Att gilla läget…

Jag har ju glömt att berätta om när Aftonbladets söndagsbilaga var här och intervjuade oss.
Ja, inte bilagan som sådan givetvis, utan en journalist därifrån.

Det var i alla fall i fredags, en hel massa dagar sedan.
Hade tänkt skriva om det i fredags kväll, men då var hjärnan så slut att skriveriet strejkade. Tänkte sedan skriva om det i helgen, men då glömde jag det. Och ja…nu är vi här. Bättre sent än aldrig. Fast det beror väl på vad det gäller. Gäller det sjukdomar tänker jag att det är bättre aldrig än sent.
Nu svamlar jag. Skärpning.

Grejar och donar lite.
Grejar och donar lite.

I fredags kom alltså en journalist från Aftonbladets Söndagsbilaga hit och hälsade på.
Med sig hade hon också en fotograf. Försökte tänka bort det faktum att han satt och fotograferade mig lite nu och då under intervjun men det gick lite sisådär. Är ju rätt lättdistraherad, trots allt.
I alla fall…
…vi hade bara hunnit prata i en halvtimme eller så då Solskenet ringde och meddelade att hans tåg var inställt.
Efter några minuters total kortslutning i hjärnan lyckades jag fatta att jag var tvungen att åka in till stan och hämta honom. Det är bara jag som har körkort i vår familj nämligen.

Aftonbladetfolket kom kl 14 och skulle åka kl 16. Och på den tiden skulle jag nu alltså även köra 2×17 km i snö.
Men så härlig.

Det snöade rätt rejält i fredags.
Med andra ord…bilen såg ut som en snöhög. Och den var därtill helt insnöad. Grindarna gick absolut inte att öppna utan en rätt rejäl skottningsinsats.
Hojtade åt Storebror att komma och hjälpa mig, men trots att vi var två snöskottare så tog snösaneringen en god stund.
Nåväl.
När jag äntligen fått fart på bilen, och styrde mot stan, så hamnade jag bakom en väldigt darrig förare som körde 30 km/h på en 90-väg. Kände hur svetten trängde fram i pannan, och hur irritationen steg.

”Det är då väl typiskt också att jag ska hamna bakom världens mest livrädda bilförare just precis idag”, muttrade jag surt.
Eller nä. Jag muttrade inte. Jag skrek. Argt. Usch.
”Taaaaa bussen!!!”, vrålade jag vidare.
Mmmm, jag vet. Väldigt sympatiskt.

Kapitulerade till slut och insåg att det inte spelade någon som helst roll hur mycket jag än gapade.
Bilisten längst framme i mastodontbilkön skulle inte gasa för det. (Vilket ju i och för sig var bra. För är man så rädd bör man nog inte köra fortare. Alternativt – inte alls. :/) Försökte andas in genom näsan och ut genom munnen, och tänka att jag ska försöka acceptera det jag inte kan påverka…och allt det där andra som står i Sinnesrobönen.

Hur som. Jag lyckades slutligen ta mig fram till stationen där Solskenet väntade.
Och vi lyckades ta oss hem. Smärtfritt.
Faktum är att journalisten även hann prata med Solskenet, om än en bra mycket kortare stund än planerat.
Well, de fick fika länge i alla fall. Och de fick pratstunder med både Pontus och Storebror. Själv var jag så uppjagad och stressad till slut att jag inte har något minne av vad jag sa. Ska onekligen bli intressant att läsa artikeln sedan. Det här med planer som blir kullkastade är inte alltid min allra starkaste sida. So to speak….

De tog det hela väldigt bra i alla fall.
Och de var mycket sympatiska människor, Aftonbladingarna. Hade gärna pratat lite längre med dem, men ja…ibland får man bara gilla läget.
Eller som min lilla mamma brukar säga;
”Jag kan acceptera att det är som det är, men SÄG INTE att jag måste GILLA läget!”
Hon har rätt egentligen. Korkat uttryck.

Och nu blir det film.
Fridens liljor, hörrni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....