Att rensa ogräs.

Har rensat ogräs idag. Ska fortsätta snart.
Det råder ingen ogräsbrist i vår trädgård. Tackar min lyckliga stjärna för det, för att rensa ogräs är en perfekt sysselsättning när det känns som om man ska explodera.
Jag har så många känslor inom mig; chock, besvikelse, rädsla, ilska, och hur jag än bär mig åt så ploppar de upp med jämna mellanrum.
Det är jobbigt att känna så.
Usch.
Ibland kommer tårarna.
Så mycket berör det mig, det här med de kalla vindarna som blåser i Europa. Det gör mig så oerhört ledsen.

Så jag rensar ogräs, och försöker fokusera på hur jag ska binda upp rosorna.
Det är min strategi.
Strategier är bra att ha…för alla. Och allra helst för människor som har lite dålig impulskontroll.

Istället för att springa runt och vråla okvädesord rensar jag ogräs.
Istället för att be människor fara och flyga försöker jag andas lugnt och gå därifrån.
När temperaturen i kroppen sjunkit en smula kan jag komma tillbaka, och föra en civiliserad konversation. En som faktiskt leder någon vart.

Att slå någon på käften är också en strategi, dock en rätt dålig sådan.
Har man växt upp och lärt sig använda just den strategin när man ilsknar till så har man gissningsvis hamnat i trubbel mer än en gång.
Men bara för att man lärt sig den strategin så innebär inte det att man aldrig kan lära sig en annan…
…en som är betydligt skonsammare för alla inblandade.
Man kan lära om, om man själv verkligen vill det.
Ibland är det svårt att göra det på egen hand. Ibland behöver man stöd.
Men det är inte omöjligt, jag lovar.

Jo, jag tror benhårt på att människor kan förändras…
…till det sämre, men framförallt till det bättre.
Och jag tror på att människor förtjänar en andra chans. Och en tredje. Kanske till och med en fjärde och en femte.

Jag tänker inte ge upp om mänskligheten.
Det innebär inte att jag tänker kapitulera. Det innebär att jag kommer att fortsätta vara öppen med mina åsikter.
Det är sådan jag är nämligen.
Jag är tydlig.
Det innebär att jag ger människor en chans att välja om de tycker att jag har något vettigt att komma med, eller om de tycker att jag är pantad. Ingen behöver fundera särskilt länge. Ingen behöver undra över var jag egentligen står.

Personligen uppskattar jag oerhört människor som är tydliga.
Och jag vet att många andra som har ett, eller flera, npf känner likadant. Det innebär inte att vi har samma åsikter, bara att vi gillar tydlighet.
Jag ogillar skarpt gissningslekar, och känner mig oerhört obekväm bland människor som inte riktigt *talar ur skägget…för att dra till med ett av mina älskade talesätt.

Kanske innebär mitt sätt att vara att någon inte vill finnas i min närhet.
Kanske tycker någon inte om min tydlighet, eller det jag uttrycker när jag utövar den.
Jag får acceptera det.
För just detta är något jag, ärligt talat, inte vill ändra på. Jag vill vara tydlig. Jag vill att människor vet var jag står.
Det innebär inte att jag aldrig kan ändra åsikt, för det kan jag visst…om du ger mig goda argument.

Nu ska jag rensa lite till. Kanske äta en glass.
Och jag ska tänka glada tankar. Glada och ljusa.

Fridens liljor, hörni.

 

* talar ur skägget – säger vad de egentligen tycker och tänker.

 

 

20140530-195752.jpg

Avkastning!

”Har jag verkligen ADHD?”, brukar jag tänka emellanåt.
Jag är ju rätt bra på att få saker uträttade, och jag tappar sällan bort saker.
Jag är faktiskt rätt ordningsam, ärligt talat.
Inte heller har jag kort stubin. Jag har faktiskt väldigt lång stubin. Så vida det inte gäller pantade bilförare eller apparater som inte fungerar det vill säga.
”Har jag verkligen ADHD? Eller gjorde de ett misstag då de satte den diagnosen på mig?”

brasa

Men så tänker jag lite till.
I flera månader hade jag minutiösa listor, som jag prickade av efterhand, för att överhuvudtaget få med mig något av vikt när jag lämnade hemmet om mornarna.
Jag tränade också mycket mycket medvetet på att alltid lägga saker på samma plats…och plötsligt en dag funkade det. Plötsligt låg det jag sökte där jag trodde att det skulle ligga.
Jag skaffade en plånbok så att jag alltid skulle behöva leta efter mina bankomatkort, och jag lärde mig tänka att livet är för kort för att lägga tid på att reta sig på småsaker. Och framför allt började jag ställa alarmen på mobiltelefonen för att minnas saker.

Jag har ansträngt mig.
Kämpat.
Idag behöver jag inga nedskrivna listor, för listorna finns i mitt huvud.
Och med ens inser jag…

…det lönar sig att kämpa, det gör det faktiskt.

Önskar er alla en härlig Valborg.
Fridens liljor!

Full fräs...
Full fräs…
Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....