Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Överseende, detaljer och underbart solsken

Var på ett möte tillsammans med Solskenet idag.
Solskenet klär sig för det mesta i skjorta, fluga och kavaj.
Erminunderbar

Den vi hade möte med, låt oss kalla henne T, utbrast;

”Kläder är du intresserad av!”

Solskenet svarade (på Solskensvis, med allvarligt ansikte och monoton röst);

”Nej.”

T såg lite förvånad ut och sa;

”Inte? Men du är ju så snyggt klädd!”

Varpå Solskenet svarade (fortfarande på Solskensvis);

”Jag är intresserad av flugor. Om man vill ha fluga måste man ha kläder som passar till den.”

Hur ljuvlig är han på en skala?! 🙂
Solskenet klär sig med andra ord inte i skjortor, chinos, kavajer, hattar och långrockar för att han är intresserad av kläder. Han gör det för att han är intresserad av flugor.
Han är en detaljernas mästare.
Han är helt underbar.
Och framför allt…han vågar vara precis just den han är.
Han är, i sanning, en förebild.

Jag kallar honom  lilla Solskenet fortfarande.
Han är ingen liten kille längre. Han är 177,5 cm lång. Han är nästan fullvuxen.
Men jag gör det ändå, för jag vet att han har överseende med mig.
Är inte särskilt förvånad över det. Han har ju överseende med så otroligt mycket.

Han har överseende med att mataffärerna envisas med att lysa upp sina lokaler med laserlampor.
Han har överseende med att inte alla vagnar på tågen är tysta kupéer, och han har överseende med att Skånetrafiken rätt frekvent ändrar både tågtider och perronger minuterna innan avgång.
Han har överseende med att människor envisas med att säga saker som ”Han är helt grön…” trots att personen i fråga i själva verket är helt vanligt hudfärgad. Och han har till och med överseende med att människor säger åt honom att inte prata så mycket trots att han har miljoner saker att berätta.

När jag föreläser brukar jag säga att jag förstår att människor som jag, och Solskenet, ibland kan promenera på andra människors nerver.
Jag brukar säga att det är okej att tycka att vi är jobbiga ibland…
…så länge man kommer ihåg att vi tycker att ni är ännu jobbigare.
För ni säger en sak och menar en annan. Eller säger inget och förväntar er att man ska fatta ändå.
Ni är bra konstiga ni, ni normalstörda(lånar Glada Hudik Teaterns Pär Johanssons uttryck här.)

Fridens liljor, hörni.

Att handla.

Sitter i soffan och surfar runt Stora möbelvaruhusets hemsida.
När man är i renoveringstagen händer det ju ibland (ofta!) att det även uppstår ett visst behov av nya prylar. Och även om behovet enbart handlar om preferens, och inte är skriande nödvändigt, så är det ändå ett behov.
Ett litet lyxbehov i budgetförpackning, kan man säga. För jag surfar ju faktiskt runt på Stora möbelvaruhusets sida och inte Fina, dyra inredningsbutikens.

Lite nya kuddar kanske man skulle kosta på sig?
Lite nya kuddar kanske man skulle kosta på sig?

Hur som, jag hittar väldigt mycket fint.
Väldigt mycket jag vill ha. Väldigt.
Men jag nöjer mig med det jag egentligen-inte-måste-ha-men-intalar-mig-själv-att-jag-behöver. Det är ändå rätt många grejer, märker jag. Och de blir liksom fler och fler ju mer jag tittar.
Märkligt det där, hur behovet liksom ökar när man hux-flux får saker framför näsan.
Eller ja…ögonen.
Näsan ser jag dåligt med.

På några små sekundrar har jag klickat hem det jag behöver. 
En bäddsoffa till bruttans rum, en stor garderob till hallen, ett lektält, två små barnstolar, ett litet barnbord, bricka till barnstolen, tre par barnbäddset, tre barnlakan, en bäddmadrass till juniorsäng och ett gäng barngalgar. 
Alla dessa prylar, inklusive hemkörning, går på en summa som faktiskt överraskar mig på ett väldigt positivt vis.
Nä, de små möblerna kanske inte håller i en evighet, men om Bruttan är det minsta lik sina bröder så lär hon kunna mecka sönder även dyra designerprylar.
Så ja, varför slösa pengar. Liksom.

