Det blir inte av…

I fåtöljen, och på pianot, häckar ett gäng barnporträtt. Under ett av de små borden i vardagsrummet ligger skruvdragaren.
Jag och maken letade fram bilder att rama in, köpte ramar, ramade in dem, plockade fram skruvdragaren och skruv….
…och sedan dog projektet.
Inte så att vi inte vill hänga upp dem. Det har liksom bara inte blivit av än.

Vi är så lika, jag och min man. Vi startar upp på alla cylindrar, och sedan tar det liksom tvärstutt.
Inte för att orken tar slut, inte viljan heller faktiskt, det blir liksom bara inte av. Det är nog det jag tycker är jobbigast med ADHDn…det här med att inte komma sig för.
Det är så svårt att förklara för någon som inte har ADHD. Det är så svårt att förklara hur huvudet så väl vet vad som ska göras men att det ändå inte blir av.

Well. Med facit i hand kan jag ju ändå trots allt vila i det faktum att det kommer att bli gjort till slut.
En dag kommer våra fina barnporträtt att hänga på väggarna.
Undrar när…

Fridens liljor, hörrni!

20131111-111145.jpg
Tavlor. Ska de inte vara i fåtöljerna?

Bebispresentation

Hejsan,

Jag är snart åtta månader och har gått in i en riktigt ”rolig” fas i min utveckling.
Jag vill inte äta utan att spotta/prutta ut maten, slå mot skeden och slänga tallriken i golvet.

Sova vill jag inte alls för då kan man missa något, och man vet ju inte heller vad som händer med mamma och pappa när jag blundar. Tänk om de försvinner!!! Istället för att sova ligger jag hellre och nyper/river/sparkar mamma halva nätterna. På dagarna sover jag bara i mammas eller pappas famn, sådetså.

Klä på mig kläder och byta blöja är helt plötsligt vääääldigt tråkigt så när mamma börjar med det så skriker jag och vrider mig som en mask.

Det här med att vara ensam är också jättehemskt har jag märkt, så det säkraste är ju att mamma eller pappa alltid bär mig.
Ja, där har ni mig i ett nötskal.

Ha det gott, hörrni.

/Bruttan

😉

20131110-140556.jpg

Medelåldern…

Jag sitter i vardagsrumssoffan med en kopp riktigt gott kaffe (ibland lyckas man) och väntar på att maken ska vakna, och på att melodikrysset ska sätta igång.
Efter krysset ska vi åka till Höör och handla lite. Tror vi tar en snabbtur till tippen också. Eftermiddagen lär ägnas åt tvättberget.

Ärligt talat, jag älskar tvättberg…på allvar. Jag älskar att hänga och vika tvätt. Jag älskar att lägga in väldoftande tvätt i garderober och byråer. Antar jag är lite pervers, eller något.
Med detta sagt antar jag att ni inser att vårt tvättberg egentligen sällan behöver bli just ett berg innan det tvättas. Men för att få ett extrastort tvättberg till helgen så brukar jag smyga med några filtar också. Och sängkläderna givetvis. Mmmmm.

Klockan är 09:48. Dags att väcka min melodikrysspartner.
Medelålderns glädjeämnen är onekligen mer lättillgängliga än ungdomens. Tur det, för onekligen har jag blivit bekvämare med åren.

(Pst..måste skryta lite snabbt innan jag slutar. Vi var på utvecklingssamtal igår…och det går bra för Solskenet i skolan. Ljuvligt. Härligt. Underbart.)

NU, melodikryss.

Häpp.

20131109-095237.jpg
Mitt sällskap

20131109-095301.jpg
Mitt sällskap har ett väldigt gott öga till sin idol; Solskenet

En liten leopard.

”Djurmönster är gräsligt fula!”, skanderade jag i våras. ”Fy och usch. Blääää.”
Och så gick veckorna. Och månaderna. Och en dag för inte så länge sedan satt jag och bläddrade i stora postorderkatalogen. Läppjande på en kopp ljummet kaffe fick jag syn på ett småbrutteset med leopardinslag…och tänkte:
”Nämen så sött. Det måste jag köpa.”

