Så många frågor.

Jag tänkte skriva om de tvetydiga känslor jag har inför det faktum att jag inom kort kommer att avsluta min nuvarande tjänst men så loggade jag in och möttes av en notis om att jag har 148 kommentarer. Då tappade jag tråden.
Jag har saknat mina kommentarer, och inte haft en aning om hur jag ska hitta dem från min bloggsida. Säkerligen hade jag kunnat lista ut var jag skulle kunna hitta dem, om jag hade haft lite mer tid. Eller energi. Nu har jag inte haft det varpå de stannat i det fördolda.
Tills nu.

”Kommentarer
148″
står det i vänsterspalten.
Vems är alla kommentarer? Några verkar vara mina, men definitivt inte alla. Och var kommer de ifrån? Hur kunde de helt plötsligt ploppa in där i min vänsterspalt?
Så många frågor, och så attans lite energi har jag att lägga på det.
Antar jag låter det bero. Antar det inte spelar någon större roll egentligen.

När jag var yngre låg jag liksom i framkanten av allt som hände.
Jag hade koll, var en av de där som gick att fråga om råd när det gällde internetet. Numera skvalpar jag runt i bakvattnet och blir lika förvånad varje gång jag lyckas med något jag inte riktigt vet hur jag lyckats med. Jag tror ju inte att det är så att min hjärna stelnat med åren, utan jag inbillar mig att det beror på att jag helt enkelt fokuserar på andra saker nu än förr. Kanske är det till och med så att min adhd-hjärna blivit uttråkad och inte längre tycker att internetet är särskilt spännande. Inte spännande = rätt ointressant.

Jag tror jag blivit lite mätt på internet.
Mängden information som finns där ute är bara så tröttsam. Visst använder jag det för att leta fakta om saker som intresserar mig, och visst surfar jag in på sociala medier för att hålla lite koll på vännerna, men jag har inte längre något intresse av att bara surfa runt på måfå. Då umgås jag hellre med familjen, eller ser en film. Eller hänger tvätten.

Kattis betraktar livet från ovan.
Kattis betraktar livet från ovan.

Internet ger mig lite samma känsla som jag får när jag går in i ett varuhus; hylla upp och hylla ner fullproppad med olika saker. Olika intryck. Har en, som jag, en lite stukad sorteringsförmåga så är det snudd på outhärdligt. Så många gånger har jag önskat att jag bara kunde hoppa upp på en av hyllorna och sitta där uppe och betrakta alla stressande shoppare istället för att trängas med dem. Det hade inte blivit så mycket handlat, men ack så skönt det hade varit. Well, när jag äntligen hittat en affär jag gillar byter jag inte. Då vet jag var det jag behöver finns och kan låta bli att kolla på allt det där andra. Det funkar finfint, ända tills de bygger om. Då blir det kaos. Och så svär jag lite tyst för mig själv medan jag lider mig igenom shoppingrundan och därefter somnar ovaggad på kvällen.

Nu ska jag ta min aningen övertrötta hjärna och försöka varva ner.
Det innebär att datorn ska stängas av så att det där gräsliga varvakenhelanatten-skenet lämnar mina hornhinnor innan jag lägger huvudet på kudden.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Pip. Tack för kaffet.

Det händer igen.
Och igen.
Och igen.
Jag stöter på viktiga saker, saker jag har tankar om. Saker jag vill berätta om. Skriva om.
Och sedan stöter jag på ännu mer viktiga saker, som jag också vill skriva om.
Efter det dyker jag över en riktigt viktig sak.
”Oj, detta är viktigt”, tänker jag, ”detta ska jag skriva om.”
Ofta har jag liksom helt färdiga inlägg i huvudet. De flimrar upp blixtsnabbt, och känns sådär helt självklara. Ni vet så där självklara att en tänker att en absolut aldrig skulle kunna glömma.
Och ändå glömmer jag, när nästa tanke kommer.

