Att ångra alla ”vänta”…

Det är maj måndad. MAJ! Hur i hela friden gick det till?
Har en känsla av att jag helt nyss packade ner adventsljusstakarna i källaren, och så helt plötsligt är det maj. Snart examen, snart sommarlov. Och snart studenten…

Att min älskade pojke tar studenten i år är något som för mig är helt ofattbart. Jag kan inte förstå det, hur mycket jag än försöker.
Rent logiskt sett så kan jag räkna alla år som gått, och minnas honom i alla åldrar. Och rent visuellt kan jag se att hans hundranittiofyra centimeter och hundra kilo innebär att han är vuxen…men ändå. Hur kunde min busige lille kille växa upp så fort? Vart var jag? Vad var det jag pysslade med som var så himla viktigt att jag missade att min förstfödde helt plötsligt blev en man?

Jag kan känna att jag missat för mycket, att jag varit så upptagen med studier, arbeten, ideella engagemang…och med Solskenspojken, att jag inte till fullo varit närvarande i Storebrors uppväxt. Och jag ångrar det. Som jag ångrar det.
Frågar du Storebror så kommer han att svara att allt har varit bra, att han inte känt sig förbisedd. Jag vet, för jag har frågat. Men å andra sidan vet han inget annat. Å andra sidan har han inget att jämföra med. Jag var den mamma han fick.

Jag var bara nitton år när Storebror föddes, lika gammal som han är nu. Tanken är svår att greppa.
Trots min ringa ålder kan jag nog uppriktigt säga att jag gjorde allt för honom, att jag faktiskt hade förmågan att ge honom allt det han behövde och mer därtill. Det var egentligen inte förrän Solskenet började sin raketbana mot framtiden som jag inte längre räckte till. Allt för många gånger har den självständige Storebror fått vänta på sin tur. Allt för många gånger har han fått stå tillbaka. Jag önskar önskar önskar så att jag kunde vrida tillbaka tiden, och duplicera mig själv…

…för det hade nämnligen varit enda chansen att räcka till.
När ett barn med särskilda behov (jäkligt korkat uttryck det där, för ALLA barn har ju egentligen särskilda behov. Använder det ändock eftersom jag föreställer mig att de flesta då förstår vad jag syftar till) kommer till världen hamnar föräldraskapet i ett helt annat ljus. För den till synes enklaste lilla sak kan helt plötsligt ta timmar…och ändå har dygnet lika många timmar som förr.

Jag tror inte att jag hade kunnat göra någonting annorlunda, och för allt i världen skulle jag inte vilja ändra på mitt Solsken. Det har varit, och är fortfarande, en ynnest att få dela hans värld. Men känslan av att inte ha räckt till för Storebror är ändå emellanåt tung att bära. För han önskade sig aldrig ett Solsken. Han bara fick ett tilldelat.
Aldrig någonsin får vi glömma bort syskonen. Syskonen till barnen med särskilda behov. Aldrig får vi glömma bort att de betalar för något de inte har köpt.

Med stolthet betraktar jag min äldste son. Min vackre, kloke, omtänksamme son. Och jag hoppas innerligt att han trots allt på allvar har känt att jag funnits där. Jag hoppas att han fått med sig en grundtrygghet, och förmågan att se hur fantastisk han, trots att jag allt för många gånger har sagt; ”Vänta, hjärtat.”

Tvivel…kanske är det var förälders ok att bära. Eller?

Och till alla syskon vill jag säga;
Det är okej att bli förbannad. Det är okej att tycka att det är orättvist. Man kan känna så, och ändå älska. Det kan man.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....