Svartvit och ticsande

 

Svartvit
Svartvit

Jag brukar sällan sova de där rekommenderade sju-åtta timmarna men är rätt beroende av att de timmar jag sover åtminstone följer varandra. Avbruten sömn är inte min grej.
Kände mig svartvit halva dagen.
Jag var som ett negativ hela morgonen, diffus och färglös.
Lite mörk inuti var jag ärligt talat också.
Tänkte lite mörka tankar om Platon.

När jag är trött kommer ticsen som på beställning.
Det rycker och drar lite överallt i kroppen. Bryr mig oftast inte alls om det, förutom när nackknäckandet gör ont, men idag passade det sig liksom inte riktigt. Jag hade nämnligen ett arbetsrelaterat åtagande som innefattade mig pratandes inför en massa främmande människor via videolänk.

Där satt jag, instängd i ett rum på max fem kvadrat, med en jätteskärm på väggen och en kamera rakt i  nyllet. Det hela var dessutom rätt försenat.
Näsan kliade. Den ville absolut rynka ihop sig.
Ögonen sved visst lite. De ville blinka hejvilt.
Ögonbrynen kände för att sträcka ut sig lite också. Liksom höja och sänka sig lite.
Och läpparna, ja de ville pluta och göra pruttljud.

Jag satt där ensam och väntade; trött, svartvit och ticsande.
Körde favoriten – blunda, pluta, rynka, höja.
Oha så skönt det kändes.
Och då helt plötsligt började jag undra om alla de där människorna såg mig via videolänken trots att jag inte såg dem. Vad tänkte de då? Blev de lite rädda?
Tänkte ett tag att jag skulle anstränga mig för att inte se ut som en fisk på land.
Tänkte inte så länge.
Struntade i det.
Rynkade vidare.

Det är så, förstår ni, att ticsen är Tourettes syndrom.
Och en trött Lisa som behöver ha förmågan att koncentrera sig och prestera måste få ticsa lite (eller mycket) för annars blir det mest bara pannkaka av det hela.
Så jag tänkte att de väl kunde få bli konfunderade, de där på andra sidan länken.
Tänkte att tics är en del av mig, och att jag duger precis som jag är.

När den stora skärmen äntligen tändes, och jag såg alla de jag skulle prata inför, var ticsen som bortblåsta. Antar jag blev fokuserad på det jag skulle göra istället.
Huruvida mina grimarser hade kablats iväg innan skärmen tändes eller ej vet jag inte.
Ingen sa något åtminstone.
Fast, å andra sidan, de gör de sällan…människorna.
De tittar skamset ner och låtsas som om inget hänt. Åtminstone de som inte känner mig. De som känner mig är så vana att de många gånger inte reagerar alls. Båda reaktionerna gillas, för ickereaktioner förstärker inte ticsen. Det är när någon påpekar det som det brakar loss på riktigt. Det värsta av allt är när någon ber mig att sluta. Känns lite som att ha ett gräsligt enerverande myggbett och inte få klia på det.
Usch.
Blev stressad av blotta tanken.
Måste rynka på näsan.

Nu ska jag krypa ner bredvid min sovande lilla Böna.
Och Platon, han har sängkammarförbud!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....