Gammeldomen.Typ.

Det gäller att passa på när solen väl kikar fram.
Då passar jag på att njuta av den. Eller åtminstone av att sitta i skuggan och njuta av att se den.
För höga temperaturer är ju inte riktigt min grej, men ljumma sommarkvällar i skuggan är allt bra ljuvliga.

För en ljuskänslig individ, som jag, gäller det att ha ordentliga solbrillor.
Och om den ljuskänsliga individen dessutom har synfel, som jag, så funkar inte vilka solglajjor som helst. Då behövs sådana där specialbeställda ena, med styrka i glasen.
Ungefär i samma veva som jag fyllde fyrtioett beställde jag mitt första par solglasögon med styrka. Jag behöver glasögon för jämnan numera, och när solen skiner utomhus kan jag nu stega fram klarsynt…

solbrillor

…ända tills jag kliver in i, säg, en affär och behöver läsa på något.
Då blir det mörkt.
Eller suddigt.
Med solglasögon inomhus är det svårt att läsa. Utan glasögon är det minst lika svårt.
Att stega runt i affärer med solglasögon är inget nytt för mig, det har jag gjort i många år. I vissa butiker är belysningen helt fruktansvärt gräsligt obehaglig för oss ljusskygga. I yngre år gick jag runt och kisade och led. På äldre dar struntade jag fullständigt i om någon himlade med ögonen, suckade och gav mig den där ”tror du att du är en filmstjärna. Pinsamt!”-blicken. Jag visste ju anledningen till varför jag hade solglasögon, och hade någon problem med det så var det…ja, just bara deras problem.
Men nu är det inte så enkelt längre. Numera är jag inte bara ljuskänslig, utan klenögd.

Så vad gör en då?
Tja, det enda jag kan göra är att släpa runt på två par glasögon. Ett par för syn och mot ljus, och ett par enbart för syn.
Känner mig lite som en gammal gumma när jag står där i affären och fepplar med mina glasögonfodral.
Av med glajjor, upp med glasögonfodral och på med vanliga glasen, läsa, av med vanliga glasen och ner i glasögonfodralet, knäpp igen, ner i handväskan, på med glajjor och vandra vidare. Tills jag kommer till nästa hylla och vill läsa på ytterligare en vara…same procedure as last year, James.

Just det där ”knäppet” som uppstår när en stänger igen ett glasögonfodral fyller mig av en hel massa känslor.
Jag har inget direkt minne av knäppet, ingen direkt händelse. Fylls bara en varm barndomskänsla, på något vis, och tänker per automatik på gamla människor. Har ingen aning om vem som brukade knäppa med glasögonfodral i min närhet när jag var barn, men den som gjorde det var utan tvekan en person jag tyckte väldigt mycket om. Och gammal var den också. Åtminstone i förhållande till lilla Lisa.

Nä, nu ska jag snart knäppa ner mina glasögon i glasögonfodralet och krypa ner bredvid min lilla sovande böna.
Tror jag.
Om inte hjärnan piggnar till snart.
Vilket den säkert gör.
Som vanligt.
Och jag får börja räkna får, och getter, och grisar och oj, bilen behöver servas. Och tvätten? Hängde jag tvätten? Nej sov nu.
Ett får.
Två får.
Tre får.
Skickade jag brevet till Transportstyrelsen?
NEJ!
ETT FÅR!
TVÅ FÅR!
TRE…
Ställde jag klockan?
Suck.
Går på toa och spelar spel på mobilen tills ögonen går i kors och jag tvärsomnar.

Fridens liljor, hörni.

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....