Jag är rädd för att min gamla skruttiga lapptopp (jo, jag vet att det heter laptop, men lapptopp är väl attan så mycket roligare med tanke på mitt norrländska ursprung. Eller förlåt..jag har gräsligt dålig humor emellanåt. Sorry. Fast ja, det lär upprepas. Jisses vilken lång parantes! :S) till slut håller på att ge upp helt och hållet. Den vägrar nämnligen att gå ut på nätet, trots att det står att nätverksanslutningen är stark. Fattar ingenting, som vanligt när det gäller datorer. Är rätt irriterad över detta senaste problem med lapptoppen för, sin skruttighet till trots, den är den ende datorn jag enkelt kan redigera bilder på, och lägga in dem i bloggen. De andra datorerna har inte samma fotoprogram, och den här kan jag inte ens spara bilder på. Suck och pust och sura hundfjärtar.
Bruttan har varit riktigt ur gängorna idag. Det mesta har varit fel, ända tills för några timmar sedan då hon lade av en rapsalva a la 150-kilos-karl och somnade. Stackars lilla hjärtat har haft magknip. Sedan dess har det varit natta. Hon har legat tätt intill mig och snusat gott i flera timmar nu. Snart kommer hon att vakna för att äta, och sedan somnar vi om inne i sovrummet. Så brukar kvällsrutinen se ut, och jag håller tummarna för att den gör så även ikväll. Förvisso känner jag mig väldigt utvilad för närvarande. Pontus valsade runt med bruttan tidigare i eftermiddag så att jag fick sova i två timmar. Det var länge sedan en tupplur kändes så skön.
Medan bruttan legat och sovit har jag och Pontus fördrivit tiden med att plöja igenom SVTs Öppet arkiv. Där finns en hel massa gamla godingar. Senast här roade vi oss med att titta på Kurt Olsson television från 1988. Snacka om nostalgitripp.
Både jag och Pontus är ju födda under 70-talets tidigare hälft så vi delar alla minnen från uppväxten. Vi minna samma låtar, samma program, samma kläder. Det är faktiskt väldigt härligt att kunna minnas tillsammans med någon. Med skämskudden för ögonen erkände vi båda ikväll att vi, då det begav sig, hade midjekorta mockajackor med upprullade ärmar. Min hade dessutom fransar…värsta cowgirljackan. Så coola vi var, som is. Idag – pinit som attan. 😉
När jag tittar på gamla program, eller gamla bilder, slås jag av hur unga alla ser ut. Eller rättare sagt…hur gamla de har blivit idag. Märkligt att jag själv inte blivit en dag äldre. Euhm.
Känslan är märklig, för jag känner mig hundra gånger lugnare och klokare idag än då, och ändå känns det som om det var igår jag marscherade iväg i studenttåget.
Jag minns så många tankar, och jag minns hur jag brukade tänka att jag skulle göra saker sedan. Parta exempelvis.
Jag tänkte alltid att sedan, när barnen blivit större…, eller när jag slutat plugga…, eller nästa år…så skulle jag ta med mig polarna på krogen med jämna mellanrum. För det är ju så himla jättekul det där, det hör man ju på andra människor. Att ta en krogrunda, det är avslappning det. Det FÅR man unna sig. Det ÄR roligt.
Fast..här sitter jag nu, snart 40 år gammal, och har ännu inte börjat hänga på uteställen med polarna. För vet ni vad, jag har insett att det är pisstråkigt. Det är inget för mig. Att få sitta hemma och ta allt med ro tillsammans med familjen däremot, det är min typ av avkoppling. Det är min fest. Jag partar med en mineralvatten hemma i soffan bredvid maken och barnen. Höjden av lycka. På allvar.
Jag minns inte allt från när jag var yngre, men jag minns vissa känslor, vissa stunder, vissa tankar.
Jag minns exempelvis hur himla mycket energi jag lade ner på att vara till lags, att passa in. Jag slog knut på mig själv, och utplånade nästan mitt eget jag för att vara den andra människor tyckte att jag borde vara. Detta korkade beteende fortsatte jag med sedan, för gamla vanor är sega. Det är svårt att ändra på något som blivit ens vardag. Men så träffade jag Pontus.
När Pontus ser på mig, och säger att jag är den vackraste i världen, så vet jag att han menar det. Och han skiter fullständigt i om jag har en valk i midjan eller ringar under ögonen. I hans närvaro känner jag mig alltid vacker, innifrån och ut. I hans närvaro är jag bara mig själv, ingen annan. Han älskar mig just för den jag är, och jag älskar honom precis på samma sätt. Detta är något underbart fantastiskt, och jag hoppas att alla människor någon gång i livet får uppleva samma sak.
Jaha..jag hade tänkt skriva om veckan som varit, och jag hade tänkt lägga in en hel massa bilder. Men datorn satte stopp för bilderna, och Öppet arkiv fick mig att bli nostalgisk. Följaktligen blev bloggen inte som jag trodde att den skulle bli, men so what.
Men nu är det dags att sova. Imorgon ska vi till Hovdala slott och Rikstorneringen för svenska riddare. Hoppas innerligt att jag lyckas lägga in några bilder efter det.
Sov sött, hörrni.