Så många frågor.

Jag tänkte skriva om de tvetydiga känslor jag har inför det faktum att jag inom kort kommer att avsluta min nuvarande tjänst men så loggade jag in och möttes av en notis om att jag har 148 kommentarer. Då tappade jag tråden.
Jag har saknat mina kommentarer, och inte haft en aning om hur jag ska hitta dem från min bloggsida. Säkerligen hade jag kunnat lista ut var jag skulle kunna hitta dem, om jag hade haft lite mer tid. Eller energi. Nu har jag inte haft det varpå de stannat i det fördolda.
Tills nu.

”Kommentarer
148″
står det i vänsterspalten.
Vems är alla kommentarer? Några verkar vara mina, men definitivt inte alla. Och var kommer de ifrån? Hur kunde de helt plötsligt ploppa in där i min vänsterspalt?
Så många frågor, och så attans lite energi har jag att lägga på det.
Antar jag låter det bero. Antar det inte spelar någon större roll egentligen.

När jag var yngre låg jag liksom i framkanten av allt som hände.
Jag hade koll, var en av de där som gick att fråga om råd när det gällde internetet. Numera skvalpar jag runt i bakvattnet och blir lika förvånad varje gång jag lyckas med något jag inte riktigt vet hur jag lyckats med. Jag tror ju inte att det är så att min hjärna stelnat med åren, utan jag inbillar mig att det beror på att jag helt enkelt fokuserar på andra saker nu än förr. Kanske är det till och med så att min adhd-hjärna blivit uttråkad och inte längre tycker att internetet är särskilt spännande. Inte spännande = rätt ointressant.

Jag tror jag blivit lite mätt på internet.
Mängden information som finns där ute är bara så tröttsam. Visst använder jag det för att leta fakta om saker som intresserar mig, och visst surfar jag in på sociala medier för att hålla lite koll på vännerna, men jag har inte längre något intresse av att bara surfa runt på måfå. Då umgås jag hellre med familjen, eller ser en film. Eller hänger tvätten.

Kattis betraktar livet från ovan.
Kattis betraktar livet från ovan.

Internet ger mig lite samma känsla som jag får när jag går in i ett varuhus; hylla upp och hylla ner fullproppad med olika saker. Olika intryck. Har en, som jag, en lite stukad sorteringsförmåga så är det snudd på outhärdligt. Så många gånger har jag önskat att jag bara kunde hoppa upp på en av hyllorna och sitta där uppe och betrakta alla stressande shoppare istället för att trängas med dem. Det hade inte blivit så mycket handlat, men ack så skönt det hade varit. Well, när jag äntligen hittat en affär jag gillar byter jag inte. Då vet jag var det jag behöver finns och kan låta bli att kolla på allt det där andra. Det funkar finfint, ända tills de bygger om. Då blir det kaos. Och så svär jag lite tyst för mig själv medan jag lider mig igenom shoppingrundan och därefter somnar ovaggad på kvällen.

Nu ska jag ta min aningen övertrötta hjärna och försöka varva ner.
Det innebär att datorn ska stängas av så att det där gräsliga varvakenhelanatten-skenet lämnar mina hornhinnor innan jag lägger huvudet på kudden.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Pip. Tack för kaffet.

Det händer igen.
Och igen.
Och igen.
Jag stöter på viktiga saker, saker jag har tankar om. Saker jag vill berätta om. Skriva om.
Och sedan stöter jag på ännu mer viktiga saker, som jag också vill skriva om.
Efter det dyker jag över en riktigt viktig sak.
”Oj, detta är viktigt”, tänker jag, ”detta ska jag skriva om.”
Ofta har jag liksom helt färdiga inlägg i huvudet. De flimrar upp blixtsnabbt, och känns sådär helt självklara. Ni vet så där självklara att en tänker att en absolut aldrig skulle kunna glömma.
Och ändå glömmer jag, när nästa tanke kommer.

Vältränad. Ack så vältränad.
Vältränad. Ack så vältränad.