Vältränad. Ack så vältränad.
Vältränad. Ack så vältränad.

På fikarasten bad en kollega mig ta kaffe även till henne.”Javisst”, sa jag, ”självklart!”
Gick ner för tre trappor, genom trapprum och foajé för att sedan ställa mig i fikakön. Den var inte särskilt lång den där kön. Tog en kopp kaffe och en fralla och betalade. En annan kollega, som följt med ner, frågade mig lite försynt om jag tagit kaffe till vår kaffetörsiga kollega där uppe.
Oj. Nej. Jag glömde visst.
Tre trappor, ett trapprum och en foajé var mer än mitt minne klarade av.
Jag vet det egentligen, men den där vetskapen är liksom som bortblåst i de där stunderna när det känns helt självklart att jag ska komma ihåg.

Mitt arbetsminne är inte riktigt på topp.
Eller rättare sagt, det är urgräsligt dåligt.
Hade jag gått ner för att hämta kaffe helt ensam, utan att samtidigt prata med min kollega, så hade jag troligtvis kommit ihåg. För då hade jag varit tvärfokuserad på uppgiften. Jag hade tyst mantrat ”Fika till mig, och kaffe till kollegan. Fika till mig, och kaffe till kollegan” ända tills jag beställt det. Mantrar jag inte försvinner det. Och ja, jag har svårt att mantra och prata med någon samtidigt.

Mina arbetsdagar förgylls av pipanden.
För varje sak jag absolut inte får glömma ställer jag ett larm.
Pip pip. Ring X.
Pip pip. Skicka brev till Z.
Pip pip. Lägg i mer pengar i parkeringsautomaten.
Kanske tänker någon att det måste vara stressande att mobilen piper med jämna mellanrum. Kanske skulle det vara stressande för alla de som har den där förmågan att minnas? För mig är det dock allt annat än stressande. För mig är pipandet lugnet självt.
Pip innebär att jag kan slappna av.
Pip innebär att jag kan lägga min energi på det jag ska göra istället för på att försöka komma ihåg saker jag ändå inte kommer att komma ihåg.

Så. Hur ska jag då minnas alla de där viktiga sakerna jag vill skriva om?
Har haft tanken på att bära med mig ett anteckningsblock och skriva ner mina tankar när de dyker upp. Har också funderat över att använda anteckningsfunktionen i min mobil. Har inte funderat klart. Återkommer.
Kanske är det så att det inte är hela världen om jag inte minns allt det där jag tänker. Kanske är det min hjärnas sätt att säga;
”Sluta tänk på fyrtioåtta saker samtidigt. Fokusera. Gör färdigt det du håller på med innan du påbörjar något nytt.”
För det är ju också svårt. Eller rättare sagt, det har varit svårt. Jag har blivit så oerhört mycket bättre på att avsluta saker jag påbörjat. Jag tror faktiskt att jag är bättre på det än folk i allmänhet. Jag har tränat intensivt på det. Övning lönar sig, inte alltid men ofta.

Och kollegan?
Hur ska jag göra för att minnas att ta med kollegans kaffe nästa gång?
Stanna upp och ställa ett larm?
Nja. Orka, liksom.
I ärlighetens namn, det allra värsta som kan hända är ju att jag glömmer kaffet, och får vända om och hämta det. Det skulle ju ge mig en extra runda i trapporna, lite extra motion. Motion är ju bra för kroppen, sägs det.
Så egenligen kan en ju säga att det skulle vara bra för mig att glömma kaffekoppen, eftersom glömskan ger min kropp lite extra motion.
En skulle kanske till och med kunna säga att det är bra för kroppen att ha dåligt arbetsminne.
Det beror ju liksom bara på hur en väljer att se på saken.

Fridens liljor, hörni.

PS. Har du uppmärksammat att jag använder mig av ordet ”en” på ställen där du tycker att det inte borde stå?
Rätt uppfattat.
Ska skriva om det nästa gång. Och nu har jag garderat mig. Nu kommer jag att minnas, för nu finns det på pränt.
Pip.
 