Att shoppa online är himmelriket på jorden för en trängselallergiker som jag.
Jag slipper trängas.
Slipper få panik av alla ljud och alla färger.
Jag slipper få ont i knän, rygg, huvud och nerver.
Jag älskar att jag kan sitta hemma, i min trygga lilla vrå, och handla. Och jag älskar att prylarna sedan, bokstavligt talat, blir levererade till dörren.
Önskar bara att någon ville skruva ihop dem också…men ja, man kan inte få allt.

Nu ska jag dricka en kopp kaffe, och fundera ut om det inte finns något mer jag behöver.

Friden liljor, hörrni.

Förändringar!

Jag håller på att renovera Bruttans rum.
Med hjälp av Storebror har jag målat tak, väggar och garderober samt tapetserat en fondvägg.
Garderoberna ska målas en gång till dock. Därtill ska nytt golv läggas och golv- och taklister upp. Men för att kunna göra det måste vi åka till byggvaruhandeln och köpa hem grejerna. I snöoväder är det ingen höjdare att bege sig ut på vägarna med släpvagn och liten Brutta…
…alltså ligger renoveringen nere.

En orgie i rosa. Och för den som börjar hetsa upp sig kan jag avslöja att Storebror också hade en massa rosa saker när han var liten. Så det så.
En orgie i rosa.
Och för den som börjar hetsa upp sig kan jag avslöja att Storebror också hade en massa rosa saker när han var liten. Så det så.

 Det är irriterande i hela kroppen att inte kunna följa de uppgjorda planerna.
Jag hade planerat att handla allt i förrgår, för att kunna bli färdig med allt nu i helgen. Men så kom snön. Och sedan kom snorinvasionen.
Istället för att renovera färdigt ligger jag för ankar i soffan.

(”för ankar”…på torra land?) 

Trots att mitt bedrövliga tillstånd troligtvis hade hindrat mig från att renovera, även om jag hade haft grejerna hemma, så känns det riktigt obehagligt. Det liksom kryper i kroppen. Känns lite som om jag måste anstränga mig för att inte hasa runt och muttra irriterat.
Jag vill gärna att saker och ting går av stapeln som planerat.
Det vill jag.

Jo, jag kan hantera förändringar.
Rätt bra dessutom.
Men det innebär ju inte att jag måste älska dem. Näpp.
Så nu ska jag ligga lite här på soffan och rynka lite på näsan. Kanske känns det bättre efter det.

Ha nu riktigt mycket fredagsmys, gott folk.
Fridens liljor!

Frid och fröjd i en liten vas. <3
Frid och fröjd i en liten vas. <3

 

Pågatåg?! :(

Det snöar i Skåne. Mycket.
Jag brukar fnysa lite när tidningarna blåser upp rubriker om Snökaos och snöstormar. Brukar tycka att de överdriver, gräsligt.
Men nu, nu är det faktiskt vinter här nere. På riktigt. Och (förlåt alla vinterhatare) jag älskar det. Jag älskar snön, och jag älskar att kura ihop mig inne i värmen.
Det jag inte älskar, däremot, är Skånetrafiken.

Hej mitt vinterland...
Hej mitt vinterland…

Solskenet tog sig till skolan i morse.
Hem var det däremot värre med. 
Efter många års erfarenhet av Skånetrafikens vinterfunktioner förstod jag att dagens väder skulle kunna innebära trubbel.
Ploppade upp min lilla app i telefonen och kunde utläsa att Solskenets hemtåg var inställt. Vissa Öresundståg skulle däremot stanna på vår hemstation.
Exakt vilka framgick dock inte.
Försökte ringa Skånetrafiken för att fråga hur vi skulle veta vilket tåg Solskenet skulle kunna ta för att komma hem…men, efter att först ha fått höra att kötiden skulle vara 28 min, så kopplades samtalet ner…varje gång jag ringde.
Vad göra?

Att försöka läsa, och förstå, de förvirrade meddelanden som ploppar upp på de små digitaltavlorna på perrongerna är sannerligen ingen dans på rosor.
Man behöver inte ha något npf för att tycka att det är förvirrande. Har man dessutom lite svårt med förändringar, OCH folksamlingar, så är det näst intill omöjligt.

