buttar mig men vägrar erkänna det för läraren….” eller ”NN säger att jag är äcklig..”, för det har tyvärr hänt. Och faktum är att Solskenet är ärligheten själv, när han säger något tror jag honom. Och även om hans sanning ibland skiljer sig från någon annans så är hans upplevelse sann och ärlig, och det är det som betyder något. 
Även om jag vet att det fanns många härliga ungar och föräldrar i klassen så kunde det faktiskt hända att jag bet ihop käkarna och svor i smyg, för jag visste inte exakt vilka barn som sa elaka saker. Och jag visste inte exakt vilka föräldrar som hängde ihop med dessa barn. Vetskapen om att jag kanske skulle komma att vara trevlig mot någon som behandlade min son illa kunde vara jobbig, och inte alla tankar blir logiska när det handlar om ens älskade barn. Sådant är livet.

Nästa år tar min son studenten. Min SON, STUDENTEN. Hur?

Moving on….
….i fredags eftermiddag
, efter Solskenets examenstårtkalas, firade vi min bonusdotters student, och i lördags min bonussons födelsedag. Den mängd tårtor och festmat som vi inmundigat denna helg slår med hästlängder julhelgens frosserier. På allvar. Dags att börja motionera nu, måhända.

Förutom alla ovanstående festtillfällen har jag också spenderat åtskilliga timmar tillsammans med min mor och mina svärmostrar, Karin och Mai. Att min mor är exceptionellt fantastisk är ju redan en vedertagen uppfattning men även Karin och Mai är makalöst fantastiska kvinnor. Dessa två damer, en strax över 90 år och en strax under, är sprugna ur en annan tidepok och deras manér och livsberättelser är på något vis en länk mellan det som var och det som är. Det är en ynnest att ha fått äran att träffa dem. Jag är glad över att ha fått dela en sekund av deras liv.

Tittut, sa mamsen... 😉

 

Naturkrafter...

Men nu är det dags att logga ut. Dagen blir tidig imorgon, och min avslappningshuvudvärk behöver få tid att ge med sig innan dess.

Någon outfit blev det inte idag, men det blev ju ändock några bilder.
Fridens, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....