På fikarasten bad en kollega mig ta kaffe även till henne.”Javisst”, sa jag, ”självklart!”
Gick ner för tre trappor, genom trapprum och foajé för att sedan ställa mig i fikakön. Den var inte särskilt lång den där kön. Tog en kopp kaffe och en fralla och betalade. En annan kollega, som följt med ner, frågade mig lite försynt om jag tagit kaffe till vår kaffetörsiga kollega där uppe.
Oj. Nej. Jag glömde visst.
Tre trappor, ett trapprum och en foajé var mer än mitt minne klarade av.
Jag vet det egentligen, men den där vetskapen är liksom som bortblåst i de där stunderna när det känns helt självklart att jag ska komma ihåg.

Mitt arbetsminne är inte riktigt på topp.
Eller rättare sagt, det är urgräsligt dåligt.
Hade jag gått ner för att hämta kaffe helt ensam, utan att samtidigt prata med min kollega, så hade jag troligtvis kommit ihåg. För då hade jag varit tvärfokuserad på uppgiften. Jag hade tyst mantrat ”Fika till mig, och kaffe till kollegan. Fika till mig, och kaffe till kollegan” ända tills jag beställt det. Mantrar jag inte försvinner det. Och ja, jag har svårt att mantra och prata med någon samtidigt.

Mina arbetsdagar förgylls av pipanden.
För varje sak jag absolut inte får glömma ställer jag ett larm.
Pip pip. Ring X.
Pip pip. Skicka brev till Z.
Pip pip. Lägg i mer pengar i parkeringsautomaten.
Kanske tänker någon att det måste vara stressande att mobilen piper med jämna mellanrum. Kanske skulle det vara stressande för alla de som har den där förmågan att minnas? För mig är det dock allt annat än stressande. För mig är pipandet lugnet självt.
Pip innebär att jag kan slappna av.
Pip innebär att jag kan lägga min energi på det jag ska göra istället för på att försöka komma ihåg saker jag ändå inte kommer att komma ihåg.

Så. Hur ska jag då minnas alla de där viktiga sakerna jag vill skriva om?
Har haft tanken på att bära med mig ett anteckningsblock och skriva ner mina tankar när de dyker upp. Har också funderat över att använda anteckningsfunktionen i min mobil. Har inte funderat klart. Återkommer.
Kanske är det så att det inte är hela världen om jag inte minns allt det där jag tänker. Kanske är det min hjärnas sätt att säga;
”Sluta tänk på fyrtioåtta saker samtidigt. Fokusera. Gör färdigt det du håller på med innan du påbörjar något nytt.”
För det är ju också svårt. Eller rättare sagt, det har varit svårt. Jag har blivit så oerhört mycket bättre på att avsluta saker jag påbörjat. Jag tror faktiskt att jag är bättre på det än folk i allmänhet. Jag har tränat intensivt på det. Övning lönar sig, inte alltid men ofta.

Och kollegan?
Hur ska jag göra för att minnas att ta med kollegans kaffe nästa gång?
Stanna upp och ställa ett larm?
Nja. Orka, liksom.
I ärlighetens namn, det allra värsta som kan hända är ju att jag glömmer kaffet, och får vända om och hämta det. Det skulle ju ge mig en extra runda i trapporna, lite extra motion. Motion är ju bra för kroppen, sägs det.
Så egenligen kan en ju säga att det skulle vara bra för mig att glömma kaffekoppen, eftersom glömskan ger min kropp lite extra motion.
En skulle kanske till och med kunna säga att det är bra för kroppen att ha dåligt arbetsminne.
Det beror ju liksom bara på hur en väljer att se på saken.

Fridens liljor, hörni.

PS. Har du uppmärksammat att jag använder mig av ordet ”en” på ställen där du tycker att det inte borde stå?
Rätt uppfattat.
Ska skriva om det nästa gång. Och nu har jag garderat mig. Nu kommer jag att minnas, för nu finns det på pränt.
Pip.
 

Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Överseende, detaljer och underbart solsken

Var på ett möte tillsammans med Solskenet idag.
Solskenet klär sig för det mesta i skjorta, fluga och kavaj.
Erminunderbar

Den vi hade möte med, låt oss kalla henne T, utbrast;

”Kläder är du intresserad av!”

Solskenet svarade (på Solskensvis, med allvarligt ansikte och monoton röst);

”Nej.”

