Att handla.

Sitter i soffan och surfar runt Stora möbelvaruhusets hemsida.
När man är i renoveringstagen händer det ju ibland (ofta!) att det även uppstår ett visst behov av nya prylar. Och även om behovet enbart handlar om preferens, och inte är skriande nödvändigt, så är det ändå ett behov.
Ett litet lyxbehov i budgetförpackning, kan man säga. För jag surfar ju faktiskt runt på Stora möbelvaruhusets sida och inte Fina, dyra inredningsbutikens.

Lite nya kuddar kanske man skulle kosta på sig?
Lite nya kuddar kanske man skulle kosta på sig?

Hur som, jag hittar väldigt mycket fint.
Väldigt mycket jag vill ha. Väldigt.
Men jag nöjer mig med det jag egentligen-inte-måste-ha-men-intalar-mig-själv-att-jag-behöver. Det är ändå rätt många grejer, märker jag. Och de blir liksom fler och fler ju mer jag tittar.
Märkligt det där, hur behovet liksom ökar när man hux-flux får saker framför näsan.
Eller ja…ögonen.
Näsan ser jag dåligt med.

På några små sekundrar har jag klickat hem det jag behöver. 
En bäddsoffa till bruttans rum, en stor garderob till hallen, ett lektält, två små barnstolar, ett litet barnbord, bricka till barnstolen, tre par barnbäddset, tre barnlakan, en bäddmadrass till juniorsäng och ett gäng barngalgar. 
Alla dessa prylar, inklusive hemkörning, går på en summa som faktiskt överraskar mig på ett väldigt positivt vis.
Nä, de små möblerna kanske inte håller i en evighet, men om Bruttan är det minsta lik sina bröder så lär hon kunna mecka sönder även dyra designerprylar.
Så ja, varför slösa pengar. Liksom.

Att shoppa online är himmelriket på jorden för en trängselallergiker som jag.
Jag slipper trängas.
Slipper få panik av alla ljud och alla färger.
Jag slipper få ont i knän, rygg, huvud och nerver.
Jag älskar att jag kan sitta hemma, i min trygga lilla vrå, och handla. Och jag älskar att prylarna sedan, bokstavligt talat, blir levererade till dörren.
Önskar bara att någon ville skruva ihop dem också…men ja, man kan inte få allt.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe, och fundera ut om det inte finns något mer jag behöver.

Friden liljor, hörrni.

Förändringar!

Jag håller på att renovera Bruttans rum.
Med hjälp av Storebror har jag målat tak, väggar och garderober samt tapetserat en fondvägg.
Garderoberna ska målas en gång till dock. Därtill ska nytt golv läggas och golv- och taklister upp. Men för att kunna göra det måste vi åka till byggvaruhandeln och köpa hem grejerna. I snöoväder är det ingen höjdare att bege sig ut på vägarna med släpvagn och liten Brutta…
…alltså ligger renoveringen nere.

En orgie i rosa. Och för den som börjar hetsa upp sig kan jag avslöja att Storebror också hade en massa rosa saker när han var liten. Så det så.
En orgie i rosa.
Och för den som börjar hetsa upp sig kan jag avslöja att Storebror också hade en massa rosa saker när han var liten. Så det så.

 Det är irriterande i hela kroppen att inte kunna följa de uppgjorda planerna.
Jag hade planerat att handla allt i förrgår, för att kunna bli färdig med allt nu i helgen. Men så kom snön. Och sedan kom snorinvasionen.
Istället för att renovera färdigt ligger jag för ankar i soffan.

(”för ankar”…på torra land?) 

Trots att mitt bedrövliga tillstånd troligtvis hade hindrat mig från att renovera, även om jag hade haft grejerna hemma, så känns det riktigt obehagligt. Det liksom kryper i kroppen. Känns lite som om jag måste anstränga mig för att inte hasa runt och muttra irriterat.
Jag vill gärna att saker och ting går av stapeln som planerat.
Det vill jag.

Jo, jag kan hantera förändringar.
Rätt bra dessutom.
Men det innebär ju inte att jag måste älska dem. Näpp.
Så nu ska jag ligga lite här på soffan och rynka lite på näsan. Kanske känns det bättre efter det.

Ha nu riktigt mycket fredagsmys, gott folk.
Fridens liljor!

Frid och fröjd i en liten vas. <3
Frid och fröjd i en liten vas. <3

 

Hjälp!

