Trög…

Det var länge sedan jag skrev nu. Anledningen till det helt enkelt att mina händer ger mig stora problem då jag försöker skriva.
Efter att förlossningsläkaren konstaterat att jag led av ordentlig blodbrist, och följaktligen satte in mig på järntabletter, har puls och trötthet blivit mycket bättre. Tycker till och med att foglossningen blivit bättre de senaste veckorna, måhända med anledning av att jag orkar mer nu. Händerna däremot är ett helt annat kapitel..de blir värre och värre. De domnar, och de GÖR ONT. Lederna vrålar åt mig, dag som natt. Att skriva blogg ligger därför inte överst på min prioriteringslista just nu. Hoppas, och tror, dock att mina hand- och fingerbesvär kommer att ge med sig rätt fort efter förlossningen. Så trodde även arbetsterapeuten och läkaren. Vi håller tummarna för det..inte rent fysiskt då, för det gör ont, men mentalt.

För övrigt är bruttan beräknad att anlända imorgon. Huruvida hon själv är med på det är ytterst oklart. Jag har vare sig förvärkar eller sammandragningar, inte heller några slemproppar eller teckenblödningar i sikte. Näpp, några tecken på att förlossningen närmar sig får jag inte direkt. Har lite känslan av att bruttan tänker stanna där inne fram till pingst någon gång. Men men..som Pontus gamla chef sa; ”Det finns inget barn som inte kommit ut hitills.”

Mamsen är här, för övrigt. Hon är inte bara ett efterlängtat sällskap nu när Pontus börjat jobba igen, utan hjälper mig med en hel massa praktiska bitar. Hon tvättar, dammsuger och sköter markservicen kring Solskenet. Tror det är oehört viktigt för honom nu när hans mamma är så himla skröpplig. Åtminstone mormor är som vanligt. Åtminstone mormor följer sina rutiner.
Jag känner mig så oerhört tacksam över allt jag har. Och över alla mina fantastiska familjemedlemmar, för alla gör sitt yttersta för att stötta mig. Storebror erbjuder sig ofta att sköta inköp etc och Solskenet är min lille passopp utan att klaga. Och Pontus..ja, han är helt enkelt underbar. Föga oväntat. Trots att han nu gått över från att kalla mig Bolibompadraken till att kalla mig Huvudfotingen. Jag är så gärna hans huvudfoting. Alla dagar i veckan.

Jag kan inte lova att det blir fler blogginlägg innan bruttan är född. Att skriva ÄR plågsamt. Det jag däremot kan lova är att bruttans ankomst kommer att meddelas relativt omgående. Vi har väntat så länge nu..vi vill skryta lite. 😉

Nu håller jag på att dö av värmeslag också. Termostaten, den inbyggda alltså, funkar inte riktigt. Ska faktiskt ta med mig Pontus och gå en liten runda i kvarteret. Frisk luft behövs känner jag. Och kanske kanske kanske kan en promenad ge förlossningen en liten hjälpstart…
(Observera – jag skrev KANSKE tre (3) gånger. Terapi..det funkar!)  

Fridens liljor, hörrni

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....