Tack och lov att det finns tågvärdar!

Eller?!

Solskenet fick hjälp att fråga en tågvärd om vilket tåg han skulle hoppa på för att komma till hemstationen.
Två gånger svarade tågvärden att han skulle ta tåget kl 15:15, så det gjorde han. Givetvis. 
Tror ni tåget stannade?
Näpp, det gjorde det inte. Det tuffade vidare mot Höör.
Solskenet fick stå ute i snöstormen och vänta i 45 minuter innan jag hade lyckats ta mig dit med bilen för att hämta honom.
Jag är så arg.

Jag känner mitt Solsken. Därför kan jag föreställa mig hur otroligt orolig han blev när tåget rusade förbi hemstationen.
Och tanken på att min älskade unge satt där, ensam och orolig, får mig att vilja sparka Skånetrafiken på smalbenet. Eller åtminstone skrika högt åt dem.

Det är vinter, tågföretagare. Hur är det möjligt att ni blir helt överrumplade av det varje år?!
Och om det nu är så att snön ställer till problem och vissa tåg SKA stanna, vissa tåg INTE SKA stanna och vissa tåg INTE GÅ alls…skriv då för i hela friden ut VILKA tåg det gäller så att det är klart som korvspad för era resenärer.
Det kallas service.

Morr.

Undrar också;
Hur kan det komma sig att Pågatågen inte kan åka när det kommit lite snö?
Och hur kan det komma sig att Öresundstågen kan göra det?
Är det skillnad på tågens vinterfunktionsduglighet (långt konstigt ord, älska!)?
Och om det är skillnad…varför köper man inte in enbart Öresundstågståg?

Finns så mycket jag inte förstår.
Men nu ska jag sova. Och så får vi se om tågen går imorgon bitti.

Fridens liljor, hörni.

Jag är störd.

Har nu suttit och känt mig störd i en halvtimme.
Mer störd än vanligt, det vill säga.
Känns lite som om något skaver. Exakt var det skaver är svårt att sätta fingret på men det känns obehagligt både i öron, hjärna och kropp.
Knycker lite på nacken men inget blir bättre. Skavet sitter kvar.
Rynkar lite på näsan.
Nä, det skaver fortfarande.
Enerverande.
Irriterande.

Bruttan sover skönt. Själv är jag klarvaken, trots att jag är trött. Suck.
Bruttan sover skönt. Själv är jag klarvaken, trots att jag är trött. Suck.

Blir plötsligt varse om att skavet inte kommer inifrån mig utan utifrån.
Utanför vårt fönster mal en traktor morrande omkring. Runt runt runt. Och så står den stilla. Chaffören pratar med någon utan att stänga av motorn. Morr, brum…skav.
Hör sedan också med ens hur gräsligt enerverande nyhetsuppläsaren i radion låter. Med gällig entonig röst bräker hon ut sina nyheter. Bla bla bla. Blä blä blä. Blubblubblubb.
Stänger av radion.

Nu hörs traktorn ännu mer. Hejdar en impuls att springa ut och hytta med näven.
Inser att han troligtvis gör sitt jobb. MEN…ärligt talat, att låta motorn gå på tomgång är vare sig vänligt mot miljön eller mot npf-monstret i det gula lilla huset.

Jag är trött, så trött. Och när jag är trött blir alla ljud så fruktansvärt jobbiga.
Somnade kl 04:30 inatt, och vaknade två timmar senare. Försökte sova när Bruttan sov middag men det gick inte alls. När jag sovit dåligt blir jag som en Duracellkanin.
Högst onödigt. Ska försöka klubba mig själv inatt.

Fridens liljor, hörrni.

Att gilla läget…

Jag har ju glömt att berätta om när Aftonbladets söndagsbilaga var här och intervjuade oss.
Ja, inte bilagan som sådan givetvis, utan en journalist därifrån.

Det var i alla fall i fredags, en hel massa dagar sedan.
Hade tänkt skriva om det i fredags kväll, men då var hjärnan så slut att skriveriet strejkade. Tänkte sedan skriva om det i helgen, men då glömde jag det. Och ja…nu är vi här. Bättre sent än aldrig. Fast det beror väl på vad det gäller. Gäller det sjukdomar tänker jag att det är bättre aldrig än sent.
Nu svamlar jag. Skärpning.

