Jag sa till Solskenet, tidigare idag, att jag skulle kasta ett öga på en sak.
Han sa inget så jag antar det är ett uttryck han känner till (alternativt så lät han det bara passera) men jag kan inte låta bli att fundera över det såhär i efterhand. Vilket extremt korkat uttryck det är..och makabert. Jag ska kasta ett öga.

Hugaligen.

Häpp, hörrni.

Tänk så märkligt det är hur tiden liksom är fylld med aktiviteter trots att man egentligen inte direkt gör något mer än att vara hemma.
Där har vi magin med små barn. De fyller ens tid, och håller en sysselsatt, utan att man egentligen märker det. När jag tittar på Bruttans vackra lilla ansikte försvinner tiden. Ofta, ofta förvånas jag över att flera timmar förflutit utan att jag märkt det. Det är en magisk tid detta, onekligen.

Bruttan har varit lite ur gängorna den senaste veckan.
Huruvida det beror på öronont, förkylning, magknip eller en utvecklingsfas låter jag vara osagt. Gissar mig till att det handlat om en kombo. Hon håller utan tvekan på att bli en egen liten person, med vilja och personlighet. Ytterligare en fantastisk familjemedlem. För några dagar sedan följde hon med mig och Solskenet på shoppingtur. Det är nämnligen inte bara Bruttan som växer så det knakar, även Solskenet har växt ur sin garderob. Följaktligen behövdes det inhandlas byxor. Att se Solskenet ansvara för att Bruttan får nappen när hon vill var helt magiskt. Han tog sin uppgift på allra största allvar. Han är en fantastisk storebro. Utöver det bar han också alla kassar med nyinhandlade prylar. Jag är så stolt över den unge man han blivit. Han är sannerligen en fröjd att ha att göra med. För varje dag närmar han sig sin lillasyster mer och mer. Han ler faktiskt så fort han ser henne. Tror faktiskt han snart vågar hålla henne. 🙂

Någon som inte har några betänkligheter kring att hålla lillasyster är Storebror. Han kan inte gå förbi henne utan att gulla lite med henne. Värmer ett mammahjärta vill jag lova.
Storebror är för övrigt den enda här hemma som inte varit sjuk. Pontus och Solskenet är båda ordentligt förkylda. Tror Solskenet får stanna hemma från skolan imorgon också.

Slutligen måste jag berätta om något extraordinärt.
Jag är en del av en facebookgrupp fylld av fantastiska mammor. Den gemensamma nämnaren är att samtliga hade ett beräknat förlossningsdatum i mars. Ska berätta mer om detta så småningom (när jag inte har Bruttan i knäet och följaktligen inte behöver sitta som en ostkrok och skriva) men idag nöjer jag mig med att berätta att jag och Bruttan idag var i Malmö och träffade några av de Skånemammor som finns i gruppen. Det är en fantastisk grupp, full med fantastiska ungar och mammor…och att träffa dem alla i verkligheten var verkligen jätteroligt. Vi åkte tåg både dit och hem. Kan avslöja att Bruttan inte nämnvärt gillar att åka tåg (lik mamma…euhm). Hur som, tågresande är ett miljövänligare alternativt, och ärligt talat rätt smidigt. Ska försöka bli bättre på att åka tåg. Och mina medresenärer får stå ut med en missnöjd Brutta. Sätter man sig i barnvagnsvagnen får man räkna med det, så det så.

Nä, får jag nackspärr inom det snaraste om jag inte vrider mig tillrätta.
Vi hörs så snart det funkar, hörrni.

Försöker skriva här, allt medan Bruttan skriker för full hals. Min koncentration är inte riktigt på topp då mitt lilla hjärta är ledset. Men ja, hon är hos sin pappa…och det är banne mig ingen dålig man det. Jag vet att hon har det lika bra i hans famn som i mig. Men ändå…jag har stora koncentrationssvårigheter här!
Nåväl, jag ska göra ett försök.

Och nu, en halvtimme efter det att jag började blogga, ligger Bruttan i mitt knä och snusar. Pappa dög inte just nu. Pappa har dåligt med käk i tuttarna.
Well, ska göra ett försök att skriva, vriden som en ostkrok (Jo, där jag kommer ifrån heter det ostKROK) och med en liten (!) tjej i knät. Inget helt enkelt företag, men när så Bruttan somnat känns det urbota korkat att utmana ödet genom att flytta på henne. Vår principfasta lilla principessa vet redan hur hon vill ha det. Det är mammas tjej det! 🙂

Bruttan och jag har haft en gnälla-bära-sova-äta-gnälla-bära-dag. Om det är öronen eller magen som spökar vet jag inte, men utan tvekan är det något som inte stämmer. Kortare stunder har hon blivit sitt vanliga soliga jag, och min rygg har fått vila några minuter. Tänk så märligt det är att trots att ryggen skriker av smärta så finns det inte något jag hellre gör, när Bruttan är ledsen, än att bära runt på henne. Antar det är precis så det ska vara.

