Rädsla…

Blir så ledsen ibland, då jag tänker på att Solskenet inte har några kompisar att umgås med på fritiden.
Han sitter här hemma och ugglar tillsammans med mig och Pontus, och ibland vill jag bara skrika. Jag vill skrika och vråla att Solskenet är en helt fantastisk ung man, och att alla som inte umgås med honom går miste om något fantastiskt. Och samtidigt vet jag att mina försök att främja Solskenets umgänge inte har lett till något utökat socialt nätverk. Han umgås gärna med en av mina väninnors söner, men vi träffas ganska sällan för de bor ända borta i Trelleborg. Han vill också ibland umgås med en annan av mina väninnors söner, samt med en före detta granne, men det händer så sällan. Saker och ting hamnar så lätt emellan, och hans umgänge hänger liksom på att jag (eller Pontus) kommer ihåg att påminna honom om att ta kontakt. OCH på att han själv har lust med det just för stunden.

Jag vet egentligen att Solskenet är rätt nöjd med att vara här hemma. Jag vet egentligen att han allra helst umgås med oss. Jag inser att hans avsaknad av vänner troligtvis smärtar mig mer än vad den smärtar honom (vilket är märkligt egentligen efter som jag inte heller är något socialsieringsmonster. Jag trivs ju också himla bra hemma i ensamhet, eller tillsammans med familjen) men hur jag än bär mig åt kan jag inte låta bli att skaka av mig känslan av (sorgen över) att han inte får uppleva hur det känns att sitta på ett café i flera timmar och snacka skit med polarna. Eller hur det känns att ha någon att ringa och prata allvar med. Eller hur det känns att bestämma något med någon annan än familjemedlemmarna eller ledsagaren (inget ont sagt om ledsagaren dock, Solskenet gillar honom skarpt). Och studentfesten, när den dagen kommer…kommer det någon utöver familjen till den?

Nä, jag tror han är lycklig…det säger han åtminstone. Och jag tror jag känner honom så pass bra att jag skulle se om så inte var fallet. Jag tror han är nöjd med sitt liv, precis som jag är nöjd med mitt. Men ändå finns rädslan där…rädslan över att det finns ett vemod hos honom som jag inte ser. Rädslan över att missa något viktigt.

Rädslan fanns där även under Storebrors uppväxt, men han har alltid haft lätt för att skaffa vänner, och att han suttit hemma ensam har liksom varit hans eget val. Han har valt att sitta ensam och filosofera, precis som jag. Och då han inte känt för att sitta ensam och uggla har han haft vänner att ringa till. Precis som jag. Storebrors, och min, ensamhet har aldrig varit densamma som Solskenets. Storebror och jag har alltid haft valmöjligheter.

Avslutningsvis kan jag berätta att lilla bruttan fortfarande har feber och ont i sina öron. Tack vare medicinen blir det hela lite bättre dock..tack och lov. Hon är så tapper, vår lilla skrutta.

Börjar för övrigt själv tycka att min bildfria blogg börjar bli trist och färglös. Ska försöka logga in på mitt åbäke till dator och se om jag kan lyckas ladda ner några bilder. Jag älskar bilder, och om jag gör det så gör väl ni det också…antar jag. Eller? 😉

Fridens liljor, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....