Tack. Tack. Och tack!

Det är inte så ofta jag föreläser numera eftersom jag idag har ett annat yrke, och arbetar heltid.
Det händer dock emellanåt, och det ger mig så otroligt mycket energi. Jag blir väldigt trött i huvudet precis efteråt men i förlängningen fyller alla positiva känslor på energidepåerna.
Kanske tror någon att föreläsaren bara står och försöker förmedla ett budskap. Kanske är det så för vissa. Jag har inte aning, jag har ju inte direktkontakt med deras hjärnor. Liksom. Jag kan ju mest bara prata för mig själv. Och jag själv lär mig nya saker varje gång jag föreläser.

pappa

Människor delar erfarenheter med mig.
Och tankar. Och känslor. Och strategier.
De kunskaper jag har bygger till vissa delar på saker jag läst, till vissa delar saker jag lärt av praktisk erfarenhet och till vissa delar saker jag funderat ut genom att använda logiken. Till väldigt stora delar bygger den dock på andra människor, och på saker de delat med sig till mig av. Idag lärde jag mig exempelvis att ett kedjetäcke blir svalare om man vänder det så att kedjorna ligger närmast kroppen. Det innebär att även svettgurkor kan klara av att använda kedjetäcken.

Igenkänningsfaktorn är också härlig.
Att höra att någon annan inte vaknar om mornarna, trots att fyra olika larm ringer, är rätt skönt om man själv under halva livet känt sig misslyckad för att man inte klarar av att vakna på mornarna. Och så kan man dela lite tips med varandra. Man kan dela känslor, och man kan skratta tillsammans.
Insikter om att alla har sina egenheter är viktiga. Alla har det nämnligen, även de diagnoslösa. Lovar.

Varenda gång jag föreläser fylls jag också av en oerhörd tacksamhet.
En tacksamhet över att jag haft den uppväxt jag haft, och att mina föräldrar präntade in i mig att jag är bra.
Kapabel.
Efterlängtad.
Älskad.
För tack vare det är det inte så svårt för mig att hävda min rätt, och att lyckas med det jag företar mig. Jag vet ju att jag har en hel massa förmågor, och skulle jag misslyckas…ja, då är ju det inte hela världen. Ingen lyckas ju med allt.

”De ordnar sig, lilla gumman” brukade pappa alltid säga om jag var ledsen för något.
Och han hade rätt. Det gjorde det. På ett eller annat sätt.
Jag känner det ända in i själen, min kropp vet att det är så. Om jag upplever något jobbigt, och om det får mig att må dåligt, så gör den där grundtryggheten av att ”det kommer att ordna sig” att dalarna inte blir särskilt djupa. Jag ser liksom solens strålar skymta upp där bakom bergstopparna. Det blir aldrig nattsvart.

mamma

Minns också väldigt väl när jag hade skiljt mig för tredje gången, och skulle gifta mig en fjärde gång, och min mamma berättade att hon hade pratat om det med en bekant.
Somliga kanske skulle ha en hel massa negativa saker att säga om den trettioåttaåriga kvinnan som gifter sig för fjärde gången, men min mamma sa;
”Ja, jag sa ju det…att Lisa hon tror på kärleken. Det är väl många som haft fyra förhållanden i livet. Skillnaden är väl bara att Lisa har gift sig.”
Jag tycker det säger väldigt mycket om de budskap mina föräldrar förmedlat till mig.
På alla sätt och vis har de förmedlat att de är mina allra största supportrar.
Den känslan är oerhörd, och jag önskar så att varenda människa i världen kunde få känna den.

Tack, mamma och pappa. För allt!

Och tack alla jag mötte på psykiatrimottagningen i Hässleholm idag. Ni är fantastiska!

Fridens liljor, hörni.