Nog om tjejerna i familjen, över till grabbarna.
Solskenet och Pontus har spenderat dagen i Växjö. De åkte redan tidigt imorse, och trots att de råkade ut för en massa tågförseningar både på dit- och hemvägen så var de båda oerhört nöjda med dagen. Solskenet tyckte att besöket på psykiatrihistoriskamuseet var en riktig höjdare. Och ännu bättre var restaurangen där de åt lunch. Alla som känner Solskenet vet att det här med mat kan vara en knivig fråga, det är inte riktigt allt som duger…om man säger så. Men efter att han med stor skepsis tittat på maten, och sagt ”Jag gillar inte schnitzel!”, smakade han ändå en liten bit varpå han, med ett stort leende på läpparna, utbrast ”Det här är det godaste jag någonsin ätit!” Det är inte dåligt. Att få dylikt betyg från Solskenet är mer värt än tre stjärnor i Guide Michelin. Han hävdade till och med att ”Hälsingland är vackrast men Småland har godaste maten.” Och på sitt helt underbara Solskensvis avslutade han med ”…och billigt är det också!!”
Hela dagen fick betyg 6 av 5 möjliga, vilket inte säger så lite.

Nä, nu har jag nackspärr snart.
Vi ses imorgon, hörrni.

Ja, vad ska man säga…ibland kommer onekligen flera olyckor samtidigt.
Mjölkstockningen har tack och lov gett med sig. Var riktigt orolig ett tag, och trodde nästan att jag skulle få bröstböld (tvi, tvi, tvi..och fy och ve), men helt plötsligt släppte det. När jag så äntligen slapp bröstontet så blev Bruttan gnälligare och gnälligare. Inte konstigt det då det visade sig att vårt lilla hjärta har ont i öronen igen. Känns piss rent ut sagt, men med Alvedon i kroppen verkar hon vara i det närmaste smärtfri. Tack och lov.

En god nyhet är att min laptop fungerar igen. Ingen har mecklat med den. Ingen har ens knäppt på den. Varför den helt plötligt fungerar igen vet ingen…och jag vågar inte riktigt gräva i det hela. Tänker att jag håller andan, låtsas som ingenting och hoppas på att laptopen vill fungera även fortsättningsvis.

Under min bloggbortavaro har vi hunnit med en tvåmånaderskontroll på BVC.
Bruttan gick igenom besiktningen med bravur, sånär som på det vi redan visste…hennes ögonlock. Läkaren ansåg att ögonlocket är så pass mycket stängt att det kan påverka hennes synutveckling, så nu är vi remitterade till ögonspecialist. Givetvis vill jag att hennes hängande ögonlock åtgärdas om det är så att hon påverkas negativt av det, men ack som jag önskar att hon hade sluppit. Blotta tanken av att denna lilla människa ska behöva bli sövd och opererad i ögat känns riktigt pruppigt. Skär i mammahjärtat, rätt ordentligt. Önskar jag kunde byta med henne.

Vi har också hunnit med att sola, eller ja…njuta i skuggan under trädet. Att slippa en massa ytterkläder passar både mig och bruttan. Den enda som varit lite missnöjd är Solskenet. Han är inte överförtjust i att klä av sig. I det vackra vädret planerade vi in en tur till Wanås slott, men givetvis var finvädret som bortblåst då vi väl kom dit. Men ja, det blev lyckat ändå. För den som inte varit där…åkt dit. Ta med matsäck och bege er ut i naturen. Himmelskt.

Förutom BVC-besök, skuggsolande och Wanåspromenerande så har jag också börjat sy om Bruttans dopklänning.
Storebror hade den när han döptes, men Bruttan är bevisligen större än vad han var så jag har fått sy av ärmarna. När jag ändå var i farten passade jag på att sy dit några detaljer för att få klänningen att bli lite mer flickig. Brodyren var också i behov av att lagas. Ja, det hela är inget litet företag men då jag knappast brukar låta sådant stoppa mig så har jag dykt i projektet med huvudet före. Låt oss hoppas att jag inte drunknar!

På Solskensfronten är allt lungt. Han praoar hos Pontus denna vecka. Imorgon ska de ta tåget till Växjö och besöka Psykiatrimuseet, vilket Solskenet sett fram emot väldigt länge. Att läsa om saker ger honom mycket, men att dessutom få se och uppleva saker ger givetvis ännu mer. Pontus har också ordnat så att en det finns en guide tillgänglig. Tänker mig att guiden kommer att ha skavsår i öronen imorgon kväll. Jupp.

