Förstår du inte?

Jag föreläser ibland. I vissa perioder oftare än i andra.
Den främsta anledningen till att jag valt att göra det är för att jag vill försöka ge en bild av hur livet kan se ut från en neuropsykiatrisk synvinkel. 
Jag tycker, i stort sett alltid, att det är givande att föreläsa…
…även om det i nästan varje publik sitter någon med armarna i kors och mungiporna nedåt.
Emellanåt himlas det också med ögonen…framförallt när jag försöker göra det jag är anlitad att göra, dvs ge en bild av hur jag, och Solskenet, ser på världen.

”Ja, men förstår du inte att människor utan diagnoser kanske inte tycker som du?!”, brukar den som himlar med ögonen så småningom muttra surt. 

föreläsa

Första, andra och tredje gången det hände blev jag förvånad, och lite ledsen. 
Det kändes liksom så fult, och så tanklöst.
Där stod jag och lämnade ut mina tankar till en hel hög med främmande människor…och så blir någon sur över att jag gör det. Över att jag inte tycker och tänker som hen.
Jag brukade undra varför hen kommit till föreläsningen från första början, för uppenbarligen var ju inte anledningen att höra min bild av världen.

Idag blir jag vare sig förvånad eller ledsen.
Idag har jag insett att det är så det är.
Därmed inte sagt att jag förstår det.

Ett vanligt antagande är att mellan 3 och 5 % av alla barn uppfyller kriterierna för ADHD.
Siffrorna som brukar nämnas när det gäller vuxna med samma diagnos är mellan 1 och 2 %.
När det gäller autism så brukar man göra bedömningen att 1-2 barn av 1000 har någon form av autism.
Diagnoserna är inte så vanliga med andra ord, åtminstone inte i jämförelse med alla de som INTE har ADHD och autism…

…och ändå finns det alltid en person opponerar sig mot att jag försöker beskriva hur jag ser på världen.
Som att hen känner sig påhoppad.
Som att hen känner att hen måste poängtera att majoriteten av befolkningen faktiskt inte tänker som jag.
Missförstå mig inte, jag älskar människor som ställer frågor. Och på intet sätt vill jag att alla ska tycka som jag. Om alla tycker lika så blir ju världen rätt trist.
Det jag har svårt för är den där sura uppsynen, den där Du-är-ju-helt-dum-i-huvudet-attityden.

Jag vill verkligen inte verka raljerande, det är inte min avsikt, men jag kan inte låta bli att undra;

Inser du verkligen inte att människor som jag, och Solskenet, möter en oförstående omgivning varje dag?

Inser du verkligen inte att det är viktigt för både mig och dig att du får en inblick i hur människor med npf kan tänka och fungera?

Anser du verkligen att det är ett stort problem att diverse npf:are springer runt och inte tar hänsyn till hur majoriteten av befolkningen fungerar? Känner du dig på något vis diskriminerad? Har du på allvar blivit diskriminerad någon gång?

Tror du verkligen att människor som ser på världen lite annorlunda inte fått det påpekat för sig oändligt många gånger?

Om du anser att jag borde fungera som du varför kom du på föreläsningen? Var syftet bara att poängtera att jag inte kan sätta mig in i din situation…att jag har fel?

Och slutligen. 

För att vara den som småfnyser åt andra människors svårigheter att passa in i mallen så tycker jag att du är extremt rigid i tanken själv. 
Något att tänka på…kanske.  

Nä, det behöver inte vara så, givetvis.
Du kanske bara har en dålig dag.
Eller så kanske du delar en diagnos med mig, utan att du inser det själv.
Eller så har du en anhörig med npf…en anhörig som svikit dig, eller som gjort dig väldigt arg.
Det mest frustrerande för mig, numera, är inte att du opponerar dig…utan att jag inte når dig. Jag har ännu inte utvecklat förmågan att bemöta dylika uttalanden på ett konstruktivt sätt. Men jag jobbar på det, det gör jag. En dag kanske jag vet exakt hur jag ska bemöta dig.
Tills dess mumlar jag vidare, och fokuserar på de som faktiskt har intresse av att höra vad jag säger.

Fridens liljor!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....