 

Att släppa taget…

Att släppa taget kan vara skrämmande.
Att släppa taget ÄR skrämmande.
Hisnande.
Fruktansvärt.
Ljuvligt.
Gräsligt.
Underbart.
Gastkramande.
Nödvändigt.

Det kommer en dag då den där lilla ungen inte längre är så liten.
En dag när ungens färd mot vuxenlivet accelererar. Som om de trampar på gasen och man själv står där på uppfarten och viftar och ropar ”Hallå, jag hann inte med. Stanna, jag hann inte sätta mig i bilen!”
Känslan är skrämmande för de flesta föräldrar, gissar jag. Är man förälder till ett barn som behövt en lite extra mycket så är känslan näst intill förlamande.
”Mäh, mäh…vänta. Tänk om något händer. Jag måste ju följa med. Hur ska jag annars kunna skydda dig?!”
Och man minns alla de gånger man, likt ett lejon, dundrat fram till försvar. Och stöd. Och tolk.
Hur ska det gå nu?
Vem ska göra det nu?

Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?
Älskade ungar. I år blir de 17 och 22 år gamla. Var tog tiden vägen?

Och med ens inser man, ungen håller på att lära sig ryta på egen hand.
”Raaaaow, jag vet mitt värde. Jag har en självklar plats i världen. Jag är jag, och jag är bäst i världen på det.”
Mamman behöver inte ranta efter hela tiden.
Mamman behöver lära sig att djupandas, le övertygande orosfria leenden och låta ungen känna att hon på allvar tror på allt det där hon tjatat om i alla år; att ungen är underbar, och klarar en hel massa.

Idag kom ingen unge hem med tåget i vanlig tid.
Tio minuter efter ungens förväntade ankomst tittade jag på Skånetrafikens app. Näpp, inga förseningar.
Tolv minuter efter ungens förväntade ankomst ringde jag första gången.
Inget svar.
Tretton minuter efter ringde jag igen.
Inget svar.
Ett antal sms skickades.
Inget svar.
Och nu var jag säker på att något hänt.
För högt socker? För lågt socker? Hoppat på fel tåg och batteriet till mobilen har dött? Ensam och ledsen unge utan möjlighet att kontakta mamma?
Ringde igen. Och igen. Och igen.

Panik.

Jag var inte den ende som ringde. Pontus ringde också. Frenetiskt. Vi ringde så mycket att vi blockerade linjen för varandra och samtalen kopplades ner.
Var ringer man för att få veta om något hänt?

Skolan? Har han varit där?
Sjukhuset? Vilket sjukhus?
Polisen? Vad ska jag säga? Har ni hittat en ensam unge någonstans?
112?!

Ring, ring, ring.
Mobilen ringde. Det var ungen.
”Vaaaaar äääär duuuu?!”, hörde jag mig själv säga med ynklig röst.
”Jag stannade på stan och åt middag med kompisar bara”, säger ungen glatt.
”Ööhhh….okej”, mumlade jag (och tänkte…Så du lever alltså?  Du har inte blivit kidnappad? Är de snälla? Ska jag hämta dig. Nu?)
Ungen lät glad på rösten. I bakgrunden hördes skratt.
”Snälla vännen, du MÅSTE ringa eller skicka ett sms om du inte tänker komma hem i vanlig tid. Annars blir jag jätteorolig och tror att något hänt”, sa jag med (ärligt talat) tillgjort avslappnad röst.
”Okej”, sa ungen. Sedan hade han inte tid med mamman längre och lovade komma med nästa tåg.

Inom mig slåss motstridiga känslor.
Oro, lycka, stolthet.
Han tar sig fram i livet. Han vandrar på nya, egna, vägar. Han hittar sociala sammanhang. Utan mig. Utan mamman.
Jag är så oerhört lycklig för hans skull.
Och ändå sådär gräsligt föräldrigt orolig över att han ska stöta på ett hinder som han behöver hjälp att ta sig över.
Fast å andra sidan…om det händer så finns jag ju här hemma i soffan. Med nedbitna naglar och magsår.
Han vet var jag finns. Det vet jag.

