Pip. Tack för kaffet.

Det händer igen.
Och igen.
Och igen.
Jag stöter på viktiga saker, saker jag har tankar om. Saker jag vill berätta om. Skriva om.
Och sedan stöter jag på ännu mer viktiga saker, som jag också vill skriva om.
Efter det dyker jag över en riktigt viktig sak.
”Oj, detta är viktigt”, tänker jag, ”detta ska jag skriva om.”
Ofta har jag liksom helt färdiga inlägg i huvudet. De flimrar upp blixtsnabbt, och känns sådär helt självklara. Ni vet så där självklara att en tänker att en absolut aldrig skulle kunna glömma.
Och ändå glömmer jag, när nästa tanke kommer.

Vältränad. Ack så vältränad.
Vältränad. Ack så vältränad.

På fikarasten bad en kollega mig ta kaffe även till henne.”Javisst”, sa jag, ”självklart!”
Gick ner för tre trappor, genom trapprum och foajé för att sedan ställa mig i fikakön. Den var inte särskilt lång den där kön. Tog en kopp kaffe och en fralla och betalade. En annan kollega, som följt med ner, frågade mig lite försynt om jag tagit kaffe till vår kaffetörsiga kollega där uppe.
Oj. Nej. Jag glömde visst.
Tre trappor, ett trapprum och en foajé var mer än mitt minne klarade av.
Jag vet det egentligen, men den där vetskapen är liksom som bortblåst i de där stunderna när det känns helt självklart att jag ska komma ihåg.

Mitt arbetsminne är inte riktigt på topp.
Eller rättare sagt, det är urgräsligt dåligt.
Hade jag gått ner för att hämta kaffe helt ensam, utan att samtidigt prata med min kollega, så hade jag troligtvis kommit ihåg. För då hade jag varit tvärfokuserad på uppgiften. Jag hade tyst mantrat ”Fika till mig, och kaffe till kollegan. Fika till mig, och kaffe till kollegan” ända tills jag beställt det. Mantrar jag inte försvinner det. Och ja, jag har svårt att mantra och prata med någon samtidigt.

Mina arbetsdagar förgylls av pipanden.
För varje sak jag absolut inte får glömma ställer jag ett larm.
Pip pip. Ring X.
Pip pip. Skicka brev till Z.
Pip pip. Lägg i mer pengar i parkeringsautomaten.
Kanske tänker någon att det måste vara stressande att mobilen piper med jämna mellanrum. Kanske skulle det vara stressande för alla de som har den där förmågan att minnas? För mig är det dock allt annat än stressande. För mig är pipandet lugnet självt.
Pip innebär att jag kan slappna av.
Pip innebär att jag kan lägga min energi på det jag ska göra istället för på att försöka komma ihåg saker jag ändå inte kommer att komma ihåg.

Så. Hur ska jag då minnas alla de där viktiga sakerna jag vill skriva om?
Har haft tanken på att bära med mig ett anteckningsblock och skriva ner mina tankar när de dyker upp. Har också funderat över att använda anteckningsfunktionen i min mobil. Har inte funderat klart. Återkommer.
Kanske är det så att det inte är hela världen om jag inte minns allt det där jag tänker. Kanske är det min hjärnas sätt att säga;
”Sluta tänk på fyrtioåtta saker samtidigt. Fokusera. Gör färdigt det du håller på med innan du påbörjar något nytt.”
För det är ju också svårt. Eller rättare sagt, det har varit svårt. Jag har blivit så oerhört mycket bättre på att avsluta saker jag påbörjat. Jag tror faktiskt att jag är bättre på det än folk i allmänhet. Jag har tränat intensivt på det. Övning lönar sig, inte alltid men ofta.

Och kollegan?
Hur ska jag göra för att minnas att ta med kollegans kaffe nästa gång?
Stanna upp och ställa ett larm?
Nja. Orka, liksom.
I ärlighetens namn, det allra värsta som kan hända är ju att jag glömmer kaffet, och får vända om och hämta det. Det skulle ju ge mig en extra runda i trapporna, lite extra motion. Motion är ju bra för kroppen, sägs det.
Så egenligen kan en ju säga att det skulle vara bra för mig att glömma kaffekoppen, eftersom glömskan ger min kropp lite extra motion.
En skulle kanske till och med kunna säga att det är bra för kroppen att ha dåligt arbetsminne.
Det beror ju liksom bara på hur en väljer att se på saken.

Fridens liljor, hörni.

PS. Har du uppmärksammat att jag använder mig av ordet ”en” på ställen där du tycker att det inte borde stå?
Rätt uppfattat.
Ska skriva om det nästa gång. Och nu har jag garderat mig. Nu kommer jag att minnas, för nu finns det på pränt.
Pip.
 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....