Försvunnen man och julklappar…

Jag gick på toaletten och när jag kom tillbaka var jag ensam. P var som bortblåst.
Hans dator står påslagen på sängbordet och ur högtalarna i vardagsrummet hörs Sportradion på högsta volym. Antingen har han blivit bortförd av utomjordingar eller så kom han helt plötligt på något och rusade iväg. Sådan är han min P, en äkta professor..följer tanken när den ploppar upp. Jag älskar honom. Och jag vet att han snart dyker upp igen. Känns tryggt.

Morgonen har gått i inaktivitetens tecken. Ligger fortfarande här i morgonrock och har inte uträttat något förutom melodikrysset och frukost på sängen. Och ack så ljuvligt det är. Det är lördag nämnligen, och då får man göra precis ingenting. Man måste inte rusa omkring och utföra perfekta helgaktiviteter för att känna att man lever upp till en massa krav man själv egentligen inte njuter av bara för att ha något att berätta om i fikarummet på måndagen. Man får slappa, det får man.
Har många gånger faschinerats av hur vissa människor blir nästan provocerade av att höra att jag inte gjort något särskilt på en hel dag. Brukar tycka synd om dem faktiskt, för ack så fruktansvärt det måste vara att inte våga tillåta sig själv att inte göra någonting. Jag tror att vi behöver vara inaktiva ibland vi människor. Jag tror att vi behöver tillåta oss själva att sunkiga lunka runt och slappa när vi emellanåt faktiskt är helt ledig. Fast alla är olika givetvis…jag kan bara prata för mig själv.

För övrigt möttes jag av en kasse med julklappar i hallen igår kväll när jag kom hem.
Kassen tillhörde Solskenet och innehöll julklappar som han tillverkat i skolan och slagit in där. En kasse full med hemligheter, kämparanda och glädje.
Solskenet brukar tillverka julklappar till mig och sin mormor varje år, det är något av en tradition. De andra människorna i Solskenets liv brukar snällt få klara sig utan julklappar för i hans julklappstillverkarvärld har det alltid funnits bara två människor; mamma och mormor.  
I år fanns det dock fler klappar än vanligt i kassen. I år har något fantastiskt hänt. Solskenet har släppt in ytterligare en människa i sina julklappstankar.
”En är till Dig, mamma. Två är till mormor, och en är till P!”, deklarerade han allvarligt.
En är till P.
För den som inte känner Solskenet kan detta måhända te sig som en bagatell, men för den som är lite mer insatt växer insikten om det oerhörda stora som hänt. Solskenet har släppt in P. Solskenet har jämställt P med sin mamma och sin mormor. Och det mina vänner är stort.
Kan meddela att P är oerhört stolt. Och att jag tyckte mig kunna skönja lite fukt i hans ena ögonvrå. Han känner Solskenet nämnligen, han förstår. Att få en julklapp av Solskenet är något i klass med att vinna Nobelpriset…om man lever i Solskenets värld det vill säga.

Tror förresten att jag löst gåtan med den försvunne mannen. Tycker mig höra ljud från ovanvåningen. Gissningsvis kom han på att något som sades på Sportextra faktiskt gick att ta del av på TVn också…skidåkning kanske. Och vips så trollade han iväg sig till ovanvåningen. Han är så lik mig, så befriande lik mig. Livet är ljuvlig. I sanning.

Trevlig helg, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....