Till alla som kan ha nytta av det;

Undantagsbestämmelsen

I skollagen finns en bestämmelse som säger att läraren har möjlighet att bortse från enstaka delar av kunskapskraven vid betygssättningen om det finns särskilda skäl för detta. Med särskilda skäl menas att eleven har en funktionsnedsättning eller andra liknande personliga förhållanden som inte är av tillfällig natur och som hindrar eleven från att uppfylla kunskapskraven.

Syftet med bestämmelsen är att skapa lika förutsättningar för elever som annars inte haft någon möjlighet att nå ett visst betyg. Det är alltså inte meningen att en elev med bristfälliga kunskaper i allmänhet i ett visst ämne ska kunna få ett godkänt betyg. Bestämmelsen är till för de elever som har en funktionsnedsättning som direkt hindrar eleven från att nå enstaka delar av kunskapskraven.

Svårigheter att nå enstaka delar av kunskapskraven som orsakas av till exempel sociala omständigheter, familjeförhållanden, religionsutövning eller av att eleven kommer från ett annat land omfattas inte av undantagsbestämmelsen.

Omöjligt att nå enstaka delar av kunskapskravet

För en elev med funktionsnedsättning kan det vara omöjligt att nå delar av kunskapskraven. Om elevens svårigheter kan avhjälpas genom särskilt stöd är undantagsbestämmelsen inte tillämplig. Det ska vara omöjligt för eleven att nå kunskapskravet oavsett i vilka former och i vilken omfattning det särskilda stödet ges för att läraren ska få använda sig av bestämmelsen.

Läraren har att direkt tolka bestämmelsen i förhållande till de ämnesspecifika kunskapskraven. I sitt myndighetsutövande bör läraren samråda med rektorn om bestämmelsen ska tillämpas. Ibland kan det finnas behov av att rådfråga en specialist för att kunna bedöma om de enstaka delar av kunskapskraven som eleven inte når beror på funktionsnedsättningen eller på bristande kunskaper.

http://www.skolverket.se/bedomning/betyg/att-satta-betyg/undantagsbestammelsen-1.182203

NEJ!!!!!!

Vi gjorde studiebesök på en gymnasieskola idag.
Skolan har ett utbildningsår för ungdomar som inte har godkända betyg. Undervisningen här sker i liten grupp, på elevens behov. När eleven väl har godkända betyg så måste de dock ut i de ordinarie programmen.

I Helsingborg tittade vi på en helt ljuvlig gymnasieskola, anpassad efter elever som har liknande behov som Solskenet…dvs. med specialutbildade lärare och små klasser. Det är dock inte, har jag blivit tillsagt, säkert att vår hemkommun har lust att bekosta en skolgång där. Alternativet här hemma är att Solskenet går i en helt vanlig gymnasieklass, men med assistent/coach, samt med möjlighet att gå undan och plugga i enskildhet.

Världens bästa Solsken
Världens bästa Solsken

Gång på gång har jag upprepat att Solskenet mår fysiskt dåligt av storklasser.
Han klagar över att han inte förstår vad läraren säger eftersom alla andra elevers mumlanden tar över hans värld. Det spelar ingen roll om han så har fyrtiotre assistenter med sig, det är storklassens ljudvolym som är problemet.

Ångestmonstret i min mage sliter bitar ur mig. 

Är det ingen som kan förstå det här?

Är det ingen som vill förstå det här?

Efter att ha pratat en stund med en assistent/coach har ångestmonstret lugnat sig en smula. Hon är lugn och behaglig. Lätt att få förtroende för.
”Men visst är det så”, säger hon, ”att undervisningsgenomgången trots allt sker i storklass. Vi coacher är inga lärare men…”, tillägger hon, ”…visst försöker vi stötta eleverna så att de kan sitta och plugga avskilt om de behöver det.”

På väg ut från lokalerna erbjuds vi titta på de lokaler där godkända elever kan få studera i avskildhet.
I dörren möter vi en kvinna som arbetar där.
”Vet ni om ansökningsgången?”, säger hon. 
Ansiktet är allvarligt.
Inga leenden alls. 
”Här går elever med särskilda behov och det är en särskilt ansökningsgång för att få gå här!”
”Och”,
tillägger hon, ”fokus ligger på att eleverna ska gå i storklass.”

Jag vill skrika rakt ut. Med ens klöser ångestmonstret igång igen. Med ens får jag magknip.

Jag vill vråla till henne;
NEJ!
Fokus ska INTE ligga på att eleverna ska gå i storklass.
Fokus SKA ligga på att eleverna får det stöd de behöver för att klara undervisningen!!!

Sitter här hemma nu, med sugande mage och huvudvärk.
Jag grämer mig över att jag råkade stöta på henne, det sista vi gjorde, innan vi lämnade skolan. För innan hon öppnade munnen kändes det hela ändå ganska bra. Och samtidigt är jag glad att jag gjorde det, för hade jag inte gjort det så hade jag aldrig fått höra hennes inställning.

Ångestmonstret klättrar upp till mitt hjärta och tar sig en rejäl tugga. Det känns lite tungt att andas.
Vilka beslut ska jag fatta? Vem ska jag ringa? Var kan jag, med gott samvete, låta mitt barn gå i skolan? Var kan jag känna mig säker på att han inte blir bortglömd och osynlig?

Varför är det så svårt för skolmaskinen att inse att hela det här storklasstänket inte är ett mantra som måste upprepas varje gång man träffar elever som lever med npf, och/eller deras föräldrar.

Var finns det plats för Solskenet?

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....