Grejar och donar lite.
Grejar och donar lite.

I fredags kom alltså en journalist från Aftonbladets Söndagsbilaga hit och hälsade på.
Med sig hade hon också en fotograf. Försökte tänka bort det faktum att han satt och fotograferade mig lite nu och då under intervjun men det gick lite sisådär. Är ju rätt lättdistraherad, trots allt.
I alla fall…
…vi hade bara hunnit prata i en halvtimme eller så då Solskenet ringde och meddelade att hans tåg var inställt.
Efter några minuters total kortslutning i hjärnan lyckades jag fatta att jag var tvungen att åka in till stan och hämta honom. Det är bara jag som har körkort i vår familj nämligen.

Aftonbladetfolket kom kl 14 och skulle åka kl 16. Och på den tiden skulle jag nu alltså även köra 2×17 km i snö.
Men så härlig.

Det snöade rätt rejält i fredags.
Med andra ord…bilen såg ut som en snöhög. Och den var därtill helt insnöad. Grindarna gick absolut inte att öppna utan en rätt rejäl skottningsinsats.
Hojtade åt Storebror att komma och hjälpa mig, men trots att vi var två snöskottare så tog snösaneringen en god stund.
Nåväl.
När jag äntligen fått fart på bilen, och styrde mot stan, så hamnade jag bakom en väldigt darrig förare som körde 30 km/h på en 90-väg. Kände hur svetten trängde fram i pannan, och hur irritationen steg.

”Det är då väl typiskt också att jag ska hamna bakom världens mest livrädda bilförare just precis idag”, muttrade jag surt.
Eller nä. Jag muttrade inte. Jag skrek. Argt. Usch.
”Taaaaa bussen!!!”, vrålade jag vidare.
Mmmm, jag vet. Väldigt sympatiskt.

Kapitulerade till slut och insåg att det inte spelade någon som helst roll hur mycket jag än gapade.
Bilisten längst framme i mastodontbilkön skulle inte gasa för det. (Vilket ju i och för sig var bra. För är man så rädd bör man nog inte köra fortare. Alternativt – inte alls. :/) Försökte andas in genom näsan och ut genom munnen, och tänka att jag ska försöka acceptera det jag inte kan påverka…och allt det där andra som står i Sinnesrobönen.

Hur som. Jag lyckades slutligen ta mig fram till stationen där Solskenet väntade.
Och vi lyckades ta oss hem. Smärtfritt.
Faktum är att journalisten även hann prata med Solskenet, om än en bra mycket kortare stund än planerat.
Well, de fick fika länge i alla fall. Och de fick pratstunder med både Pontus och Storebror. Själv var jag så uppjagad och stressad till slut att jag inte har något minne av vad jag sa. Ska onekligen bli intressant att läsa artikeln sedan. Det här med planer som blir kullkastade är inte alltid min allra starkaste sida. So to speak….

De tog det hela väldigt bra i alla fall.
Och de var mycket sympatiska människor, Aftonbladingarna. Hade gärna pratat lite längre med dem, men ja…ibland får man bara gilla läget.
Eller som min lilla mamma brukar säga;
”Jag kan acceptera att det är som det är, men SÄG INTE att jag måste GILLA läget!”
Hon har rätt egentligen. Korkat uttryck.

Och nu blir det film.
Fridens liljor, hörrni.

Den besvärliga mamman

Gymnasievalet närmar sig, och allsköns gymnasieskolor slåss om att värva elever.
De är hett villebråd, eleverna.
Inte alla elever dock.
Inte elever som Solskenet.

Jag har en klump i magen, och knotiga kalla fingrar kramar mitt hjärta.
För du förstår…mitt barn slåss skolorna inte om.
Mitt barn slåss jag för.
Det är tröttande.
Tärande.
Så mycket jobbigare än den som inte varit där själv någonsin kan förstå.

Jag är den besvärliga mamman, ni vet den där som ifrågasätter och kräver.
Den där som inte tycks fatta att det finns budgetramar att hålla sig innanför, och andra elever att ta hänsyn till.
Den där mamman som ringer. Och mejlar. Och läser lagtexter.
Mamman som frågar; ”Varför?!”