Vad hände? Hur gick detta till? Och NÄR svängde jag?

Alla dessa frågor.

Trevlig helg, hörrni!

20131108-194436.jpg

Att sticka ut eller passa in…

Det är lite inne att vara annorlunda.
Sådär befriande fri från normalitet.
Lösgjord från medelsvenssonsverige och den stora medelmåttegeggan.
Det är lite coolt att vara chockerande.

Jag har funderat mycket över detta.
Är vi inte alla annorlunda på vårt eget vis?
Kan vi inte vara annorlunda utan att antyda att de som är annorlunda på något annat vis än oss själva per definition är annorlunda på fel sätt?

Jag brukar säga min mening, och jag är oerhört ärlig när jag berättar om mitt sätt att vara.
Att jag är just annorlunda är något jag hört många gånger. Jag har mött okända människor som varit helt övertygade om att jag är totalt olik dem själva.

Människan är ett flockdjur. Vi är genetiskt förprogrammerades till att hitta likheter, och att anpassa oss, för att bli en del av ett kollektiv.
Det innebär inte att vi är förljugna, eller att vi helt gör avkall på våra egna tankar. Man måste inte simma mot strömmen hela tiden för att vara trygg i sig själv. Man kan flyta med och tycka att strömmen faktiskt har rätt på det stora hela. Och man kan tycka att det inte finns någon större poäng med att flaxa sig svettig för småsaker. Man kan (och detta har min mor lärt mig) ibland le och tänka ”Ja, ja..du får väl tro att du har rätt. Men jag, jag vet att du har fel” och nöja sig med det.

Vad vill jag ha sagt?
Tja, detta är egentligen inget annat än en reflektion kring hur lika vi alla är, trots att det vid första anblicken kan tyckas som att vi befinner oss på helt olika skalor.

Medan vissa människor kämpar sig blå för att visa att de inte är som alla andra så kämpar jag för att visa att jag är det. Att jag, mina diagnoser till trots, är så extremt medelsvensson att det inte liknar något. För även om jag inte är ett socialiseringsmonster så är jag utan tvekan ett flockdjur. Min flock är min familj, och jag är stolt över att vi är så himla normalt annorlunda. Precis som Ni.
Vi kämpar alla, på vårt eget sätt.

Fridens liljor, hörrni

20131107-161011.jpg
Utsikten från sommarstugan

Timmarna…

…är troligtvis den bästa film som någonsin gjorts.
Har du inte sett den så hyr den!

Nu ska jag rynka lite på näsan, smälla i mig några rutor choklad och fisa lite (ja, jag råkar vara laktosintollerant :/) …och sedan ska jag krypa ner i sägen bredvid min snusande lilla bebis. Ska försöka sova någon timme innan nästa blodsockerkontroll.

Sov sött, hörrni.

Att älska, eller inte älska, sina barn. Är det frågan?

Jag har förstått att det finns en ny bloggare på Skånskan.se. En kontroversiell en tydligen.
Jag har inte närmare utforskat bloggen. Det enda jag vet är att det handlar om allt någon ogillar med föräldraskapet. Eftersom jag verkligen gillar föräldraskapet så känner jag inte riktigt att jag har tid, eller lust, att läsa.

Kanske hade bloggen upprört mig. Kanske hade min hetsiga, något svårkontrollerade, sida vaknat till liv. Jag orkar inte med det. Jag har så himla svårt att hitta av-knappen när blodet väl börjat koka så numera brukar jag oftast försöka förhindra att det börjar koka från första början. Jag har lärt mig att vara ärlig mot mig själv, och stå för det.
Fast kanske hade jag inte alls blivit upprörd…
…kanske hade jag inte alls tyckt den var särskilt kontroversiell.

