Stora stora nyheter…

Hon har anlänt, äntligen. Och med ens känns det som hon alltid funnits hos oss.
Känslan är obeskrivbar, översvämmande, fullkomlig, självklar. Lydia är helt ny i vår familj, och ändå har hon på något vis alltid varit en del av den.
Och hennes storebröder, ja de är helt ljuvligt fantastiska. Föga oväntat.

Kärlek <3
Kärlek <3

Hon dök upp i måndags. Tyckte mig känna några konstiga känningar i magtrakten vid 03-tiden den 18:e. Känningarna blev allt starkare och när klockan var 04:26 väckte jag Pontus och meddelade att det inte var aktuellt för honom att åka till jobbet just denna måndag. Från början tror jag inte riktigt han förstod det stora som höll på att hända, men relativt snabbt insåg han att känningarna var på allvar denna gång. När klockan var 05:30 väckte Pontus min mamma samt Storebror och när klockan började närma sig 05:45 var det dags att åka mot Kristianstad. Innan dess väckte vi Solskenet för att berätta att vi skulle åka. Med tanke på det omvälvande som höll på att ske så fick han vara hemma från skolan i måndags. Klockan 06:45 kom vi till förlossningen och kl 09:13 låg vår nya ögonsten på mitt bröst. Hon hade nästan lika bråttom ut som Solskenet hade. Från första känningen tog det hela 6 h. Men räknar man från när värkarna började bli regelbundna så handlar det om 4,5 h. Nybadad ljuvlighet

Förlossningen gick så bra att jag själv hade svårt att förstå det när Lydia väl var född. Självklart kändes det, men jag klarade mig med lustgas. Och trots att jag syddes med fyra stygn så kunde jag kliva upp och duscha utan större ansträngning rätt omgående. Och nio timmar senare lämnade vi förlossningen och åkte hem. Jag körde.
Med facit i hand känns det rätt otroligt att jag födde barn kl 09:13 och sedan körde hem från förlossningen kl 18:00 samma dag…
…men ja, så var det. Och det gick helt lysande bra.

Att vara hemma i vår trygga vrå, tillsammans med Storebror och Solskenet (och mormor givetvis), kändes mest rätt för oss. Jag ångrar inte det beslutet för en sekund.

Promenadbrutta

Kärleken är så fullkomlig. Och det finns nog inget jag inte skulle göra för detta lilla knyte. Jag kan titta på henne i evigheter, och förundras över hur fantastiskt förunderligt livet är.
Mjölkstockningar, vaknätter..vad som..bring it on, jag har aldrig varit mer redo. Med två barns vana i ryggen, och nästan 40 års livserfarenhet, känner jag mig mer redo än någonsin för detta nya lilla liv. Det enda som egentligen stressar mig är tanken på att något ont skulle kunna hända våra älskade barn. Resten tar jag med ro.

Nu ska jag och Lydia titta på Ironman. Och gissningsvis ska vi tussa tutte under större delen av filmen. Jo, mat gillar hon. Precis som sin mor och far. 🙂

Ha det gott alla.
Kärlek. <3

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....