Alla dessa utmaningar…

Det här med karpaltunnelsyndromet tänkte jag skulle försvinna magiskt i samma stund som Lydia kikade ut i världen. Men icke. Icke.
Tänkte då att jag väl får ha lite tålamod, åtminstone en vecka eller så. Men icke. Icke.
Det har gått två veckor nu, och karpaltunneleländet verkar inte vilja bege sig. Vaknar med ömma, stela, bortdomnade fingrar ännu. Och så fort jag haft handlederna böjda, eller tvättat mig i varmvatten, eller skrivit…eller ja, gjort något alls, så gör de förbenade fingrarna ont. Usch, jag är trött på det. Vill inte mer. Börjar inse att jag väl kanske kommer att få operera skiten för att det ska fungera igen. Men ja, är det så så är det. Inget att göra något åt.

 

Lydia gymmar...
Lydia gymmar…

För övrigt är livet ljuvligt. Pontus är fortfarande hemma, och vi slåss om att få bära runt på vår lilla ögonsten. Storebror och Solskenet gör regelbundna små visiter ner till nedervåningen för att kolla in att vi tar hand om lillasyster. Det känns så himla häftigt att se dessa två stora långa killar tillsammans med denna lilla späda tjej..och tänka sig att de är syskon. Häftigt.

Bloggandet har blivit gräsligt lidande de senaste månaderna. Händerna har liksom satt stopp för skrivandet. Jag har dock bestämt mig för att trota detta. Jag har bestämt mig för att utmana mig själv. Från och med idag ska jag skriva ett inlägg varje dag i en månad. (Givetvis förutsatt att inget oförutsätt händer.) Och strejkar händerna ska jag åtminstone lägga in några bilder. Låt oss nu hoppas att jag lyckas med vad jag lovar.

Men nu börjar Lydia tröttna på att vänta. Hon är hungrig, som en varg. Världens sötaste lilla varg.
Vi ses imorgon, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....