Fridens liljor, hörni.

 

Överseende, detaljer och underbart solsken

Var på ett möte tillsammans med Solskenet idag.
Solskenet klär sig för det mesta i skjorta, fluga och kavaj.
Erminunderbar

Den vi hade möte med, låt oss kalla henne T, utbrast;

”Kläder är du intresserad av!”

Solskenet svarade (på Solskensvis, med allvarligt ansikte och monoton röst);

”Nej.”

T såg lite förvånad ut och sa;

”Inte? Men du är ju så snyggt klädd!”

Varpå Solskenet svarade (fortfarande på Solskensvis);

”Jag är intresserad av flugor. Om man vill ha fluga måste man ha kläder som passar till den.”

Hur ljuvlig är han på en skala?! 🙂
Solskenet klär sig med andra ord inte i skjortor, chinos, kavajer, hattar och långrockar för att han är intresserad av kläder. Han gör det för att han är intresserad av flugor.
Han är en detaljernas mästare.
Han är helt underbar.
Och framför allt…han vågar vara precis just den han är.
Han är, i sanning, en förebild.

Jag kallar honom  lilla Solskenet fortfarande.
Han är ingen liten kille längre. Han är 177,5 cm lång. Han är nästan fullvuxen.
Men jag gör det ändå, för jag vet att han har överseende med mig.
Är inte särskilt förvånad över det. Han har ju överseende med så otroligt mycket.

Han har överseende med att mataffärerna envisas med att lysa upp sina lokaler med laserlampor.
Han har överseende med att inte alla vagnar på tågen är tysta kupéer, och han har överseende med att Skånetrafiken rätt frekvent ändrar både tågtider och perronger minuterna innan avgång.
Han har överseende med att människor envisas med att säga saker som ”Han är helt grön…” trots att personen i fråga i själva verket är helt vanligt hudfärgad. Och han har till och med överseende med att människor säger åt honom att inte prata så mycket trots att han har miljoner saker att berätta.

När jag föreläser brukar jag säga att jag förstår att människor som jag, och Solskenet, ibland kan promenera på andra människors nerver.
Jag brukar säga att det är okej att tycka att vi är jobbiga ibland…
…så länge man kommer ihåg att vi tycker att ni är ännu jobbigare.
För ni säger en sak och menar en annan. Eller säger inget och förväntar er att man ska fatta ändå.
Ni är bra konstiga ni, ni normalstörda(lånar Glada Hudik Teaterns Pär Johanssons uttryck här.)

Fridens liljor, hörni.

Att rensa ogräs.

Har rensat ogräs idag. Ska fortsätta snart.
Det råder ingen ogräsbrist i vår trädgård. Tackar min lyckliga stjärna för det, för att rensa ogräs är en perfekt sysselsättning när det känns som om man ska explodera.
Jag har så många känslor inom mig; chock, besvikelse, rädsla, ilska, och hur jag än bär mig åt så ploppar de upp med jämna mellanrum.
Det är jobbigt att känna så.
Usch.
Ibland kommer tårarna.
Så mycket berör det mig, det här med de kalla vindarna som blåser i Europa. Det gör mig så oerhört ledsen.

Så jag rensar ogräs, och försöker fokusera på hur jag ska binda upp rosorna.
Det är min strategi.
Strategier är bra att ha…för alla. Och allra helst för människor som har lite dålig impulskontroll.

Istället för att springa runt och vråla okvädesord rensar jag ogräs.
Istället för att be människor fara och flyga försöker jag andas lugnt och gå därifrån.
När temperaturen i kroppen sjunkit en smula kan jag komma tillbaka, och föra en civiliserad konversation. En som faktiskt leder någon vart.