T såg lite förvånad ut och sa;

”Inte? Men du är ju så snyggt klädd!”

Varpå Solskenet svarade (fortfarande på Solskensvis);

”Jag är intresserad av flugor. Om man vill ha fluga måste man ha kläder som passar till den.”

Hur ljuvlig är han på en skala?! 🙂
Solskenet klär sig med andra ord inte i skjortor, chinos, kavajer, hattar och långrockar för att han är intresserad av kläder. Han gör det för att han är intresserad av flugor.
Han är en detaljernas mästare.
Han är helt underbar.
Och framför allt…han vågar vara precis just den han är.
Han är, i sanning, en förebild.

Jag kallar honom  lilla Solskenet fortfarande.
Han är ingen liten kille längre. Han är 177,5 cm lång. Han är nästan fullvuxen.
Men jag gör det ändå, för jag vet att han har överseende med mig.
Är inte särskilt förvånad över det. Han har ju överseende med så otroligt mycket.

Han har överseende med att mataffärerna envisas med att lysa upp sina lokaler med laserlampor.
Han har överseende med att inte alla vagnar på tågen är tysta kupéer, och han har överseende med att Skånetrafiken rätt frekvent ändrar både tågtider och perronger minuterna innan avgång.
Han har överseende med att människor envisas med att säga saker som ”Han är helt grön…” trots att personen i fråga i själva verket är helt vanligt hudfärgad. Och han har till och med överseende med att människor säger åt honom att inte prata så mycket trots att han har miljoner saker att berätta.

När jag föreläser brukar jag säga att jag förstår att människor som jag, och Solskenet, ibland kan promenera på andra människors nerver.
Jag brukar säga att det är okej att tycka att vi är jobbiga ibland…
…så länge man kommer ihåg att vi tycker att ni är ännu jobbigare.
För ni säger en sak och menar en annan. Eller säger inget och förväntar er att man ska fatta ändå.
Ni är bra konstiga ni, ni normalstörda(lånar Glada Hudik Teaterns Pär Johanssons uttryck här.)

Fridens liljor, hörni.

Avkastning!

”Har jag verkligen ADHD?”, brukar jag tänka emellanåt.
Jag är ju rätt bra på att få saker uträttade, och jag tappar sällan bort saker.
Jag är faktiskt rätt ordningsam, ärligt talat.
Inte heller har jag kort stubin. Jag har faktiskt väldigt lång stubin. Så vida det inte gäller pantade bilförare eller apparater som inte fungerar det vill säga.
”Har jag verkligen ADHD? Eller gjorde de ett misstag då de satte den diagnosen på mig?”

brasa

Men så tänker jag lite till.
I flera månader hade jag minutiösa listor, som jag prickade av efterhand, för att överhuvudtaget få med mig något av vikt när jag lämnade hemmet om mornarna.
Jag tränade också mycket mycket medvetet på att alltid lägga saker på samma plats…och plötsligt en dag funkade det. Plötsligt låg det jag sökte där jag trodde att det skulle ligga.
Jag skaffade en plånbok så att jag alltid skulle behöva leta efter mina bankomatkort, och jag lärde mig tänka att livet är för kort för att lägga tid på att reta sig på småsaker. Och framför allt började jag ställa alarmen på mobiltelefonen för att minnas saker.

Jag har ansträngt mig.
Kämpat.
Idag behöver jag inga nedskrivna listor, för listorna finns i mitt huvud.
Och med ens inser jag…

…det lönar sig att kämpa, det gör det faktiskt.

Önskar er alla en härlig Valborg.
Fridens liljor!

Full fräs...
Full fräs…

Idioti på hög nivå!

Igår läste jag detta inlägg.
Efter fem års arbete anses denne man helt plötsligt inte vara lämpligt för det arbete han dittills skött utan anmärkning.
Anledningen? Hans diagnos.
Och jag blev så fruktansvärt ledsen. Så trött.
Idag är det den 17:e april år 2014. Tjugohundrafjorton. (Tvåtusenfjorton?)
Idag borde människor med ADHD inte bli diskriminerade på dylikt vis.
Idag borde inte människor kunna bli diskriminerade. Punkt.