Den 26-27:e april är det barnmässa i Halmstad.
Det roliga med mässor, av alla de slag, är att man där kan få en massa inspiration, och se en massa finurliga nyheter.
Det mindre roliga är att de kryllar av intryck; av färger, former, människor, ljud och lukter.
Min hjärna brukar stänga ner efter bara en liten stund…men finns där möjlighet att gå undan ett tag så brukar batterierna laddas relativt fort. De tar givetvis slut igen rätt kvickt, men är det en bra mässa så är det liksom värt det.

krakel spektakel

Jag har i alla fall planerat att åka på Krakel & Spektakel-mässan.
Skrev till de ansvariga och frågade om det skulle finnas några utställare som på något vis riktar sig till barn med neuropsykiatriska funktionshinder.
Svaret var Nej.
Men det var inte bara Nej, utan det följde också en fråga med. En fråga som jag nu tänkte se om jag kan få hjälp av någon läsare att besvara;

Finns det någon/några npf-vänliga produkter som du skulle vilja se på en mässa?

Min hjärna har tillfälligt stängt ner. Tagit paus. Gått i ide. Det är snor överallt. Jag behöver hjälp!
Det är mycket nu.

Snörvel.

Pågatåg?! :(

Det snöar i Skåne. Mycket.
Jag brukar fnysa lite när tidningarna blåser upp rubriker om Snökaos och snöstormar. Brukar tycka att de överdriver, gräsligt.
Men nu, nu är det faktiskt vinter här nere. På riktigt. Och (förlåt alla vinterhatare) jag älskar det. Jag älskar snön, och jag älskar att kura ihop mig inne i värmen.
Det jag inte älskar, däremot, är Skånetrafiken.

Hej mitt vinterland...
Hej mitt vinterland…

Solskenet tog sig till skolan i morse.
Hem var det däremot värre med. 
Efter många års erfarenhet av Skånetrafikens vinterfunktioner förstod jag att dagens väder skulle kunna innebära trubbel.
Ploppade upp min lilla app i telefonen och kunde utläsa att Solskenets hemtåg var inställt. Vissa Öresundståg skulle däremot stanna på vår hemstation.
Exakt vilka framgick dock inte.
Försökte ringa Skånetrafiken för att fråga hur vi skulle veta vilket tåg Solskenet skulle kunna ta för att komma hem…men, efter att först ha fått höra att kötiden skulle vara 28 min, så kopplades samtalet ner…varje gång jag ringde.
Vad göra?

Att försöka läsa, och förstå, de förvirrade meddelanden som ploppar upp på de små digitaltavlorna på perrongerna är sannerligen ingen dans på rosor.
Man behöver inte ha något npf för att tycka att det är förvirrande. Har man dessutom lite svårt med förändringar, OCH folksamlingar, så är det näst intill omöjligt.

Tack och lov att det finns tågvärdar!

Eller?!

Solskenet fick hjälp att fråga en tågvärd om vilket tåg han skulle hoppa på för att komma till hemstationen.
Två gånger svarade tågvärden att han skulle ta tåget kl 15:15, så det gjorde han. Givetvis. 
Tror ni tåget stannade?
Näpp, det gjorde det inte. Det tuffade vidare mot Höör.
Solskenet fick stå ute i snöstormen och vänta i 45 minuter innan jag hade lyckats ta mig dit med bilen för att hämta honom.
Jag är så arg.

Jag känner mitt Solsken. Därför kan jag föreställa mig hur otroligt orolig han blev när tåget rusade förbi hemstationen.
Och tanken på att min älskade unge satt där, ensam och orolig, får mig att vilja sparka Skånetrafiken på smalbenet. Eller åtminstone skrika högt åt dem.

Det är vinter, tågföretagare. Hur är det möjligt att ni blir helt överrumplade av det varje år?!
Och om det nu är så att snön ställer till problem och vissa tåg SKA stanna, vissa tåg INTE SKA stanna och vissa tåg INTE GÅ alls…skriv då för i hela friden ut VILKA tåg det gäller så att det är klart som korvspad för era resenärer.
Det kallas service.

Morr.

Undrar också;
Hur kan det komma sig att Pågatågen inte kan åka när det kommit lite snö?
Och hur kan det komma sig att Öresundstågen kan göra det?
Är det skillnad på tågens vinterfunktionsduglighet (långt konstigt ord, älska!)?
Och om det är skillnad…varför köper man inte in enbart Öresundstågståg?

Finns så mycket jag inte förstår.
Men nu ska jag sova. Och så får vi se om tågen går imorgon bitti.

Fridens liljor, hörni.

Jag är störd.

