När orden äntligen kom…

Jag har så länge tänkt att jag ska skriva ett inlägg.
Liksom känt att jag borde göra det, att det gått för lång tid sedan jag skrev sist.
Jo, jag har haft dåligt samvete.
Men var gång jag lagt mig ner i soffan med datorn på magen har orden försvunnit. Oavsett hur mycket jag haft att berätta så har jag inte kunnat förmå mig själv att skriva en enda rad.

<3
<3

En väldigt fin människa i vår omgivning lämnade detta liv för några veckor sedan.
Och även om livet bara fortsätter, och vi lever det ungefär på samma vis som vi brukar, så har tankarna hela tiden snurrat. Så fort det blivit tyst så har det ekat, på något vis. Minnen av den som inte längre finns här har blandats med tankar på de som fortfarande gör det. De som vi tycker så oerhört mycket om.

Fast självklart finns den fina människan här på jorden.
I våra tankar, i våra minnen. Kanske även i luften runt omkring. Jag vet inget om livet efter detta.
Och framförallt finns de som blev kvar här. De vi fortfarande kan träffa, krama, prata med. Att minnas, och sakna, den som gått vidare är självklart. Men än viktigare är det att minnas alla de som finns kvar. Den fina människans fina familj är mig så oerhört kär, och sorgen över deras sorg har utan tvekan varit störst av allt. Jag fokuserar på glädjen nu, glädjen över just det…att de finns kvar.

Jag undrar om vi människor är dåliga på att prata om sorg?
Räds vi sorgen?
Jag tror att det kan vara så, att vi människor blir handfallna när vi möter någon som sörjer. Kanske vet vi inte vad vi ska säga…eller hur vi ska bete oss. Men det borde inte vara så egentligen, för vi är ju alla människor. Vi kommer troligtvis alla en dag att befinnas oss i sorg. Och jag tror att vi då hoppas att någon vågar möta oss. Jag hoppas det åtminstone. Och faktiskt känner jag mig rätt säker på att det kommer att finnas någon där, när jag behöver det. Jag har så många fina vänner. Inte bekanta, utan vänner.
Verkliga vänner.
Min tacksamhet vet inga gränser.

Ta hand om varandra, hörni. <3

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....