Nostalgi…

April rusar iväg. Snart är det maj.
Var tar tiden vägen? Kan man inte få bromsa den lite? Bara lite.
Får lite panik emellanåt, då jag tänker på alla dagar som obönhörligt upphör. Man får dem aldrig igen, liksom.
Nästan varje dag händer det saker som känns så underbara att jag blir livrädd för att glömma bort dem. Det är så lätt att glömma.

Dagens härliga vårpromenad...
Dagens härliga vårpromenad…

När man har vuxna barn inser man hur mycket man faktiskt glömmer.
Jag minns inte längre alla de där detaljerna som jag trodde att jag skulle minnas från deras barndom. Jag minns till exempel inte Solskenets första steg. Och jag minns inte när Storebror sa mamma för första gången. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle glömma bort det, men det gjorde jag. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte minnas…
…och det känns faktiskt ganska smärtsamt.
Mina små killar. Det känns liksom som om delar av dem försvunnit.

Jag tittar på Bruttan och tänker att jag aldrig ska glömma det hon gör.
Att jag alltid ska minnas de fantastiska steg hon tar.
Och så inser jag att jag redan har glömt.
Jag har glömt mängder av små detaljer. Redan. Och då har jag ändå skrivit ner väldigt mycket denna gång, vis av erfarenhet.

Så försöker jag tänka steget längre.
Istället för att sörja det som fallit i glömska försöker jag glädjas åt det jag minns. För jag minns trots allt en massa också.
Jag minns Storebrors första steg.
Jag minns hur jag satt i min slitna blå manchestersoffa, i den gamla skolbyggnaden som vi bodde i, och paralyserad följde nyhetsrapporteringen kring en fruktansvärd färjekatastrof. Och jag minns hur Storebror helt plötsligt släppte taget om bordskanten och tog några stapplande steg mot mig. Storebror tog sina första steg 28:e september 1994, samma dag som Estonia sjönk.

Jag kommer heller aldrig att glömma hur Solskenet såg ut när han nöjt hoppeduttade omkring i sin hoppgunga.
Eller när han radade upp videokasetter över hela vardagsrumsgolvet.
Jag kommer aldrig att glömma den känsla jag hade när jag tittade på mina små killar, eller känslan av deras små händer i mina.
Känslan är densamma nu, när jag håller Bruttans lilla hand.

Man får bli lite sentimentalt nostalgisk emellanåt…
…så länge man inte glömmer bort att leva i nuet.

Och just nu ska jag krypa ner bredvid en sovande liten brutta.
Fridens liljor, hörni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....