Ung fordonsförare.
Ung fordonsförare.

För något år sedan fick lokföraren Torolf Jansson veta att han inte längre fick arbeta som lokförare.
Anledningen var att han fått diagnosen Aspergers syndrom. Trots att han kört tåg i tjugo år, prickfritt märk väl, så ansåg Transportstyrelsen helt plötsligt att han inte längre var lämplig som lokförare.
Allvarligt.
ALLVARLIGT?!
Hur tappad måste man inte vara för att fatta ett sådant beslut?
Och inte nog med det…
När Torolf vann i förvaltningsrätten så kom Transportstyrelsens pressansvarige, Henrik Olars, med följande lilla klämmiga uttalande;

”– Vi kommer sannolikt att överklaga eftersom vi inte har ändrat uppfattning i sakfrågan.”

Transportstyrelsen drev målet till högsta instans…
…och förlorade.
Tack och lov.
Torolf har också tilldömts diskrimineringsersättning. Transportstyrelsen säger att de ännu inte vet om de tänker överklaga även det.

Jag hoppas innerligt att de inte överklagar.
Och jag hoppas de byter ut varenda kotte som varit med i denna helt bisarra process. För om Torolf och ADHDpappan kan bli fråntagna sina arbetsuppgifter helt utan anledning så borde de transportstyrelseindivider som varit med i dessa beslut tveklöst kunna bli det på grund av bristande omdöme.

Basta.

 

Här har du oss…

Jag har insett att presentationen av oss behöver uppdateras.
Följaktligen;

Här har du vårt liv…

Mitt livs kärlek...
Mitt livs kärlek…

Personligt
För den som är ny kan jag meddela att mitt namn är Lisa Aronsson Höglund.
Jag fyller fyrtio år om en månad, hur det nu är möjligt. Tycker jag fyllde tjugo för något år sedan….
Jag har en man (Pontus), tre barn, en hund och bor i ett hus på Skånes landsbygd. Sommarstugan finns i Hudiksvall, där jag också är född och uppväxt.

Jag svänger mig med oerhört grammatiskt riktiga uttryck som ”Va ärä märä?”, ”Inte ja´ä!” och ”Säj till´na” eller då den maskulina varianten ”Säj till´n!”
Det händer också att jag utbrister ”Ja lägge kull´mä ett tag ja..” eller ”Ja´å..” och andra oerhört glasklara kommenatrer.

Pontus, som är smålänning, brukar småle åt mina tungvrickningar. Jag hävdar dock med bestämdhet att hans småländska tungomål knappast är mer grammatiskt korrekt än mitt hälsingska.

I alla fall….
Jag fick mina neuropsykiatriska diagnoser som vuxen, och jag vågar påstå att jag har haft ett mycket bra liv. Diagnoserna är för övrigt adhd med autistiska och Tourettes syndrom.
 
Som barn tyckte jag ofta att andra människor betedde sig märkligt. Idag har jag förstått att detta troligtvis berodde på att jag såg verkligheten på ett annorlunda sätt. Men annorlunda är inte synonymt med fel. Det är bara annorlunda.  
Ärligt talat tycker jag ofta att det är de normalstörda som gör märkliga bakvända saker.

”Berätta inte för någon att du har ADHD så tar de dig på allvar…”
, sa en chef till mig en gång.
Det var då jag bestämde mig för att på allvar börja berätta…

Bruttan
Bruttan


Barnen

När min yngste son, Solskenet, föddes märkte jag relativt snabbt att någonting var annorlunda. Det tog dock några år innan detta även uppmärksammades inom vården.
De första diagnoser Solskenet fick var adhd med motoriska svårigheter och språkstörning. Då var han 5 år gammal.
Efter några rejäla fartbulor i skolvärlden har Solskenet hittat hem. Han går i nian och stortrivs. Han har också precis valt gymnasielinje, och ser med spänd förväntan fram emot att lämna grundskolan.
Idag har Solskenet diagnoserna Aspergers syndrom, Tourettes syndrom och adhd

Min äldste son, Storebror, var alltid ett oerhört aktivt barn..ända tills han blev tonåring, då kom någon åt paus-knappen..men ja, så är det nog för de flesta.
Storebrors situation skiljer sig mycket från Solskenets situation men han har ändå genomgått en neuropsykiatrisk utredning. Han fick ingen diagnos vid det tillfället eftersom han själv inte uppfattade att han hade några betydande svårigheter. Idag är Storebror över tjugo och på väg in i vuxenlivet.

