Skäms, Region Skåne!

Vi kan kalla henne Lena.
Lena har haft en svår depression, med tillhörande ångest och social fobi, i ungefär ett år.
Sedan fem månader tillbaka har hon mått så dåligt att hon varit sjukskriven på heltid.

Under sina mörkaste stunder har Lena mest legat i sitt rum.
Hon har inte ens klarat av att äta middag tillsammans med sin familj, som hon älskar.
Lena är en levnadsglad, entusiastisk och oerhört empatisk människa. I sitt sjuka tillstånd har hon blivit någon annan. Någon hon själv inte tycker om.
Lena vill inget annat än att få bli sig själv igen.
Hon har ingen högre önskan än om att få bli frisk.

Lena har provat en hel arsenal av olika mediciner.
Några har inte funkat, andra har gjort henne ännu sjukare.
Den senaste mixen av mediciner verkar dock fungera. Den har precis trappats upp och Lena har börjat få livsglädjen tillbaka.
Försiktigt har Lena börjat göra saker tillsammans med sin familj.
Försiktiga saker…
som att laga mat,
dammsuga…
…skratta.
Försiktigt har Lenas familj börjat känna hopp…för de börjar känna igen Lena.

I samråd med sin läkare har Lena kommit överens om att hon ska börja arbeta några få timmar per vecka.
Hon ska prova för att se hur det känns.
Lena har kämpat i flera veckor för att hantera den ångest det innebär för henne att ens tänka på sitt arbete.
Hon har pratat med sin familj, med sin chef och med sin psykolog…och slutligen kunnat känna att tanken på att börja arbeta åtminstone inte känts totalt skräckinjagande.

Lena har haft tur. Hennes handläggare på försäkringskassan har förstått hennes situation till fullo.
Försäkringskassan har inte haft några invändningar angående hur Lenas tillbakagång till arbetet läggs upp.
I samtal har handläggaren sagt att det är viktigt att Lena tar det lugnt, och att det nog är klokt att dela upp de timmar hon ska arbeta på två dagar för att det inte ska bli för mycket.
Lenas chef har också varit mycket lösningsfokuserad. Hen har sagt att det viktiga är att Lena kommer tillbaka i en takt som främjar hennes tillfrisknande.

I måndags arbetade Lena för första gången på fem månader.
Hon var glad och positiv när hon kom hem. Hon berättade att det kändes bra att komma tillbaka, och att hon trodde att återgången till arbetet skulle kunna fungera bra.
Den positiva upplevelsen till trots så sov Lena i stort sett ingenting de två följande nätterna. Hennes kropp reagerade även om hon själv tyckte att det känts bra.

”Det är så härligt att jag kan jobba en dag i veckan”, sa Lena till mig i förrgår, ”för det innebär ju att jag hinner hämta krafter mellan arbetstillfällena.”

Igår fick Lena besked om att hon inte skulle få jobba en dag i veckan.
Hon fick meddelande om att den personalansvarige tänkte schemalägga henne en och en halv timme per dag istället.
För sådana är reglerna!

Lena försökte argumentera.
Hon försökte säga att hon kommer att bli helt slut av att åka fram och tillbaka till arbetet varje dag för att jobba en och en halv timme. Hon försökte säga att hon känner sig helt förtvivlad eftersom hon inte kommer att hinna utföra något vettigt på en och en halv timme, samt att hennes sammanlagda resväg till och från arbetet är tre timmar.
Det hjälpte inte.

Lenas ångest kommer krypande.
Känslan av att reduceras till totalt oviktig är förlamande. Den personalansvarige vill inte lyssna på vad Lena själv tror om sina förmågor. Lena anses inte vara en tillförlitlig källa.

Med sina sista krafter försöker Lena återigen prata med den personalansvarige.
Hon säger att hennes handläggare på försäkringskassan inte haft några invändningar alls, och hon säger att hon ska be läkaren intyga att hennes mående påverkas negativt av att tvingas åka till arbetet varje dag i veckan.
Den personalansvarige säger att hen behöver det hela skriftligt i så fall, och att schemaläggningen ska kvarstå så länge.
Lena förklarar att hennes handläggare på försäkringskassan har semester till i slutet av maj, och att hon ska till läkaren nästa vecka. Hon kan inget göra idag.

Vad ska hon göra?
Lenas ord betyder inget.
Lena betyder inget.
Hon lägger på luren.
Orkar inte bråka.
Lena sluter ögonen och ger upp.
Och bara precis sådär har Lenas positiva tillbakagång till arbetet förvandlats till en ny heltidssjukskrivning.

Lena har tidigare aldrig varit sjukskriven.
Detta är första gången.
Hon hoppas att det är sista.

Lenas arbetsgivare är Region Skåne.
Grattis.
Grattis till en fantastisk personalpolitik.
Man kan tycka att ni borde veta bättre.
Undrar var jag ska anmäla det hela…för aldrig någonsin kan detta vara ett riktigt bemötande av en svårt deprimerad människa.
Skäms på er.
Skäms!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....