I bästa fall förstår du mig. I bästa fall pratar du om mig i lärarrummet och säger;
”Jo, man får ju förstå henne. Men vi har ju våra ramar att hålla oss efter. Vi bestämmer inte reglerna.”
I värsta fall tycker du bara att jag är en jobbig idiot.

Men vet du, i båda fallen får du mig att må allt sämre.
För den känsla som bor inom en människa som ständigt måste vara den som ställer krav är allt annat än angenäm.
Ilska blandas med förtvivlan, och den fruktansvärda känslan av att vara den andre…den som orsakar besvär.

Så innerligt hade jag önskat att någon någon gång sa;
”Jo, här på den här skolan har vi små undervisningsgrupper och lärare med specialkunskap kring elever med npf. Här gör vi det vi är ålagda av skollagen att göra, dvs. ser till att ALLA elever får just det stöd de behöver för att klara skolundervisningen. Dessutom ser vi till att de känner sig uppskattade och trygga i det sociala sammanhang de befinner sig i. Här försöker vi inte trycka in ditt barn i standardmallen utan väljer att se det fantastiskt unika med just henom. Vi hoppas att ni väljer vår skola, och ser fram emot att ha just ditt barn som elev.”

Drömma får man. Drömma måste man.
Annars går man under.

Den där gänglige drasuten som gömmer sig under kepsen är mitt barn.
Inom mig finns alla hans åldrar, alla hans fantastiska egenskaper. Där finns hans trinda lilla tvåårshand i min, och hans glädje när han första gången klarade av att läsa ett helt ord. Där finns hans enorma hjälpsamhet och hans intensiva intressen och kunskaper. Där finns hans leenden. Hans glädje.
Hans tårar finns där också. Hans ensamhet, hans utsattet. Hans kamp för att få vara den han är.
Där du ser en elev med särskilda behov ser jag min son.
Förstår du hur stor den skillnaden är?
Förstår du att du inte är experten?

I väntan på den perfekta skolan önskar jag så att någon skulle säga;
”Jo, det är gräsligt. Vi har inte undervisning som är helt utformad efter elever med Ditt barns behov. Vi har hemmasnickrade varianter, men inget riktigt bra alternativ. Jag tycker att det är hemskt. Jag förstår att du kämpar. Låt oss hjälpas åt att försöka påverka skolpolitiker och rektorer.”

För du ser, jag förstår att det finns budgetramar att hålla sig innanför, och andra elever att ta hänsyn till…
…men det är inget jag kan ta hänsyn till.
Det handlar om mitt barn det här.
Om jag inte kämpar, vem gör det då?

– Den besvärliga mamman

Trött, sliten. Och lite bitter.
Trött, sliten. Och lite bitter.

Min stora dag

I en och en halv vecka har jag och Pontus försökt nå en kontaktperson för stiftelsen Min stora dag.
Anledningen till det är att hon, för just en och en halv vecka sedan, lämnade ett meddelande på min mobil med en önskan om att bli uppringd. Igår fick jag äntligen kontakt med henne via sms varpå hon skriver att hon hade frågor kring huruvida Solskenet äter allt, men att allt var okej eftersom den andre kontaktpersonen fått tag på oss.

Öh..va? Vem?

Jag skyndade mig att skriva tillbaka att vare sig jag eller Pontus pratat med någon annan. Skrev också att Solskenet har diabetes, och att hans kost måste anpassas därefter.

Inget svar kom. Tystnad.

”Hur ska nu detta gå?”, sa jag oroligt till Pontus. ”Tänk om de bara bjuder på saker han inte kan äta.”
Vi beslutade oss för att packa Solskenets ryggsäck full med matsäck, för säkerhets skull.

Imorse, strax innan det var dags för avfärd, säger Solskenet;
”Hon som jobbar på Min stora dag ringde mig för några dagar sedan.”

”Men..men…varför har du inte sagt det?!”, utbrast jag.

Solskenet tittade med höjda ögonbryn på mig och sa; ”Ingen har sagt att jag skulle berätta det för dig.”

Nä, det hade han ju onekligen rätt i. Hur som, jag kände mig lättad. Nu var ju allt okej.

”Så bra att du pratat med dem”, sa jag och log, ”då vet de ju om att du har diabetes.

