Frustration.

Känner viss frustration ikväll.
Förra veckan låg jag däckad i influensa, och veckan innan dess var jag hemma med en sjuk Böna. Redan innan virusattacken inleddes hade jag väldigt mycket att göra på arbetet eftersom jag hade tre veckors semester över jul och nyår. Så här efter två veckors febersnörvlande har jag inte längre mycket att göra. Jag har så mycket att göra att jag inte riktigt vet var jag ska börja.

Jag är inte särskilt lättstressad.
Vågar påstå att jag snarare är väldigt stresstålig. Logikerhjärnan tar över och jag tar helt enkelt en sak i taget. Jag kan inte rå för att vi varit sjuka och det vore ologiskt av mig att må dåligt över att jag inte haft möjlighet att arbete medan jag varit sjuk. Jag är ju ingen robot. Jag kan ju liksom inget annat än att fortsätta arbetet när jag är frisk.
Jag gör en lista och börjar bocka av den.
Jag kan inte trolla.
Jag är tyvärr helt omagisk.

Utövar självterapi genom att titta på bilder från den mest avstressande frustrationslösande plats jag vet; mitt barndomshem.
Utövar självterapi genom att titta på bilder från den mest avstressande frustrationslösande plats jag vet; mitt barndomshem.

Det jag däremot tycker är väldigt jobbigt är det faktum att andra människor kommer i kläm.
Att människor jag träffar i mitt arbete fått vänta i två veckor på att få tag i mig, det känns jobbigt. Att jag inte hinner ringa alla de som sökt mig första dagen jag är åter på arbetet, eller ens andra eller tredje dagen, känns ännu värre. Jag förstår så deras frustration över att inte få tag i den där människan som aldrig svarar, som aldrig ringer tillbaka.
Förbaskade sockärring.
Önskar ofta att jag kunde finnas tillgänglig på telefonen precis alltid när någon behöver mig, eller att jag hade möjlighet att träffa människor oftare. Men när dagarna är fullbokade med möten finns ingen möjlighet att samtidigt prata i telefon. Önskar ofta att jag kunde duplicera mig…eller lite till. Hade underlättat att han åtminstone en fyra fem versioner av sig själv.
Det är häri min frustrationen ligger.
Jag blir inte stressad men jag blir frustrerad över att tiden inte kan tänjas.

Jag vet att jag måste acceptera att tiden är begränsad.
Jag kan inte gå runt och vara upprörd över tidsbrist för då naggar jag på min energi, energi som så väl behövs. Jag vet också att min situation inte är unik, och att arbetsgivare runt om i landet vänder ut och in på sig själv för att försöka skapa mer tid. Bättre villkor.
Jag kan oftast hantera detta, och jag lyckas oftast fördela den bristfälliga tiden så att den räcker hyfsat. Det är mest efter längre frånvaroperioder som denna typ av svårare frustration kikar fram.
Känner mig oerhört tacksam över att erfarenhet lärt mig att jag kommer att vara ikapp om några veckor. Jag klamrar mig fast vid den tanken, och ticsar av mig stressen i soffans trygga famn.

Fridens liljor, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....