Kapten Klänning. Och annat.

För rätt många år sedan var jag på en intressant och fängslande föreläsning.
Temat var våld mot kvinnor, och föreläsaren kallades för Kapten Klänning. Hans sätt att förklara de processer som pågår i ett förhållande där misshandel förekommer var oerhört målande, och jag minns hur håret reste sig på mina armar vid ett flertal tillfällen. Jag kände sådan respekt för den här mannen, den här polisen, som dedikerat en stor del av sitt liv till att arbeta mot kvinnovåld och för jämställdhet.
Många gånger har jag citerat honom. Och många gånger har jag berättat om honom.

Och så en dag satte jag kaffet i halsen. En dag läste jag om hur han anhållits, misstänkt för grov våldtäkt.
Jag har läst i tidningar att någon expert kallat honom sexuell sadist. Sadist.
Det var alltså därför han, på ett så målande vis, kunde beskriva hur maktförhållandet mellan förövare och offer ser ut.
Tanken är fruktansvärd. Gräslig. Man vill nästan inte tänka den.
Njöt han av att lura oss? Eller skämdes han?
Kanske brydde han sig inte?

Hans handlingar är fruktansvärda. Groteska.
Hur ska man då förhålla sig till allt han gjorde innan hans mörka sida blev känd?
Tar hans brott bort allt positivt han uträttat? Ska han inte få något erkännande alls för det jobb han faktiskt gjorde i genusfrågor tidigare, nu…när man har facit? Kan hans goda gärningar väga upp för de onda? Eller är det precis tvärtom…att hans dubbelspel gör dem ännu värre?

Jag tänker att det, för offren, inte spelade någon roll att han var Kapten Klänning.
Deras lidande var detsamma som om han inte hade varit genusförkämpe…åtminstone just då, när han förgrep sig på dem. Då spelade det ingen roll att tidigare brinnande föreläst om, mot, kvinnovåld. Men i efterhand, och för alla andra, känns det hela kanske värre. Hans svek var liksom så stort. Han var inte bara ett sexuellt rovdjur, han låtsades dessutom vara offrens förkämpe.  

Det är svåra frågor det här. Jag har inga svar, inga alls…men jag tänker på det, ofta.
Inte bara på Kapten Klänning, och så fruktansvärda handlingar som han gjort sig skyldig till, utan svek i allmänhet. Mer vardagligt svek. Ni vet den där subtila elakheten man emellanåt drabbas av. Den  då någon man tycker om sårar en, och när någon man trodde man kände visar sig vara någon helt annan.
De där människorna som gör oss ont…hur ska man förhålla sig till dem? Ska man hata? Hämnas? Glömma? Förlåta?
Eller kan man kanske bara lära sig att leva med det faktum att den enda man faktiskt kan styra över är sig själv?

Lyckas alltid få en hel massa färg på mig. Undrar just hur det kan komma sig...
Lyckas alltid få en hel massa färg på mig. Undrar just hur det kan komma sig…

Nu ska jag måla lite och tänka vidare…
…ända tills jag, som alltid, kommer fram till att man inte kan falla alla på läppen. Och att det är sundast att lägga energin på de som faktiskt gillar en. Man behöver ju faktiskt inte vara omtyckt av alla.

Fridens liljor, hörni! <3

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....