Har nu suttit och känt mig störd i en halvtimme.
Mer störd än vanligt, det vill säga.
Känns lite som om något skaver. Exakt var det skaver är svårt att sätta fingret på men det känns obehagligt både i öron, hjärna och kropp.
Knycker lite på nacken men inget blir bättre. Skavet sitter kvar.
Rynkar lite på näsan.
Nä, det skaver fortfarande.
Enerverande.
Irriterande.

Bruttan sover skönt. Själv är jag klarvaken, trots att jag är trött. Suck.
Bruttan sover skönt. Själv är jag klarvaken, trots att jag är trött. Suck.

Blir plötsligt varse om att skavet inte kommer inifrån mig utan utifrån.
Utanför vårt fönster mal en traktor morrande omkring. Runt runt runt. Och så står den stilla. Chaffören pratar med någon utan att stänga av motorn. Morr, brum…skav.
Hör sedan också med ens hur gräsligt enerverande nyhetsuppläsaren i radion låter. Med gällig entonig röst bräker hon ut sina nyheter. Bla bla bla. Blä blä blä. Blubblubblubb.
Stänger av radion.

Nu hörs traktorn ännu mer. Hejdar en impuls att springa ut och hytta med näven.
Inser att han troligtvis gör sitt jobb. MEN…ärligt talat, att låta motorn gå på tomgång är vare sig vänligt mot miljön eller mot npf-monstret i det gula lilla huset.

Jag är trött, så trött. Och när jag är trött blir alla ljud så fruktansvärt jobbiga.
Somnade kl 04:30 inatt, och vaknade två timmar senare. Försökte sova när Bruttan sov middag men det gick inte alls. När jag sovit dåligt blir jag som en Duracellkanin.
Högst onödigt. Ska försöka klubba mig själv inatt.

Fridens liljor, hörrni.

Den besvärliga mamman

Gymnasievalet närmar sig, och allsköns gymnasieskolor slåss om att värva elever.
De är hett villebråd, eleverna.
Inte alla elever dock.
Inte elever som Solskenet.

Jag har en klump i magen, och knotiga kalla fingrar kramar mitt hjärta.
För du förstår…mitt barn slåss skolorna inte om.
Mitt barn slåss jag för.
Det är tröttande.
Tärande.
Så mycket jobbigare än den som inte varit där själv någonsin kan förstå.

Jag är den besvärliga mamman, ni vet den där som ifrågasätter och kräver.
Den där som inte tycks fatta att det finns budgetramar att hålla sig innanför, och andra elever att ta hänsyn till.
Den där mamman som ringer. Och mejlar. Och läser lagtexter.
Mamman som frågar; ”Varför?!”

I bästa fall förstår du mig. I bästa fall pratar du om mig i lärarrummet och säger;
”Jo, man får ju förstå henne. Men vi har ju våra ramar att hålla oss efter. Vi bestämmer inte reglerna.”
I värsta fall tycker du bara att jag är en jobbig idiot.

Men vet du, i båda fallen får du mig att må allt sämre.
För den känsla som bor inom en människa som ständigt måste vara den som ställer krav är allt annat än angenäm.
Ilska blandas med förtvivlan, och den fruktansvärda känslan av att vara den andre…den som orsakar besvär.

Så innerligt hade jag önskat att någon någon gång sa;
”Jo, här på den här skolan har vi små undervisningsgrupper och lärare med specialkunskap kring elever med npf. Här gör vi det vi är ålagda av skollagen att göra, dvs. ser till att ALLA elever får just det stöd de behöver för att klara skolundervisningen. Dessutom ser vi till att de känner sig uppskattade och trygga i det sociala sammanhang de befinner sig i. Här försöker vi inte trycka in ditt barn i standardmallen utan väljer att se det fantastiskt unika med just henom. Vi hoppas att ni väljer vår skola, och ser fram emot att ha just ditt barn som elev.”

Drömma får man. Drömma måste man.
Annars går man under.

Den där gänglige drasuten som gömmer sig under kepsen är mitt barn.
Inom mig finns alla hans åldrar, alla hans fantastiska egenskaper. Där finns hans trinda lilla tvåårshand i min, och hans glädje när han första gången klarade av att läsa ett helt ord. Där finns hans enorma hjälpsamhet och hans intensiva intressen och kunskaper. Där finns hans leenden. Hans glädje.
Hans tårar finns där också. Hans ensamhet, hans utsattet. Hans kamp för att få vara den han är.
Där du ser en elev med särskilda behov ser jag min son.
Förstår du hur stor den skillnaden är?
Förstår du att du inte är experten?

