Nr 3

Undrar om någon skulle kunna tänka sig att uppfinna någon form av tankestyrd dator…och sedan skänka den till mig?
Flera gånger per dag stöter jag på ting och annat som får mig att vilja skriva ett inlägg, men eftersom jag faktiskt har en del arbete att pyssla med så tänker jag att jag ska skriva av mig när jag kommer hem. Och när jag kommer hem väntar Pontus med en kaffekopp och då försvinner alla tankar. Då sitter jag lycklig och nöjd, och filosoferar tillsammans med honom tills solen går ner. Eller ja, vi lagar lite mat emellanåt också, och tvättar, och rensar rabatter, och städar, och pratar med barnen, och rastar hunden, och handlar, och läser, och sover..och..sedan har jag glömt bort vad det var jag hade tänkt skriva om. När jag så äntligen kommer på att jag ska skriva sitter jag här, blank…och önskar mig en tankestyrd dator. Så ja, någon som har en sådan?

Vår egentillverkade trädgårdsdekoration.

För övrigt njuter jag fullt ut av det vackra vädret. Vackert väder lämpar sig ypperligt för diverse trädgårdsprojekt, vilket är något av en favoritsysselsättning. Att få en nästan helt orörd trädgård, en omålad duk, är gudomligt för en trädgårdstönt som jag. Och att upptäcka att min älskade filosof visade sig vara lika fashinerad av trädgårdsförvandling som jag är var uppriktigt sagt ljuvligt.
Föga oväntat egentligen..han är ljuvlig, hela han. Det är sant, han är det. Ljuvligt ljvulig och underbar, säger jag och fladdrar förälskat med ögonfransarna.
Det är ljuvligt att vara kär, att liksom ha fattat vad det hela går ut på.

Trädgårdstönt in action

Appropå den ljuvlige Pontus, så har jag utvecklat ett nytt litet måste-tvång. När han kommer i närheten, framförallt när det är sängdags och han sussar sött på sin kudde, så övermannas jag av en gräslig vilja att nafsa honom i näsan. Not to worry, jag biter inte med tänderna utan fäller in läpparna. Och det gör inte ont, säger han. Det känns visst lite som om en tandlös ödla hugger tag i näspartiet…och det kan han hantera.
Det finns de som tycker att jag inte borde berätta om mina egenheter. Det finns de som muttrar om att jag vill synas och höras, att jag är märkvärdig. Jo, det vet jag..för det sa en man till mig helt nyligen. Och vet ni vad, han har rätt. Jag ÄR märkvärdig…lika jäkla märkvärdig som alla andra. Och jag vill höras, för jag vill att varenda ticsande liten kotte där ute ska veta att de inte är ensamma. Och att de inte behöver vara tysta.

Solskenet hjälper Pontus med sågandet...

Många av mina egenheter delar jag med många andra. Vissa egenheter är inte alls egenheter utan helt alldagliga vanligheter…men hur i hela friden ska jag kunna veta hur någon annan känner om jag inte frågar?
Nä, tankeläsare går bort. Jag behöver fråga mig fram. Jag behöver berätta om hur jag uppfattar världen för att veta hur andra uppfattar den. Hur svårt kan det vara att förstå?

Men nu…natten.
Sov sött.

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....