Min dotter, Bruttan, fyller strax ett år. Tiden sedan hon föddes har flugit fram.
Bruttan har Marcus Gunn´s syndrom. Syndromet är ovanligt och innebär att hon har ptos (hängande ögonlock) på ena ögat, samt att hennes ögonnerv är kopplad till hennes svalg så att ögat blinkar ofrivilligt då hon sväljer. Ptosen går att operera, men blinkningarna får hon leva med. Bruttan är en oerhört glad och nyfiken liten tjej.  

Solskenet och Storebror
Solskenet och Storebror

                                                               

Utbildning
Jag har till dags dato en social omsorgsexamen med inriktning äldre och funktionshindrade samt en socionomexamen.
Jag har studerat i omgångar, och läser regelbundet relevant litteratur för att hålla mig uppdaterad. Kunskap är makt, åtminstone i mitt universum.  

Yrkeserfarenhet
Jag har mångårig erfarenhet av arbete inom vård- och omsorgssektorn förutom några avstickare inom industrin och inom handeln.
Som ung arbetade jag som habiliteringspersonal, vårdbiträde och personlig assistent, och senare i livet har jag arbetat som biståndshandläggare och chef inom LSS-verksamhet. I några år arbetade jag också med kundkontakter och marknadsföring. Jag har också arbetat med handledning, personalutbilding och föreläsning inom neuropsykiatri samt som socialsekreterare.
Just nu är jag dock mammaledig, och har absolut ingen önskan om att göra någonting annat än just det.

Förtroendeuppdrag
Mitt brinnande intresse för neuropsykiatri har fört med sig kontakter med många fantastiska människor såväl genom godman- och kontaktpersonsuppdrag som genom engagemang i ideella föreningar. Jag har också tidigare varit politiskt engagerad på kommunnivå samt engagerad i projektet Hjärnkoll som attitydambassadör. Jag är också en av Riksförbundet Attentions Touretteinformatörer även om jag för tillfället är rätt inaktiv.

För övrigt…
…har jag alltid tusen och en tankar som virvlar omkring uppe i hjänkontoret. I bloggen kan du ta del av ett axplock. Jag hoppas du ska finna mina funderingar värda att läsa.

Har du frågor till mig så kan du alltid nå mig på https://www.facebook.com/Tankarikaos.

Ja, det var väl allt för idag.
Friden liljor, hörni.

Multipla Lisor…

Det här med lösenord…
…hur är det möjligt att glömma bort dem på löpande band?
Eller kanske ännu hellre,
hur är det möjligt att glömma gång på gång utan att lära sig att man kommer att glömma?!

Blir så trött på mig själv emellanåt.
Gång på gång har jag tvingats skapa nya konton lite varstans i cyberrymden, bara för att jag glömt bort mitt lösenord. Och varje gång tänker jag;
”Jag tar det här. Det här är enkelt, det kommer jag ALDRIG att glömma.”
Hallå. Allvarligt.
”JO, du kommer att glömma! Skriv ner det!”

Då kommer nästa problem…
…var ska jag skriva ner det?
Och hur ska jag komma ihåg var jag gömt det?
Jag kan ju inte gärna spara ner alla mina lösenord i ett dokument med titeln OBS! Alla lösenord du någonsin behöver.
BankID = xxxxxx, Bloggen = xxxxx, Mejlen = xxxx…., Banken = xxxx.
Ett riktigt smörgåsbord för till och med den mest inkompetente nätbedragaren.

De konton jag haft fungerande länge är konton där jag har kunnat ha ett och samma lösenord.
Tyvärr funkar inte det lösenordet överallt. Tyvärr måste man ibland ange minst trettioelva versaler, en siffra och fjorton små vättar. Eller något. Då funkar inte mitt universallösenord…
…och två dagar senare måste jag starta ett nytt konto. Det tar inte längre tid än så för mig att glömma ett lösenord nämnligen. Faktum är att jag en gång glömde lösenordet precis efter att jag hade upprepat det och klickat sänd. Kontot blev aldrig använt.

