Att vara jag är inte hemskt…

Jag möter, om inte dagligen, så åtminstone någon gång per vecka en människa som inte vill vara jag.
Låt mig förklara…

Tro på dig själv. Gör ditt bästa. Tro inte på de negativa fördomar som kan finnas kring npf. Tro inte att du inte kan. Vet att du kan.

Det finns barn och vuxna som inte vill tillstå att de har en neuropsykiatrisk diagnos. Och det finns föräldrar som trillat ner i ett svart hål inför vetskapen om att deras barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det finns människor som inte vill erkänna de svårigheter som finns av rädsla för att bli stämplade, diagnostiserade. 
Så många ser bara svårigheterna. Så många ser bara diagnoserna. Och på tok för många tror att de på något vis är sämre, att deras livshandlingsutrymme kommer att krympas ihop bara för att de får en diagnos.
Låt mig lova att det inte behöver vara så. Låt mig lova att livet bjuder på många möjligheter och att varendaste liten individ på jorden har något att komma med. Jag lovar. Tro mig.

Att rynka på näsan publikt känns jobbigt för allt för många människor, framförallt för barn och ungdomar. Att ha koncentrationssvårigheter kan vara pinsamt, rent av skrämmande, att erkänna…för hur låter det i en arbetsgivares öron?
Rädslan för att inte passa in, för att inte duga, för att inte klara av är något många människor tampas med. Men tro mig när jag säger att den känslan inte enkom är förbehållen människor med npf. Just den där osäkerheten på sin egen förmåga, som kan vara så förödande, finns även hos helt diagnoslösa individer. Det gör den.

Till er alla vill jag säga att detta inlägg inte särskilt mycket handlar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utan främst om neuropsykiatriska funktionsförmågor. Ni har dem, ser ni…det gäller bara att lista ut dem. Och att lära sig använda dem.
När jag lärde mig att jag inte behöver vara bäst på allt blev mitt liv oerhört mycket enklare. Och när jag lärde mig att erkänna mina svagheter för såväl mig själv som för andra så såg jag också plötsligt mina styrkor mycket klarare.

Min arbetsgivare anställde mig med vetskap om mina neuropsykiatriska funktionsförmågor.
Jag har ett kontor som är väl anpassat efter mina behov. Jag har en dörr jag kan stänga när jag känner att koncentrationen tryter, och jag har en whiteboardtavla där jag kan skriva upp hela veckans arbetsuppgifter så att jag enkelt får en överblick över vad jag ska göra. När jag på förvaltningens julfest smet redan efter tio minuter tyckte ingen att det var konstigt. Mina kollegor frågade om jag smet eftersom ljudnivån var jobbig för mig och accepterade mitt ja utan att höja på ögonbrynen. Ingen höjer heller några ögonbryn när de möter mig i korridoren och jag knycker på nacken, eller om jag sitter i lunchrummet och rynkar på näsan. De låter mig vara precis den jag är.
Aldrig någonsin har jag känt att någon på min arbetsplats inte respekterat mitt yrkeskunnande eller ifrågasatt min kompetens bara för att jag har ADHD och Tourettes syndrom. 
Det finns gräsliga arbetsplatser, men det finns också väldigt bra och det är väldigt viktigt att poängtera. Och i takt med att kunskapen kring npf ökar i samhället så ökar också andelen arbetsgivare som inte snöar in i de svårigheter npf kan medföra.

Det finns hopp och det finns en framtid. Försök se att en diagnos kan vara trampolinen från vilken du sviktar iväg mot dina drömmars mål…för äntligen har du ju kunskapen om dig själv. Äntligen kan du förstå. Äntligen kan du arbeta med dina svårigheter och lära dig att fokusera på alla möjligheter.
Skäms inte. Var stolt. Låt ingen fälla krokben för dig. Framförallt inte du själv!
Och kom för böveln ihåg att alla inte måste bli atomfysiker. Kämpa för att bli så bra du kan bli på det just du är bra på…det räcker. Det är sant!

Jag lovar…det är inte så hemskt att vara jag. Det är faktiskt tvärtom väldigt väldigt härligt.

Fridens liljor, hörrni

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....