I väntan på den perfekta skolan önskar jag så att någon skulle säga;
”Jo, det är gräsligt. Vi har inte undervisning som är helt utformad efter elever med Ditt barns behov. Vi har hemmasnickrade varianter, men inget riktigt bra alternativ. Jag tycker att det är hemskt. Jag förstår att du kämpar. Låt oss hjälpas åt att försöka påverka skolpolitiker och rektorer.”

För du ser, jag förstår att det finns budgetramar att hålla sig innanför, och andra elever att ta hänsyn till…
…men det är inget jag kan ta hänsyn till.
Det handlar om mitt barn det här.
Om jag inte kämpar, vem gör det då?

– Den besvärliga mamman

Trött, sliten. Och lite bitter.
Trött, sliten. Och lite bitter.

Skyll inte på adhd…

Solen skiner där ute, har ni sett.
Satt för en stund sedan på en sten i skogsbrynet och njöt av solen allt medan jag mumsade på oerhört onyttig snabbmat. Tänkte mig att friskluften och solskenet på något vis skulle komma att väga upp för alla de bedrövliga ämnen jag matade kroppen med. Gissningsvis en illussion men låt då så vara. Jag väljer att blunda idag.

Tänker på det här med npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar), och på hur jag emellanåt möter människor som gömmer sig bakom dem.
Visst innebär adhd en bristande impulskontroll och svårigheter i att anpassa aktivitetsnivån, men det innebär inte en automatisk ansvarsfrihet från att uppföra sig som ett kvalificerat rikspucko.
Bara för att jag har adhd så innebär inte det att jag kan slå någon på käften och sedan hänvisa till min dåliga impulskontroll…det är ju bara så fruktansvärt urkorkat. För är det så att jag har dålig impulskontroll så är det mitt eget ansvar att lära mig strategier för att hantera den.

Jag har adhd, Solskenet har adhd, flera av mina vänner har adhd (Pontus har ingen diagnos, tolka själv ;D)…och ingen av oss brukar slå folk på käften. Faktiskt helt ärligt kan jag säga att vi ALDRIG slår folk på käften. Själv tar jag en promenad om jag känner att ilskan börjar bubbla, och Solskenet smäller i dörren och muttrar argt inne på sitt rum. Vi slåss inte, för vi (i enlighet med de flesta individer) har lärt oss att våld inte löser någonting alls. Och vi har lärt oss att känna igen signalerna innan ilskan blir okontrollerbar.

Ibland behövs stöd från omgivningen för att en människa ska klara av att hitta strategier, men det är ändå alltid individen själv som måste ta ansvar för att sedan använda sig av strategierna. Om människor ifråntas ansvar för sina handlingar så finns det egentligen ingen gräns för hur fel det kan bli.

”Jag brukar bli så jävla förbannad”, sa en ung man till mig en gång, ”så då slår jag dem på käften. Men jag kan inte rå för det, för jag har adhd.”
På det svarade jag (givetvis);
”Jag brukar också bli så jävla förbannad ibland, och då säger jag vad jag tycker och sedan tar jag en promenad. Jag har också adhd.”
Den unge mannen tittade förbluffat på mig och utbrast; ”Har DU adhd?! Men du har ju fan utbildning och jobb och så.”

Det går åt pipsvängen för människor ibland, antingen genom att de har ett självdestruktivt beteende eller att de har ett utåtagerande beteende…ofta faktiskt både och. Vissa av dessa har adhd. Andra har det inte.
Anledningen till att det går käpprätt åt……. är inte att de har adhd. Anledningarna är andra.
Kanske har uppväxten varit kantad av problem. Kanske har barnet aldrig fått känna trygghet, eller fått höra att det duger. Kanske har barnet aldrig fått adekvata regler och ramar, eller aldrig lärt sig att deras handlingar får konsekvenser. Kanske har det aldrig fått lära sig alternativa handlingar. Kanske har droger kommit in i bilden. Kanske…en massa. Anledningarna kan vara oerhört varierande. Om ett barn växer upp i en otrygg miljö kan adhd utan tvekan förvärra situationen, men grundorsaken är inte adhd:n. Detta hävdar jag med bestämdhet.

Jag vill uppmana alla mina adhd-gelikar att aldrig någonsin mer gömma sig bakom sin diagnos. För vet ni vad, inte förrän vi slutar med det kommer andra människor att sluta se på oss som opålitliga, halvfarliga, strulputtar. Vi får inte skämmas för våra svårigheter, men framförallt får vi inte blunda för våra förmågor. För vi har så många, så många. Glöm aldrig det. Lova!