Nä, jag tror jag låter bli att läsa närmare. Dumt att chansa.
Jag tror jag låter bli att uttala mig om vad jag tycker om det lilla jag hört. Jag tänker att jag inte har patent på vad som är rätt och fel. Och jag tänker att det är svårt att bilda sig en rättvis uppfattning om någon enbart genom att läsa en blogg. Än mindre genom att lyssna till någon som berättar om en blogg de läst.
Istället för att läsa tänker jag, i sann egoanda, skriva om hur jag ser på mammarollen. MOI.

20131106-155657.jpg
Mina älsklingar.

”Kan du känna kärlek till dina barn?”
Jag har faktiskt fått frågan fler än en gång när jag varit ute och föreläst. ”Du som har autistiska drag…kan du älska dina barn?”
För mig har frågan varje gång kommit som ett knytnävsslag i ansiktet.

SMOCK. PANG. POW. BANG…

Det är nämligen så, att om det är något jag alltid varit säker på så är det just kärleken till mina barn.
Jag har alltid vetat att jag ville bli mamma, och jag har älskat mina barn från första stund.
När jag, nitton år gammal, för första gången fick hålla i mitt barn, visste jag med säkerhet att mitt liv därefter alltid skulle ha en mening. Jag visste att jag aldrig någonsin mer skulle behöva fundera över poängen med mitt liv. Jag visste det, helt tvärsäkert på något vis.

20131106-161645.jpg
Förstagångsmamman Lisa, år 1993.

Jag har nära väninnor som drabbats av förlossningsdepressioner och, till följd av dessa, haft svårt att känna kärlek till sina barn. Jag har haft den stora turen att klara mig ifrån det.
För mig är det lika svårt att fatta hur man INTE KAN älska sitt barn från första stund, som det är för andra att förstå hur man KAN älska sitt barn från första stund. Låt oss inte dividera mera kring det här. Vi är alla olika.

Kanske finns det lika många olika sätt att älska sina barn på som det finns föräldrar.
Kanske har vi olika känslor i åtanke då vi använder ordet kärlek.
Kanske är det så att vissa föräldrar inte älskar alls, eller att det finns föräldrar som inte älskar att vara föräldrar.
Det viktigaste är inte att bråka om de som älskat ögonblickligen eller de som inte gjort det har rätt eller fel…det viktigaste är att kämpa för att inget barn ska behöva växa upp och känna sig oönskat, oavsett anledning.

Kärlek har alltid varit svårt för mig.
Människor ställer så himla många konstiga krav på varandra när de påstår att de älskar varandra. Det finns så många osynliga regler, så många sociala koder. Det finns så mycket bara-för-att-det-ska-vara-så och för många det-måste-du-väl-fatta i kärlek mellan vuxna.

Kärleken till barnen är så annorlunda. Den är liksom självklar, för mig. De är barn, de spelar inga spel. De är.
För att jag ska klara av att hantera kärlek mellan vuxna krävs att jag hittar en likasinnad, en själsfrände. En Pontus. Någon som älskar mig precis som jag är, precis som mina barn gör.
Jo, visst är jag på vissa sätt egocentrerad, inget snack om saken. Men det är ju barn också, i allra högsta grad…kanske är det därför vi passar så gräsligt bra ihop, jag och mina barn.

I alla fall…jag har autistiska drag. Jag älskar mina barn, och jag har gjort så sedan den dag de föddes. Och jäklar så stolt jag är över det.
Jag är så stolt över att jag faktiskt är väldigt väldigt bra på åtminstone en typ av kärlek.
Moderskärlek.

Fridens liljor, hörrni.

