Igår var det morsdag.
Jag vaknade av att Bönan petade in ett finger i min ena näsborre.
”Pöke Jaba!”, sa hon och spände ögonen i mig, ”Mej titta Pöke Jaba!”
Det betyder alltså Spöket Laban, för den som ej behärskar böniska.

Någon timme senare skypade jag och Bönan med mammu (aka mormor, också på böniska) då Solskenet kom nerhasande från ovanvåningen.
”Har du firat mamma på morsdag idag?”, frågade mammu (som på solskeniska en gång hette nomma).
”Nej”, svarade Solskenet.
”Har du glömt bort mamma?!”, utbrast mammu/nomma.
”Nej”, svarade Solskenet, ”jag har glömt bort att det är morsdag.”

Ytterligare någon timme senare vaknade vandrande vålnaden till liv.
Storebror alltså.
”Jag hade tänkt baka en chokladkaka till dig idag”, sa han lite skamset, ”Jag ställde klockan på tolv men så somnade jag visst om.”
Till klockan 18!!!
Snacka om omsomning.  

När klockan var runt 20-snåret kom Pontus med kaffe, muffins från macken och gelehjärtan.
Tur en har en karl när en inte har ungar som är särskilt morsdagsinriktade.
Fast vet ni vad. Det gör inget att de inte firade mig igår. De älskar mig ändå, varenda dag, och de låter mig veta det. Jag har morsdag varje dag. Jag är ack så lyckligt lottad.

Fast givetvis lät jag de långa drasuterna våndas en aning över att de glömde bort mig igår.
Offerkoftan är skön emellanåt.
Mohahahaha….