Nu är lunchen slut, hörrni.
Trevlig helg!

Medan tiden går…och så norrmän..

Lyssna till inlägget HÄR

Mamma och pappa..för något år sedan. 😉 Visst är de väl stiliga!!! Värsta filmstjärnematerialet!! <3

”Ja, vi elsker dette landet…”, skanderar våra grannar i väst idag allt medan de frenetiskt viftar med små Norge-flaggor. Anledningen till detta är givetvis att det idag är Norges nationaldag.
När jag var yngre trodde jag dock att anledningen egentligen var att de firade min mamma, för hon fyller också år idag. (Grattis på födelsedagen, lilla mamma…ingen är som du!!!)
Mamma och pappa brukade alltid skrattande säga att hela Norge flaggade för mamma på 17:e maj, och ja..jag trodde dem. Sicka lurendrejare…hrmf.

Då och då blir jag nostalgisk och förlorar mig i gamla fotografier, och varje gång slås jag över hur rasande fort tiden hastar fram. Det här med tid är knepigt tycker jag, för samtidigt som en halvtimme ibland känns oerhört lång så kan 25 år helt plötsligt kännas som fem minuter. Är det inte märkligt! 
Jag har över lag ganska dåligt grepp om hur lång tiden är…jag har exempelvis svårt att uppskatta hur lång tid tio minuter är. Och pysslar jag med något medan jag väntar, och inte ställer ett larm, så är risken närmare 99,5% att jag kommer att missa tiominutersgränsen.

För att återgå till fotografier….jag älskar framförallt gamla fotografier. Digitala bilder i all ära (de är ju onekligen praktiska, framförallt om vi börjar snacka förvaring) men det är något särskilt med att hålla ett gammalt fotografi i handen. Ju äldre fotografierna är desto mer intresserad blir jag. Huruvida jag känner till de människor som avbildas eller ej är inte alltid så viktigt, för jag tycker det är oerhört intressant att betrakta dem ändå. Jag betraktar kläderna, frisyrerna, omgivningarna, ansiktsuttrycken. Jag förlorar mig själv i funderingar kring hur deras liv såg ut, och hur de kände sig precis när fotografierna togs.
Kanske beror min barnsliga förtjusning på det faktum att min far är släktforskare, vad vet jag. För alla som tycker om gamla fotografier kan jag i alla fall varmt rekommendera hans blogg; http://idenoraronsson.wordpress.com/

Från höger; farfar Aron, farbror Gunnar, mormor Lydia, farmor Sigrid, morfar Pelle, pappa och mamma. Jag tycker detta fotografi är fantastiskt vackert!
Mamma och pappa på resa. Moviestar, oh moviestar...fast nog är väl mina outfit i samma kaliber?! (Kvalificerat gapskratt!!!)

 

Mina absoluta favoritfotografier är svartvita fotografier. Exakt varför vet jag inte men svartvitt är onekligen en ganska förlåtande färgkombo..de flesta skavanker döljs i svartvita fotografier. Huruvida man är solbränd, vit eller vinterglåmigt genomskinlig framgår inte riktigt lika tydligt i svartvita fotografier, och med tanke på att jag själv är ganska pigmentlös så uppskattas det.
Kamikaze (som har ungefär samma hudtyp som jag) brukar säga att vi är ljusvita på vintern och mörkvita på sommaren. Ligger något i det, onekligen. Vi fick aldrig några barn ihop, jag och Kamikaze, men om vi hade fått det hade de med all säkerhet varit långa, smala albinos hela högen.

Näpp, nu står Solskenet och drar i mig. Han vill åt min trådlösa internetuppkoppling eftersom vår fasta har kurkat ur. Eftersom jag är en rätt mesig mamma så har jag med andra ord sällan tillgång till internet numera, men livet rullar på ändå har jag märkt..märkligt…

Ha det gott hörrni!! Och håll till godo med dagens fantastiska outfit;

Dagens outfit är en stark kombination av sinnesstämningar, ett statement. Den grå stor-t-shirten (hur i hela friden skriver man det ordet?!) har en romantisk sommarblomma på magen, vilket tydligt manifesterar min mer sårbara sida. De svarta högklackade stövletterna påvisar dock med all tydlighet att bärarinnan inte låter sig hunsas med. Byxorna är av manchester...och huuuuuu..hemska liv, de är svåra att få på sig om man har Tourettes syndrom och inte klarar av att ta i manchester!! Outfiten är en effektfull kombination av sårbarhet, attityd och mod..givetvis oerhört medvetet uttänkt...
Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....