Slutligen måste jag säga att jag är riktigt sur på arbetsförmedlingen. I en och en halv månad har Storebror lullat omkring här hemma sysslolös, men lagom till vår semester…ja, då ska han aktiveras. Varje tisdag och torsdag dessutom, så att han omöjligt hinner åka upp till stugan ens en liten sväng. Och vad ska han göra? Jo, skriva CV och gå på diverse föreläsningar…dvs detsamma som han gjorde i vintras. Undrar just om det är så att någon bitter liten elaking suttit och knåpat ihop det hela så att det ska sabotera så mycket som möjligt. Hade han haft sysselsättning hela året hade jag inte blivit irriterad, men detta känns så himla nesligt. Småaktigt…liksom bara för att. Morr!

Bruttan jollrar här bredvid, men hennes joller blir mer och mer missnöjt. Detta är ett tydligt tecken på att det är dags för mig att logga ut och ägna mig åt min dotter.

Sov sött, hörrni

Jag återkommer. Har mjölkstockning och är allmänt under ytan. Bläää

…Irland, har ni satt Wolverine på trummor?!

Ärligt talat så tycker jag att dagens startfält i Eurovision är rätt tamt. Har vi riktig tur/otur (beroende på hur man ser det) så kanske vi får vara värd för Eurovision nästa år igen.  Solskenet är så besviken att han inte vill rösta på något bidrag ikväll. Vi hoppas på bättre bidrag på torsdag.

Och nej…datorn funkar inte ännu. Det här korta bidraget har tagit 20 min att skriva på mobiluslingen. Suck.

fridens, hörrni.

…laptopen funkar inte idag heller, och att skriva blogg på mobilen (som jag gör nu) är sannerligen ingen dröm. Snarare en pest. Typ digerdöden. Suck.

Till synes över natten slutade den förbenade laptopen att koppla upp mot internet. Märkligt nog slutade även Pontus gamla laptop funka på samma vis. Ingen av dem har dock varit kopplade till elen, så det lär knappast bero på något sådant fel..typ åska. Alla andra datorer funkar, och även på de som inte funkar står det det är full internetmottagning. Finns det något geni som kan förklara detta för mig?

Nä..nu lägger jag mig och surar. Vi hörs imorgon. Morr…

Jag är rädd för att min gamla skruttiga lapptopp (jo, jag vet att det heter laptop, men lapptopp är väl attan så mycket roligare med tanke på mitt norrländska ursprung. Eller förlåt..jag har gräsligt dålig humor emellanåt. Sorry. Fast ja, det lär upprepas. Jisses vilken lång parantes! :S) till slut håller på att ge upp helt och hållet. Den vägrar nämnligen att gå ut på nätet, trots att det står att nätverksanslutningen är stark. Fattar ingenting, som vanligt när det gäller datorer. Är rätt irriterad över detta senaste problem med lapptoppen för, sin skruttighet till trots, den är den ende datorn jag enkelt kan redigera bilder på, och lägga in dem i bloggen. De andra datorerna har inte samma fotoprogram, och den här kan jag inte ens spara bilder på. Suck och pust och sura hundfjärtar.

Bruttan har varit riktigt ur gängorna idag. Det mesta har varit fel, ända tills för några timmar sedan då hon lade av en rapsalva a la 150-kilos-karl och somnade. Stackars lilla hjärtat har haft magknip. Sedan dess har det varit natta. Hon har legat tätt intill mig och snusat gott i flera timmar nu. Snart kommer hon att vakna för att äta, och sedan somnar vi om inne i sovrummet. Så brukar kvällsrutinen se ut, och jag håller tummarna för att den gör så även ikväll. Förvisso känner jag mig väldigt utvilad för närvarande. Pontus valsade runt med bruttan tidigare i eftermiddag så att jag fick sova i två timmar. Det var länge sedan en tupplur kändes så skön.

Medan bruttan legat och sovit har jag och Pontus fördrivit tiden med att plöja igenom SVTs Öppet arkiv. Där finns en hel massa gamla godingar. Senast här roade vi oss med att titta på Kurt Olsson television från 1988. Snacka om nostalgitripp.
Både jag och Pontus är ju födda under 70-talets tidigare hälft så vi delar alla minnen från uppväxten. Vi minna samma låtar, samma program, samma kläder. Det är faktiskt väldigt härligt att kunna minnas tillsammans med någon. Med skämskudden för ögonen erkände vi båda ikväll att vi, då det begav sig, hade midjekorta mockajackor med upprullade ärmar. Min hade dessutom fransar…värsta cowgirljackan. Så coola vi var, som is. Idag – pinit som attan. 😉

När jag tittar på gamla program, eller gamla bilder, slås jag av hur unga alla ser ut. Eller rättare sagt…hur gamla de har blivit idag. Märkligt att jag själv inte blivit en dag äldre. Euhm.
Känslan är märklig, för jag känner mig hundra gånger lugnare och klokare idag än då, och ändå känns det som om det var igår jag marscherade iväg i studenttåget.
Jag minns så många tankar, och jag minns hur jag brukade tänka att jag skulle göra saker sedan. Parta exempelvis.