Ett annat liv…

Solskenet är sjuk. Huruvida han har kräksjuka eller om det är hans magkatarr som spökar vet jag inte, men resultatet är snarlikt oavsett…han kräks.
Det är alltid vidrigt jobbigt att må illa och kräkas, men har man dessutom diabetes så blir det hela plötsligt väldigt mycket mer komplicerat än obehagligt. I och med att maten kommer upp är det väldigt svårt att beräkna insulin, och i och med det måste blodsockerprover tas ofta. Följaktligen har vi tagit blodsockerprover fyra gånger i natt. Jag behöver väl knappast skriva att vi är trötta idag…

Tidigare kände jag ibland att Solskenets npf-diagnoser (npf – neuropsykiatriska) var jobbiga att hantera. Att vi liksom hade så mycket mer att tänka på än familjer som inte behöver komma ihåg medicineringar, scheman, rutiner etc. Ibland tyckte jag nästan lite synd om mig själv, för även om jag allt som oftast tyckte att livet var gräsligt gott att leva så innebar Solskenets diagnoser trots allt att jag som förälder hade mer att bolla med än vad andra föräldrar hade. >>>>>>>
Tänk så lite jag visste…

Livet med bara npf känns idag som en dans på rosor.
För även om Solskenets npf bär med sig vissa vardagliga svårigheter (och massor av positiva saker också, ej att förglömma!) så behövde jag aldrig sitta vaken på nätterna och oroa mig över huruvida hans värden skulle bli så dåliga att det var fara för hans liv. Sedan diabetesen tågade in i våra liv har jag tvingats tänka på det dock, gång på gång. Det handlar inte längre om att han kan bli ur gängorna om vi bryter en rutin. Det handlar om att han kan dö om vi gör det. Skillnaden är milsvid. Det är en avgrund emellan.

Givetvis kan man leva ett jättebra liv med diabetes. Men faktum kvarstår…
…diabetes förändrar livet på ett sätt som många inte kan förstå. En liten förkylning är inte längre bara en bagatell. En liten förkylning kan få sockervärdena att åka berg-o-dalbana. Detta innebär täta blodsockertester och ständig kontroll på hur mycket insulin som behövs.

För det mesta hanterar jag Solskenets diabetes utan större problem…
…men ibland kommer katastroftankarna. Ibland börjar jag undra vad som skulle hända om det blev krig, eller en naturkatastrof, eller brist på insulin…eller….
Utan sitt insulin dör mitt barn. Vi andra skulle kanske kunna överleva på barr och egenhändigt fiskad fisk, men Solskenet…han skulle inte klara sig utan sina sprutor.
”Hm…kan man bunkra insulin?”, kommer jag på mig själv att tänka. Sedan snäpper jag ur det.
Och tänk, Solskenet hanterar allt detta utan att gnälla. Han är en hjälte, av den tappraste sorten dessutom.

Jag hoppas innerligt att inte någon tolkar detta som att jag nu förminskar de svårigheter npf kan föra med sig, för det är absolut inte min mening. Ville bara klargöra det. <3

Nä, nu är det dags för blodsockerkoll. Vi hörs, hörrni.

20131106-104528.jpg
Min hjälte!

Små vassa gaddar…

Ligger här bredvid lilla skruttan och lyssnar på hennes sovsnusningar. Hon är rätt trött. Hon har nämligen varit vaken fem gånger inatt. Jag är också rätt trött, med andra ord.

Anledningen till Bruttans många nattliga uppvaknanden står att finna i hennes underkäke. Två små risgrynständer skymtas. De syns inte så mycket ännu, men de känns…allra helst om man ammar. Iiiiiihh!

I alla fall… små risgrynständer måste också borstas, hur små de än må vara. Följaktligen borstade vi tänderna för allra första gången igår. Bruttan höll i en tandborste och jag en. Gick över förväntan bra. Bara att hålla tummarna för att det håller i sig.

Solskenet ringde hem för ett tag sedan och berättade att hans magkatarr kommit tillbaka. Sabla attans mög (på ren skånska). Som om det inte räcker med Ritalin och insulin…nu ska han behöva ta Omeprazol också. Känner mig som en pillertrillare. Blir lite trött ibland. 🙁

När man talar om trollen så står de i farstun. I alla fall nästan. Snart kommer Solskenet med tåget så det är bäst att jag kliver upp och försöker hindra vovven från att skälla så att han väcker Bruttan.

Friden liljor, hörrni!

20131104-142808.jpg
Perfekta redskap för små gaddar…

20131104-142850.jpg
Hm…vad är nu det här egentligen?

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....