Jag har dåligt arbetsminne. Nu menar jag inte att jag är lite småglömsk, utan att jag har grava minnessvårigheter.
När jag gjorde min adhd-utredning fick jag veta att jag nog skulle vara en bra kandidat för arbetsminnesträning. Sedan hände inget mer. Ingen skickade någon kallelse. Ingen nämnde det någonsin igen. Sedan flyttade jag, och så rann det hela ut i sanden.

I alla fall. Saker som verkligen intresserar mig lyckas jag minnas…men lösenord är uppenbarligen inte en sådan sak. Lösenord är uppnebarligen längst ner på min viktighetsskala.
Klurar på en lösning men tills dess får vi nog helt enkelt leva med en hel massa inaktiva Lisakonton i cyberrymden. Multipla Lisor, helt enkelt.
Antar vi överlever.

Nu ska jag dricka te och umgås med Storebror och hans sambo. Imorgon åker de hem till Sundbyberg.
Ack och ve, den tomheten. <3

Friden liljor, hörrni.

Den besvärliga mamman

Gymnasievalet närmar sig, och allsköns gymnasieskolor slåss om att värva elever.
De är hett villebråd, eleverna.
Inte alla elever dock.
Inte elever som Solskenet.

Jag har en klump i magen, och knotiga kalla fingrar kramar mitt hjärta.
För du förstår…mitt barn slåss skolorna inte om.
Mitt barn slåss jag för.
Det är tröttande.
Tärande.
Så mycket jobbigare än den som inte varit där själv någonsin kan förstå.

Jag är den besvärliga mamman, ni vet den där som ifrågasätter och kräver.
Den där som inte tycks fatta att det finns budgetramar att hålla sig innanför, och andra elever att ta hänsyn till.
Den där mamman som ringer. Och mejlar. Och läser lagtexter.
Mamman som frågar; ”Varför?!”

I bästa fall förstår du mig. I bästa fall pratar du om mig i lärarrummet och säger;
”Jo, man får ju förstå henne. Men vi har ju våra ramar att hålla oss efter. Vi bestämmer inte reglerna.”
I värsta fall tycker du bara att jag är en jobbig idiot.

Men vet du, i båda fallen får du mig att må allt sämre.
För den känsla som bor inom en människa som ständigt måste vara den som ställer krav är allt annat än angenäm.
Ilska blandas med förtvivlan, och den fruktansvärda känslan av att vara den andre…den som orsakar besvär.

Så innerligt hade jag önskat att någon någon gång sa;
”Jo, här på den här skolan har vi små undervisningsgrupper och lärare med specialkunskap kring elever med npf. Här gör vi det vi är ålagda av skollagen att göra, dvs. ser till att ALLA elever får just det stöd de behöver för att klara skolundervisningen. Dessutom ser vi till att de känner sig uppskattade och trygga i det sociala sammanhang de befinner sig i. Här försöker vi inte trycka in ditt barn i standardmallen utan väljer att se det fantastiskt unika med just henom. Vi hoppas att ni väljer vår skola, och ser fram emot att ha just ditt barn som elev.”

Drömma får man. Drömma måste man.
Annars går man under.

Den där gänglige drasuten som gömmer sig under kepsen är mitt barn.
Inom mig finns alla hans åldrar, alla hans fantastiska egenskaper. Där finns hans trinda lilla tvåårshand i min, och hans glädje när han första gången klarade av att läsa ett helt ord. Där finns hans enorma hjälpsamhet och hans intensiva intressen och kunskaper. Där finns hans leenden. Hans glädje.
Hans tårar finns där också. Hans ensamhet, hans utsattet. Hans kamp för att få vara den han är.
Där du ser en elev med särskilda behov ser jag min son.
Förstår du hur stor den skillnaden är?
Förstår du att du inte är experten?

