Språk, snö och skottade gångar

Det är handboll på TV, och maken är med inlevelse engagerad i vad som sker på skärmen. Själv är jag glad att jag har en dator att knappa på; jag håller mannen sällskap och kan ändå fördriva tiden med annat än handboll.
Det jag faktiskt kan fördriva tiden med är att försöka lyssna på vad serberna säger, för faktum är att jag förstår serbiska/bosniska/kroatiska. Erkännas skall att jag är rätt ringrostig, men det händer faktiskt att jag får användning av mina språkkunskaper i jobbet emellanåt.

Det här med språk är häftigt. Någon klok sa någon gång att ju fler språk en människa kan desto rikare är h*n. Jag är benägen att hålla med. Önskar att jag kunde fler språk. Tänk bara så roligt det är att kunna tjuvlyssna på människor utan att de vet om det..mohahahaha.

Skämt å sido..givetvis är den största fördelen med språkkunskaper inte att man kan tjuvlyssna på människor. Givetvis handlar det om att kunna prata med människor på deras eget språk. Inte för intet har uttrycket ”vi talar samma språk” myntats. Det är enklare att tala med människor på deras eget språk. Nyanserna försvinner inte. Innehållet blir rikare. Förståelsen större.
Tror nog jag kommer att läsa språk igen en dag. Tänk så häftigt att kunna prata kinesiska exempelvis. Eller arabiska. Vi får se. Mina intresseprojekt tenderar ju att gå i perioder, i sann npf-anda.

Storebrors 19-årstårta. Solskenet lyckades dock sno en bit innan Storebror hann se den, men det gick bra ändå..

Ute är det fortfarande ett riktigt vinterland, och ack som jag älskar det. Förvisso är det lite besvärligt när vägarna inte är ordentligt plogade, men i min värld är det blott en bagatell. Att få trussa runt i snö överglänser det mesta. Jag kan inte förklara varför, jag vet inte varför, men jag känner mig väldigt pigg och levande i snökylan. Snölandskap känns så magiska på något vis.

Tror faktiskt att en av anledningarna till att jag älskar snö är att jag återupplever lite av känslan jag hade då jag byggde snöhästar hemma i Hälsingland som barn. Jag fick alltid en filt av mamma som jag kunde använda som sadel. Och jag minns också hur pappa brukade bygga snökojor åt mig. Stora häftiga snökojor. Till dem krävdes det ordentliga snöhögar. Tro mig när jag säger att det skulle behövas bra många fler snöiga dagar här innan vi närmar oss dylika snöhögar.

För övrigt har Storebror fyllt nitton år. I år är enda gången han kommer att vara hälften så gammal som jag. Han nitton, jag trettioåtta. Tanken är svindlande.
Han har blivit så stor, vuxen. Fast ibland kryper barnasinnet fram..som exempelvis då Pontus bad honom skotta lite utomhus och han skottade gångar i sicksack.

Solskenet har faktiskt också hjälpt till att skotta en gång. Det här med fysisk ansträngning är inte Solskenets favoritsysselsättning, men han kan faktiskt vara väldigt hjälpsam..om man bara ber honom. Eftersom Storebror är just storebror så har Solskenet liksom alltid varit lillebror, och det är himla lätt att glömma bort att även lillebror har blivit stor. Det är viktigt att inte göra barn yngre än vad de är. Eller ja, det är viktigt att inte göra människor yngre än vad de är. Det är så himla viktigt att människor får ta det ansvar de är kapabla att ta.

Storebrors skottade gångar..

Nä, nu måste jag byta ställning. Lydia protesterar å det grövsta över min sittställning. Hon klämmer ilsket på min nervus cutaneus femoris lateralis så att hela låret domnar bort. Tillståndet är ofarligt men ack så obekvämt. Och för den som tycker att termen nervus cutaneus femoris lateralis låter fashinerande komplicerat kan jag avslöja att betydelsen faktiskt är så enkel som ”lårets utsidas känselnerv”. Ska ta och byta plats med maken som ligger i soffan.

Fridens liljor, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....