Damm, snor och prupptanter

Jag har damm i näsan. Och tvättstrecken i vardagsrummet. Möblerna har jag under lakan. Och handdukar. Och mitt i allt har jag dimmat omkring med 39 graders feber i några dagar. Det är skönt att leva ibland minsann.

Dammet härrör från våra två fd, och soon to be, badrum. Det är med andra ord en övergående historia. Vi har levt med det i två veckor nu och får nog räkna med att göra det en månad till…i runda slängar. Våra hantverkare vandrar omkring med ett fint lager vit puts över hela kroppen men de jobbar på utan att klaga. Trevliga lyckas de vara också, trots att de torde ha ett ännu tjockare lager damm i näsan än vad vi har.
Kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot att det hela ska bli färdigt. I dagsläget får vi springa ner i källaren och uträtta våra toalettbehov och där nere är det inte precis jättevarmt. Men…det är ett riktigt I-landsproblem. Vi HAR en toalett. En toalett i vårt EGET hus. Ett hus som vi har tillräckligt med pengar för att renovera. Det är något att vara tacksam över.

Det finns egentligen väldigt mycket att vara tacksam över. Och väldigt lite att reta upp sig över. Egentligen. Och ändå rinner sinnet till emellanåt.
Satt för ett tag sedan på ett tåg (har ju varit flitig tågresenär i jul- och nyårshelgerna) och fick solen rakt i ögonen.
Missförstå mig inte, jag älskar sol..men jag är också ganska ljuskänslig så när solen blinkar mig rakt i ögonen blir det faktiskt riktigt plågsamt. Som tur var finns det ju rullgardiner på X2000-tågen så för att undvika solen drog jag ner den….
…bara för att mötas av en snäsig röst från sätet bakom; ”JAG vill faktiskt titta ut!!” följt av ett ritsch-snäpp när damen bakom bestämt släppte upp rullgardinen igen.

Jag borde ha vänt mig om och förklarat för henne att jag är en ljuskänslig individ men det gjorde jag inte för sinnet rann till, eller hur man ska uttrycka det. Hennes säsiga ton drog ner rullgardinen för mina ögonon också. Högt fräste jag; ”Och jag vill faktiskt INTE titta ut!!!” följt av ”Kan du ta ner jackan är du snäll, P, så att jag kan sätta upp den så jag slipper den förbannade solen rakt i ögonen istället.” i sin tur följt av ”Jag blir så jävla irriterad över hur människor bara tar för givet att det är deras vilja som ska vara lag. Meeeen orka bråka!!!”
När jag sedan hade varit på toaletten spände jag ögonen i damen bakom. Hon tittade stint ut genom fönstret, och jag kunde faktiskt skönja en liten rodnad på hennes kind. Behöver jag berätta att hon inte mötte min blick en enda gång under resten av resan?
P skrattade åt mig och sa; ”Den där stackarn vågar väl inte göra annat än titta ut genom fönstret resten av resan. Hon visste inte vem hon snäste åt.”

Jag brukar inte vanligtvis fräsa åt människor, och om jag någon gång gör det så brukar jag förklara mig sedan…om jag finner det befogat det vill säga. Den här resan gjorde jag det inte dock, och faktum är att jag var arg på henne ända tills jag klev av i Hässleholm. Hade hon, med vänligt stämma, förklarat att hon ville titta ut genom fönstret och frågat mig om det vore okej så hade jag med ett leende svarat henne att jag kunde sätta upp jackan istället…men hennes snäsiga konstaterande påvisade att hennes vilja, och hennes vilja allena, var den självklara..och det tål jag inte. Skäms på dig, prupptant!

Nu ska jag snora vidare…och hålla tummarna för att febern inte kommer tillbaka.
Fridens liljor, hörrni.

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....