Att slå någon på käften är också en strategi, dock en rätt dålig sådan.
Har man växt upp och lärt sig använda just den strategin när man ilsknar till så har man gissningsvis hamnat i trubbel mer än en gång.
Men bara för att man lärt sig den strategin så innebär inte det att man aldrig kan lära sig en annan…
…en som är betydligt skonsammare för alla inblandade.
Man kan lära om, om man själv verkligen vill det.
Ibland är det svårt att göra det på egen hand. Ibland behöver man stöd.
Men det är inte omöjligt, jag lovar.

Jo, jag tror benhårt på att människor kan förändras…
…till det sämre, men framförallt till det bättre.
Och jag tror på att människor förtjänar en andra chans. Och en tredje. Kanske till och med en fjärde och en femte.

Jag tänker inte ge upp om mänskligheten.
Det innebär inte att jag tänker kapitulera. Det innebär att jag kommer att fortsätta vara öppen med mina åsikter.
Det är sådan jag är nämligen.
Jag är tydlig.
Det innebär att jag ger människor en chans att välja om de tycker att jag har något vettigt att komma med, eller om de tycker att jag är pantad. Ingen behöver fundera särskilt länge. Ingen behöver undra över var jag egentligen står.

Personligen uppskattar jag oerhört människor som är tydliga.
Och jag vet att många andra som har ett, eller flera, npf känner likadant. Det innebär inte att vi har samma åsikter, bara att vi gillar tydlighet.
Jag ogillar skarpt gissningslekar, och känner mig oerhört obekväm bland människor som inte riktigt *talar ur skägget…för att dra till med ett av mina älskade talesätt.

Kanske innebär mitt sätt att vara att någon inte vill finnas i min närhet.
Kanske tycker någon inte om min tydlighet, eller det jag uttrycker när jag utövar den.
Jag får acceptera det.
För just detta är något jag, ärligt talat, inte vill ändra på. Jag vill vara tydlig. Jag vill att människor vet var jag står.
Det innebär inte att jag aldrig kan ändra åsikt, för det kan jag visst…om du ger mig goda argument.

Nu ska jag rensa lite till. Kanske äta en glass.
Och jag ska tänka glada tankar. Glada och ljusa.

Fridens liljor, hörni.

 

* talar ur skägget – säger vad de egentligen tycker och tänker.

 

 

20140530-195752.jpg

Avkastning!

”Har jag verkligen ADHD?”, brukar jag tänka emellanåt.
Jag är ju rätt bra på att få saker uträttade, och jag tappar sällan bort saker.
Jag är faktiskt rätt ordningsam, ärligt talat.
Inte heller har jag kort stubin. Jag har faktiskt väldigt lång stubin. Så vida det inte gäller pantade bilförare eller apparater som inte fungerar det vill säga.
”Har jag verkligen ADHD? Eller gjorde de ett misstag då de satte den diagnosen på mig?”

brasa

Men så tänker jag lite till.
I flera månader hade jag minutiösa listor, som jag prickade av efterhand, för att överhuvudtaget få med mig något av vikt när jag lämnade hemmet om mornarna.
Jag tränade också mycket mycket medvetet på att alltid lägga saker på samma plats…och plötsligt en dag funkade det. Plötsligt låg det jag sökte där jag trodde att det skulle ligga.
Jag skaffade en plånbok så att jag alltid skulle behöva leta efter mina bankomatkort, och jag lärde mig tänka att livet är för kort för att lägga tid på att reta sig på småsaker. Och framför allt började jag ställa alarmen på mobiltelefonen för att minnas saker.

Jag har ansträngt mig.
Kämpat.
Idag behöver jag inga nedskrivna listor, för listorna finns i mitt huvud.
Och med ens inser jag…

…det lönar sig att kämpa, det gör det faktiskt.

Önskar er alla en härlig Valborg.
Fridens liljor!