Solskenet såg förbryllat på mig.
”Jasså?”,

”Ja, för du sa väl att du har diabetes?”

”Nä, hon frågade om jag var allergisk. Hon frågade aldrig om jag har diabetes.”

Matsäcken fick nyttjas ändå med andra ord.
Viktigt att minnas…

…ta aldrig för givet att den du pratar med kan läsa dina tankar. Se till att fråga om allt du vill ha svar på. Undrar du om en person kan äta allt så fråga just precis det. Säg; ”Kan du äta allt eller finns det någon mat du inte kan äta, och i så fall varför.”

Imorgon ska jag skriva och berätta om hur dagen blev, men nu…nu ska jag sova.

Fridens liljor, hörrni.

20131201-232320.jpg

NEJ!!!!!!

Vi gjorde studiebesök på en gymnasieskola idag.
Skolan har ett utbildningsår för ungdomar som inte har godkända betyg. Undervisningen här sker i liten grupp, på elevens behov. När eleven väl har godkända betyg så måste de dock ut i de ordinarie programmen.

I Helsingborg tittade vi på en helt ljuvlig gymnasieskola, anpassad efter elever som har liknande behov som Solskenet…dvs. med specialutbildade lärare och små klasser. Det är dock inte, har jag blivit tillsagt, säkert att vår hemkommun har lust att bekosta en skolgång där. Alternativet här hemma är att Solskenet går i en helt vanlig gymnasieklass, men med assistent/coach, samt med möjlighet att gå undan och plugga i enskildhet.

Världens bästa Solsken
Världens bästa Solsken

Gång på gång har jag upprepat att Solskenet mår fysiskt dåligt av storklasser.
Han klagar över att han inte förstår vad läraren säger eftersom alla andra elevers mumlanden tar över hans värld. Det spelar ingen roll om han så har fyrtiotre assistenter med sig, det är storklassens ljudvolym som är problemet.

Ångestmonstret i min mage sliter bitar ur mig. 

Är det ingen som kan förstå det här?

Är det ingen som vill förstå det här?

Efter att ha pratat en stund med en assistent/coach har ångestmonstret lugnat sig en smula. Hon är lugn och behaglig. Lätt att få förtroende för.
”Men visst är det så”, säger hon, ”att undervisningsgenomgången trots allt sker i storklass. Vi coacher är inga lärare men…”, tillägger hon, ”…visst försöker vi stötta eleverna så att de kan sitta och plugga avskilt om de behöver det.”

På väg ut från lokalerna erbjuds vi titta på de lokaler där godkända elever kan få studera i avskildhet.
I dörren möter vi en kvinna som arbetar där.
”Vet ni om ansökningsgången?”, säger hon. 
Ansiktet är allvarligt.
Inga leenden alls. 
”Här går elever med särskilda behov och det är en särskilt ansökningsgång för att få gå här!”
”Och”,
tillägger hon, ”fokus ligger på att eleverna ska gå i storklass.”

Jag vill skrika rakt ut. Med ens klöser ångestmonstret igång igen. Med ens får jag magknip.

Jag vill vråla till henne;
NEJ!
Fokus ska INTE ligga på att eleverna ska gå i storklass.
Fokus SKA ligga på att eleverna får det stöd de behöver för att klara undervisningen!!!

Sitter här hemma nu, med sugande mage och huvudvärk.
Jag grämer mig över att jag råkade stöta på henne, det sista vi gjorde, innan vi lämnade skolan. För innan hon öppnade munnen kändes det hela ändå ganska bra. Och samtidigt är jag glad att jag gjorde det, för hade jag inte gjort det så hade jag aldrig fått höra hennes inställning.

Ångestmonstret klättrar upp till mitt hjärta och tar sig en rejäl tugga. Det känns lite tungt att andas.
Vilka beslut ska jag fatta? Vem ska jag ringa? Var kan jag, med gott samvete, låta mitt barn gå i skolan? Var kan jag känna mig säker på att han inte blir bortglömd och osynlig?

Varför är det så svårt för skolmaskinen att inse att hela det här storklasstänket inte är ett mantra som måste upprepas varje gång man träffar elever som lever med npf, och/eller deras föräldrar.

Var finns det plats för Solskenet?

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....