Jätteirriterande. Och Jättar i allmänhet.

”Det måste jag blogga om!”, sa jag till Storebror för någon timme sedan efter att vi pratat om sådana där urgulliga saker han gjorde för sisådär tjugo år sedan.
Nu ligger jag här i soffan och kan för mitt liv inte minnas vad det var för puttesnuttig grej jag skulle skriva om.
Det är väl ett så gräsligt förargligt fenomen det här, det med att det som nyss var självklart helt plötlsigt bara är som bortblåst. Sådant kan få mig att snöa in ordentligt.
På riktigt.
Jag blir så där riktigt vargavinter med tre meter snö-insnöad.
Och skyffeln ligger längst  nere i en snödriva någonstans.

Jag kan titta på en film under tiden.
Ha en konversation med någon.
Städa eller vika tvätt.
Det värsta är bara att jag efteråt inte har en aning om vad filmen handlade om.
Eller var jag dammsugit.
Eller varför det ligger ett par strumpor i frysen.
Det är nämligen bara kroppen som gör.
Hjärnan har annat för sig.
”Vad i hela friden var det jag tänkte på?!”

Jag brukar rynka på näsan också. För blir jag stressad, eller irriterad, eller överhuvudtaget exhalterad på något vis, så kommer ticsen som ett brev på posten. (För övrigt ett rätt dåligt talessätt numera…nu när breven inte alls bara kommer med posten längre.)
Med andra ord ligger jag här nu, blinkande och rynkande, och har svårt att fokusera på det jag skriver. För hjärnan vill egentligen inte alls skriva. Den vill bara veta vad det var jag tänkte skriva om från början!

Bönan och Jätten.
Bönan och Jätten.

Jo, jag har frågat Storebror. Han kliade sig i huvudet och mindes inte heller.
Så nu har jag smittat av mig hjärnbryderierna på mitt barn också.
Snällt.
Eller barn och barn…

Han lekte med Bönan tidigare ikväll.
De busade och han låtsades somna i hennes säng. Inget hon gjorde fick honom att vakna. Till slut hade hon placerat sin mun precis bredvid hans öra och vrålat;
”Jätten!!!”
När Storebror berättade det för mig stod Bönan bredvid, tittade först upp på honom och sedan på mig och sa;
”Ja, han ä ju jättestoooo!!!”

Well. Jag ska försöka acceptera att jag just nu inte minns vad mitt jättebarn sa när han inte var så jättestor. Maken vill se en film säger han.
Ska göra mitt yttersta.

Fridens liljor, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....