Jag tänkte alltid att sedan, när barnen blivit större…, eller när jag slutat plugga…, eller nästa år…så skulle jag ta med mig polarna på krogen med jämna mellanrum. För det är ju så himla jättekul det där, det hör man ju på andra människor. Att ta en krogrunda, det är avslappning det. Det FÅR man unna sig. Det ÄR roligt.
Fast..här sitter jag nu, snart 40 år gammal, och har ännu inte börjat hänga på uteställen med polarna. För vet ni vad, jag har insett att det är pisstråkigt. Det är inget för mig. Att få sitta hemma och ta allt med ro tillsammans med familjen däremot, det är min typ av avkoppling. Det är min fest. Jag partar med en mineralvatten hemma i soffan bredvid maken och barnen. Höjden av lycka. På allvar.

Jag minns inte allt från när jag var yngre, men jag minns vissa känslor, vissa stunder, vissa tankar.
Jag minns exempelvis hur himla mycket energi jag lade ner på att vara till lags, att passa in. Jag slog knut på mig själv, och utplånade nästan mitt eget jag för att vara den andra människor tyckte att jag borde vara. Detta korkade beteende fortsatte jag med sedan, för gamla vanor är sega. Det är svårt att ändra på något som blivit ens vardag. Men så träffade jag Pontus.

När Pontus ser på mig, och säger att jag är den vackraste i världen, så vet jag att han menar det. Och han skiter fullständigt i om jag har en valk i midjan eller ringar under ögonen. I hans närvaro känner jag mig alltid vacker, innifrån och ut. I hans närvaro är jag bara mig själv, ingen annan. Han älskar mig just för den jag är, och jag älskar honom precis på samma sätt. Detta är något underbart fantastiskt, och jag hoppas att alla människor någon gång i livet får uppleva samma sak.

Jaha..jag hade tänkt skriva om veckan som varit, och jag hade tänkt lägga in en hel massa bilder. Men datorn satte stopp för bilderna, och Öppet arkiv fick mig att bli nostalgisk. Följaktligen blev bloggen inte som jag trodde att den skulle bli, men so what.

Men nu är det dags att sova. Imorgon ska vi till Hovdala slott och Rikstorneringen för svenska riddare. Hoppas innerligt att jag lyckas lägga in några bilder efter det.

Sov sött, hörrni.

Det finns något som kallas utvecklingssprång. Huruvida de verkligen existerar eller ej tvistar forskarna om, precis som de tvistar om i stort sett alla forskningsområden. Det finns olika skolor, olika åsikter..men ja, ja..hur som. Enligt de forskare som hävdar att det finns något sådant som utvecklingssprång så gör bebisar sju dylika språng under sitt första levnadsår..och ett av dem sker vid 7-9 veckor. Vid tidpunkten för sprången blir bebisen mycket mer gnällig än vanligt, och vill för det mesta bli buren. Känner att detta passar ypperligt in på lilla bruttan för närvarande. Så vi bär, och kramar, och sjunger, och pratar. För att mamma och pappa skulle göra något annat än just det vill bruttan inte gå med på. Följaktligen inte heller skriva blogg. Hoppas på att lyckas skriva mer imorgon.

Måste inflika att bruttan på intet sätt är arg konstant, hon vill bara inte ligga helt ensam och sova. Hon sover sött i bärselen däremot, eller på bröstet…eller i famnen. Och nej, det är inte särskilt ansträngande att ha en snusande liten gosebäse under näsan. Det är faktiskt helt ljuvligt. Minns att Solskenet och Storebror också hade dylika perioder. Solskenet tyckte dock aldrig om att ligga riktigt så nära. Han trivdes bäst i sin säng, där han hade sin egen privata sfär. Precis som idag.

Innan jag kapitulerar inför bruttans missnöje måste jag bara få tala om att Solskenets kompis var här denna helg också…och nästa helg ska vi göra en utfärd tillsammans med båda grabbarna. Behöver väl knappas säga hur lycklig jag är över detta! 🙂
Men nu ska här bäras lite.

Fridens liljor, hörrni!