Genvägar är senvägar. Eller?

Nätshopping.
Jag har länge shoppat på nätet. I tre år i rad har jag inhandlat alla julklappar utan att sätta min fot i en affär. Kläder handlar jag också på nätet, till hela familjen. Tvättmaskiner, gräsklippare, tyger, husgeråd. Det mesta.
Mat har jag däremot handlat i affären. Med svetten lackande och ett stresspåslag som heter duga har jag släpat runt mig själv, ungar och kundvagn i åratal. Jag har alltid avskytt det. Att det går att handla mat online har jag vetat länge men jag har liksom aldrig kommit mig för. Tills igår.

Loggade in på favoritaffärens hemsida och storhandlade hemma i soffan.
Idag hämtade jag upp de redan betalda, färdigpackade, kassarna i affärens förbutik och var tillbaka i bilen på tio minuter. Ingen svett, ingen stress…bara en ohyggligt härlig känsla av lättnad. Hämtade Bönan på förskolan och njöt av tanken på att jag inte skulle behöva asa med en arg liten matvaruaffärshatare för att kylskåpet skulle bli välfyllt igen. Kände mig oerhört tillfreds, lugn och glad. Ända tills jag kom hem…

…och insåg att hälften fattades.
I samma veva försökte Bönan pussa katten som satt på fönsterbrädan. Katten ville inte alls bli pussad utan gjorde ett svanhopp över hela köksbordet, rev med sig en blomkruka som givetvis lyckades hålla sig upp och ner genom hela färden och följaktligen spred ut jord över både köksbord och köksmatta. Den landade sedan strategiskt upp och ner i en av matkassarna. Lite jord i den också, med andra ord. Och som om det inte räckte lyckades jag välta ut hela kompostpåsen på köksgolvet när jag försökte sopa upp blomjord och slänga i den.
Och vips var lugnet inte så lugnt längre.

Ringde favoritaffären och gjorde mitt bästa för att inte låta irriterad när jag meddelade att hälften av mina varor saknades.
Medan jag pratade i telefonen, och samtidigt försökte skopa upp det organiska avfallet i en ny kompostpåse, ville min energiska lilla Böna absolut servera mig plastpizza och kaffe. Försökte febrilt höra vad den butiksanställde sa till mig medan Bönan undrade om jag ville ha påfyllning.
Svetten började rinna, och jag tänkte att jag väl fick skylla mig själv som hade trott att det skulle gå att ta en genväg.

En timme senare ringde det på dörren och mina uteblivna varor levererades tillsammans med flera ursäkter.
Innan dess hade jag lyckats sno ihop en riktigt god köttfärssås, och även ätit väldigt god låtsasbanansoppa och kramats med Bönan. När min logiska hjärna väl vunnit över stresshjärnan så insåg jag att Bönan givetvis hade försökt pussa katten även om jag hade haft alla matkassarna med mig hem. Vem vet, då kanske krukan hade ramlat ner och krossat syltburken också. Sitter nästan och håller tummarna för att de ska glömma ge mig några påsar nästa gång också så att jag får dem levererade till dörren, för faktum är att jag faktiskt bara behövde bära tre kassar av nio själv.
Himla smidigt.

Fridens liljor, hörni.

Avslutningsvis vill jag också deklarera följande; I mitt namn slåss ni inte! #inteerkvinna
Avslutningsvis vill jag också deklarera följande;
I mitt namn slåss ni inte!
#inteerkvinna

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....