Full fräs...
Full fräs…

AHDH-style…

Bloggplattformen har ändrat utseende och min hjärna surnar till.
Jag kan inte påstå att det blivit sämre. Jag kan inte påstå något alls egentligen eftersom jag ännu inte utforskat det hela närmare. Men hjärnan surnar till vid första anblicken…hjärnan vill att det ska vara som det brukar.
Blir bättre snart.
Ska bara säga till hjärnan att snäppa ur det.

Beundrar mina bedrifter...
Beundrar mina bedrifter…

Har ägnat mig åt trädgårdsskötsel de här senaste dagarna.
Började med att klippa gräsmattan.
När jag klippt halva såg jag ogräs i en rabatt.
Släppte gräsklipparen och började dra ogräs.
När jag dragit lite ogräs blev jag plötsligt varse om att gräskanterna runt rabatten behövde klippas.
Kantklippte tre rabatter.
Stötte så på en halvmålad trädgårdssoffa och tänkte att jag skulle måla klart den.
Släppte kantsaxen, greppade penseln och målade färdigt soffan.
Sedan blev jag trött i värmen och slängde mig i solstolen.
Betraktade mitt dagsverke och blev full i skratt…

…för det jag såg var;
– en halvklippt gräsmatta.
– gräsklipparen stående mitt på gräsmattan.
– en rensad rabatt.
– tre kantklippta rabatter.
– kantsaxen liggandes bredvid målarburken.
– en färdigmålad soffa, sånär som på en omålad tvärslå. Den hade jag missat. Tydligen. (Man kan ju inte se allt!)
= trädgårdsarbete ADHD-style.

Senare på kvällen klippte jag resten av gräsmattan.
Känner mig grymt nöjd.

Nu blir det filmtajm.

Fridens liljor, hörni.

Idioti på hög nivå!

Igår läste jag detta inlägg.
Efter fem års arbete anses denne man helt plötsligt inte vara lämpligt för det arbete han dittills skött utan anmärkning.
Anledningen? Hans diagnos.
Och jag blev så fruktansvärt ledsen. Så trött.
Idag är det den 17:e april år 2014. Tjugohundrafjorton. (Tvåtusenfjorton?)
Idag borde människor med ADHD inte bli diskriminerade på dylikt vis.
Idag borde inte människor kunna bli diskriminerade. Punkt.

Ung fordonsförare.
Ung fordonsförare.

För något år sedan fick lokföraren Torolf Jansson veta att han inte längre fick arbeta som lokförare.
Anledningen var att han fått diagnosen Aspergers syndrom. Trots att han kört tåg i tjugo år, prickfritt märk väl, så ansåg Transportstyrelsen helt plötsligt att han inte längre var lämplig som lokförare.
Allvarligt.
ALLVARLIGT?!
Hur tappad måste man inte vara för att fatta ett sådant beslut?
Och inte nog med det…
När Torolf vann i förvaltningsrätten så kom Transportstyrelsens pressansvarige, Henrik Olars, med följande lilla klämmiga uttalande;

”– Vi kommer sannolikt att överklaga eftersom vi inte har ändrat uppfattning i sakfrågan.”

Transportstyrelsen drev målet till högsta instans…
…och förlorade.
Tack och lov.
Torolf har också tilldömts diskrimineringsersättning. Transportstyrelsen säger att de ännu inte vet om de tänker överklaga även det.

Jag hoppas innerligt att de inte överklagar.
Och jag hoppas de byter ut varenda kotte som varit med i denna helt bisarra process. För om Torolf och ADHDpappan kan bli fråntagna sina arbetsuppgifter helt utan anledning så borde de transportstyrelseindivider som varit med i dessa beslut tveklöst kunna bli det på grund av bristande omdöme.

Basta.

 

Förstår du inte?

