Fyrtio!

Om exakt trettio minuter inleds måndagen den 7:e april.

7:e april fyller jag fyrtio år.
Fattar ni?! 40!!!

Var har tiden tagit vägen?

Att flyga.

När jag var liten, kanske en sisådär fem år, så brukade jag ofta drömma att jag kunde flyga.
Jag minns drömmen så oerhört väl, som att jag drömde den igår.
Jag sprang, så snabbt jag bara kunde, längs en grusväg. Bredvid grusvägen gick järnvägen. Då och då brukade ett tåg svischa förbi, och vinden från tåget gjorde att jag sprang ännu fortare. När jag sprang så fort att jag nästan snubblade så började jag ta små skutt…
…och vips så lyfte jag från marken.
Jag flög allt som oftast rätt lågt, kanske en meter eller två över marken, men ibland gjorde jag några turer längre upp och då kunde jag se hela samhället.

jag

När jag var tretton år såg jag filmen The Lost boys, och efter det började jag drömma om att jag slängde mig ut från träd och flög iväg.
Jag flög högt nu. Och jag flög i mörkret.
Jag minns att det var helt fantastisk.
Drömmarna kändes så verkliga att känslan av att kunna flyga satt kvar en stund efter att jag hade vaknat. Och om jag verkligen ansträngde mig kunde jag blunda och tänka på det så mycket att det nästan kändes som att jag lyfte från marken.

Att flyga fascinerade mig tidigt, med andra ord.
Undrar hur jag, senare i livet, kunde bli så flygrädd.
Jag hatar att flyga, nämligen. Hatar!
Hade ett jobb tidigare där jag flög rätt mycket i tjänsten.
Det var tortyr, ren och skär.
Iklädd små ärtiga dräkter, och med en svart liten rullväska i släptåg, stod jag i incheckningen och hyperventilerade. Varje gång planet lyfte var jag övertygad om att jag aldrig skulle komma ner på marken levande igen. Och varje gång planet skulle landa höll jag andan tills jag blev yr i huvudet. Inte förrän planet hade stannat andades jag ut, och på darriga ben (och för höga klackar) vinglade jag iväg för att hämta min väska på rullbandet

Har tänkt mycket på det här med flygande,
och kommit fram till att det största problemet, för mig, nog är kontrollförlusten.
Jag tror att jag har oerhört svårt för just det, det där med att förlora kontrollen.
Jag pallar en hel del, så länge jag känner att jag har kontroll…men då kontrollen ligger utanför mig, då kommer paniken krypande.
Jag kan ju liksom bara styra mig själv. Jag kan inte styra någon annan. Och det innebär ju också att jag aldrig någonsin säkert kan veta vad den andre tänker hitta på.
Skrämmande, men något man måste lära sig att leva med.
Tillit.
Man måste lära sig tillit.

Så.
Den är logiskt alltså, flygrädslan. (?)
Det borde alltså vara så att jag gärna flyger, så länge det är jag som styr.
Synd jag vare sig kan flyga av mig själv eller ratta ett plan.
Trist.
Hade varit kul att kunna. Men jag är rätt nöjd ändå. Trots allt.

Fridens liljor, hörni.

Haveri

Min dator har havererat. Igen.
Den är lite mer än ett år gammal, och nä…jag brukar inte göra några extraordinära saker med den.
Suck.

Är datorer numera konstruerade för att gå sönder så att man ska behöva köpa nya med jämna mellanrum?!

Bläää….

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....