I väntan på den perfekta skolan önskar jag så att någon skulle säga;
”Jo, det är gräsligt. Vi har inte undervisning som är helt utformad efter elever med Ditt barns behov. Vi har hemmasnickrade varianter, men inget riktigt bra alternativ. Jag tycker att det är hemskt. Jag förstår att du kämpar. Låt oss hjälpas åt att försöka påverka skolpolitiker och rektorer.”

För du ser, jag förstår att det finns budgetramar att hålla sig innanför, och andra elever att ta hänsyn till…
…men det är inget jag kan ta hänsyn till.
Det handlar om mitt barn det här.
Om jag inte kämpar, vem gör det då?

– Den besvärliga mamman

Trött, sliten. Och lite bitter.
Trött, sliten. Och lite bitter.

NEJ!!!!!!

Vi gjorde studiebesök på en gymnasieskola idag.
Skolan har ett utbildningsår för ungdomar som inte har godkända betyg. Undervisningen här sker i liten grupp, på elevens behov. När eleven väl har godkända betyg så måste de dock ut i de ordinarie programmen.

I Helsingborg tittade vi på en helt ljuvlig gymnasieskola, anpassad efter elever som har liknande behov som Solskenet…dvs. med specialutbildade lärare och små klasser. Det är dock inte, har jag blivit tillsagt, säkert att vår hemkommun har lust att bekosta en skolgång där. Alternativet här hemma är att Solskenet går i en helt vanlig gymnasieklass, men med assistent/coach, samt med möjlighet att gå undan och plugga i enskildhet.

Världens bästa Solsken
Världens bästa Solsken

Gång på gång har jag upprepat att Solskenet mår fysiskt dåligt av storklasser.
Han klagar över att han inte förstår vad läraren säger eftersom alla andra elevers mumlanden tar över hans värld. Det spelar ingen roll om han så har fyrtiotre assistenter med sig, det är storklassens ljudvolym som är problemet.

Ångestmonstret i min mage sliter bitar ur mig. 

Är det ingen som kan förstå det här?

Är det ingen som vill förstå det här?

Efter att ha pratat en stund med en assistent/coach har ångestmonstret lugnat sig en smula. Hon är lugn och behaglig. Lätt att få förtroende för.
”Men visst är det så”, säger hon, ”att undervisningsgenomgången trots allt sker i storklass. Vi coacher är inga lärare men…”, tillägger hon, ”…visst försöker vi stötta eleverna så att de kan sitta och plugga avskilt om de behöver det.”

På väg ut från lokalerna erbjuds vi titta på de lokaler där godkända elever kan få studera i avskildhet.
I dörren möter vi en kvinna som arbetar där.
”Vet ni om ansökningsgången?”, säger hon. 
Ansiktet är allvarligt.
Inga leenden alls. 
”Här går elever med särskilda behov och det är en särskilt ansökningsgång för att få gå här!”
”Och”,
tillägger hon, ”fokus ligger på att eleverna ska gå i storklass.”

Jag vill skrika rakt ut. Med ens klöser ångestmonstret igång igen. Med ens får jag magknip.

Jag vill vråla till henne;
NEJ!
Fokus ska INTE ligga på att eleverna ska gå i storklass.
Fokus SKA ligga på att eleverna får det stöd de behöver för att klara undervisningen!!!

Sitter här hemma nu, med sugande mage och huvudvärk.
Jag grämer mig över att jag råkade stöta på henne, det sista vi gjorde, innan vi lämnade skolan. För innan hon öppnade munnen kändes det hela ändå ganska bra. Och samtidigt är jag glad att jag gjorde det, för hade jag inte gjort det så hade jag aldrig fått höra hennes inställning.

Ångestmonstret klättrar upp till mitt hjärta och tar sig en rejäl tugga. Det känns lite tungt att andas.
Vilka beslut ska jag fatta? Vem ska jag ringa? Var kan jag, med gott samvete, låta mitt barn gå i skolan? Var kan jag känna mig säker på att han inte blir bortglömd och osynlig?

Varför är det så svårt för skolmaskinen att inse att hela det här storklasstänket inte är ett mantra som måste upprepas varje gång man träffar elever som lever med npf, och/eller deras föräldrar.

Var finns det plats för Solskenet?

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....