Jag föreläser ibland. I vissa perioder oftare än i andra.
Den främsta anledningen till att jag valt att göra det är för att jag vill försöka ge en bild av hur livet kan se ut från en neuropsykiatrisk synvinkel. 
Jag tycker, i stort sett alltid, att det är givande att föreläsa…
…även om det i nästan varje publik sitter någon med armarna i kors och mungiporna nedåt.
Emellanåt himlas det också med ögonen…framförallt när jag försöker göra det jag är anlitad att göra, dvs ge en bild av hur jag, och Solskenet, ser på världen.

”Ja, men förstår du inte att människor utan diagnoser kanske inte tycker som du?!”, brukar den som himlar med ögonen så småningom muttra surt. 

föreläsa

Första, andra och tredje gången det hände blev jag förvånad, och lite ledsen. 
Det kändes liksom så fult, och så tanklöst.
Där stod jag och lämnade ut mina tankar till en hel hög med främmande människor…och så blir någon sur över att jag gör det. Över att jag inte tycker och tänker som hen.
Jag brukade undra varför hen kommit till föreläsningen från första början, för uppenbarligen var ju inte anledningen att höra min bild av världen.

Idag blir jag vare sig förvånad eller ledsen.
Idag har jag insett att det är så det är.
Därmed inte sagt att jag förstår det.

Ett vanligt antagande är att mellan 3 och 5 % av alla barn uppfyller kriterierna för ADHD.
Siffrorna som brukar nämnas när det gäller vuxna med samma diagnos är mellan 1 och 2 %.
När det gäller autism så brukar man göra bedömningen att 1-2 barn av 1000 har någon form av autism.
Diagnoserna är inte så vanliga med andra ord, åtminstone inte i jämförelse med alla de som INTE har ADHD och autism…

…och ändå finns det alltid en person opponerar sig mot att jag försöker beskriva hur jag ser på världen.
Som att hen känner sig påhoppad.
Som att hen känner att hen måste poängtera att majoriteten av befolkningen faktiskt inte tänker som jag.
Missförstå mig inte, jag älskar människor som ställer frågor. Och på intet sätt vill jag att alla ska tycka som jag. Om alla tycker lika så blir ju världen rätt trist.
Det jag har svårt för är den där sura uppsynen, den där Du-är-ju-helt-dum-i-huvudet-attityden.

Jag vill verkligen inte verka raljerande, det är inte min avsikt, men jag kan inte låta bli att undra;

Inser du verkligen inte att människor som jag, och Solskenet, möter en oförstående omgivning varje dag?

Inser du verkligen inte att det är viktigt för både mig och dig att du får en inblick i hur människor med npf kan tänka och fungera?

Anser du verkligen att det är ett stort problem att diverse npf:are springer runt och inte tar hänsyn till hur majoriteten av befolkningen fungerar? Känner du dig på något vis diskriminerad? Har du på allvar blivit diskriminerad någon gång?

Tror du verkligen att människor som ser på världen lite annorlunda inte fått det påpekat för sig oändligt många gånger?

Om du anser att jag borde fungera som du varför kom du på föreläsningen? Var syftet bara att poängtera att jag inte kan sätta mig in i din situation…att jag har fel?

Och slutligen. 

För att vara den som småfnyser åt andra människors svårigheter att passa in i mallen så tycker jag att du är extremt rigid i tanken själv. 
Något att tänka på…kanske.  

Nä, det behöver inte vara så, givetvis.
Du kanske bara har en dålig dag.
Eller så kanske du delar en diagnos med mig, utan att du inser det själv.
Eller så har du en anhörig med npf…en anhörig som svikit dig, eller som gjort dig väldigt arg.
Det mest frustrerande för mig, numera, är inte att du opponerar dig…utan att jag inte når dig. Jag har ännu inte utvecklat förmågan att bemöta dylika uttalanden på ett konstruktivt sätt. Men jag jobbar på det, det gör jag. En dag kanske jag vet exakt hur jag ska bemöta dig.
Tills dess mumlar jag vidare, och fokuserar på de som faktiskt har intresse av att höra vad jag säger.

Fridens liljor!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....