Ytterligheter..

Sitter här på lunchrasten och tänker på ytterligheter..på hur ytterligheter på något vis går hand i hand med mig livet igenom.
Jag har alltid varit antingen eller, aldrig mittemellan. Antingen är jag varit jättepigg, eller så är jag jättetrött. Det är oerhört sällan min kropp känner sig lite småtrött och hajjar att den behöver ta det lite lugnare. Det hajjar jag i regel när kroppen säger NEJ å det grövsta och jag blir fysiskt sjuk.
Jag är också antingen väldigt aktiv (läs; renoverar fyra rum samtidigt) eller så är jag ohyggligt inaktiv (läs; ligger på soffan och byter TV-kanal)..det där mellanläget har jag oerhört svårt att hitta.
Ytterligare ett bevis är matlagningen. Antingen värmer jag färdigmat, eller så spenderar jag timmar på att laga allt från grunden..på noga utvalda råvaror.

Kom precis på att det här med barnafödandet ju faktiskt också följer samma mall.
När jag fick Storebror var jag bara nitton år gammal. Jag ansågs vara en ung mamma, och bjöds in till alla möjliga sammanhang där unga mammor kunde få stöd. Jag minns hur jag många gånger kände mig misstrodd..och hur jag kände att det liksom ansågs vara självklart att en ung mamma inte skulle kunna ha en väl utvecklad föräldraförmåga. Allvarlig talat tror jag att jag var en bättre mamma än många betydligt äldre mammor var. Anledningen var säkert att jag haft väldigt bra föräldraförebilder, och att jag hela tiden kände att jag hade deras stöd. Jag säger inte att grupper för unga mammor inte ska finnas, för de kan ju vara ypperliga tillfällen för unga mammor att träffa andra unga mammor. Det jag säger är att jag minns att det bemötande jag fick då, 1993, ibland lämnade en hel del att önska.

Någon ung mamma är jag definitivt inte denna gång. Denna gång är jag tvärtom så gammal att jag erbjuds en hel radda tester för att se om mitt barn har några sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Den här gången är jag gift, högskoleutbildad och heltidsarbetande. Den här gången är det ingen som ifrågasätter min förmåga att tillförsäkra mitt blivande barn en trygg uppväxt.
Visst känner jag en viss skillnad mellan graviditeten för nitton år sedan, och graviditeten nu..jag är mer säker på mig själv nu. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad omgivningen tycker och tänker (såvida jag inte tycker att infallsvinklarna är intressanta det vill säga) längre. Idag är jag mycket mer medveten om mina styrkor, och mina svagheter. Om det verkligen kommer att bli någon skillnad i mitt föräldraskap denna gång är väl egentligen omöjligt att sia om. Det får vi väl utvärdera om nitton år, eller så.

Och nu bet jag av en nagel. Gräsligt onödig. Ska sura på mig själv nu.
Vi hörs, hörrni

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....