Hur hinner ni?!

Lyssna till inlägget HÄR

Vem drog ner rullgardinen? För rullgardinen måste väl vara nere..väl? Det är så grått och mörkt hela tiden, och jag balanserar konstant på vakengränsen…som om jag skulle kunna somna stående, eller åtminstonde sittande.
Värsjuk! Japp, värsjuk…
Kan det snälla bli sol igen snart, så att jag vaknar till!!

Gääääsp....zzzzz...

För övrigt undrar jag hur folk i allmänhet hinner med alla sociala prylar. Hur i hela friden gör ni?
Hur hinner ni med arbeten, föreningsliv, familj OCH väninnor…på regelbunden basis?!
Jag fattar inte hur det går till…det har jag aldrig gjort. Någonstans i ekvationen missar jag en nuffra (nuffra, då som i någon form av blanding mellan siffra och nummer…varför vet jag ej).
Jag har aldrig förstått hela det där Sex and the city-öschandet…

Visst har jag väninnor (och vänner) men de som blir långvariga är inga krävande vi-måste-umågs-varje-vecka-individer…de som blir långvariga är antingen precis som jag, eller klarar av att ha överseende med människor som är som jag.
Mina långvariga väninnor och vänner är människor som lever sina liv oberoende av mitt, och som precis som jag kan plocka upp en nära relation på några sekunder även om det var ett år sedan sista kontakten. Mina långvariga vänner är människor som inte förebrår mig om jag glömmer bort att ringa, mejla eller skicka sms..och som inte tror att anledning till det är att jag på något sätt vill dem illa.

Tack för att jag får vara den jag är! <3

Det krävs en del av dem som inte fungerar precis som jag, och som ändå är mina vänner. Att säga något annat vore att ljuga.
Det är inte alltid helt enkelt att komma ihåg att människan som verkar ha försvunnit från jordens yta bara har tankarna fulla med andra saker ett tag. De växer inte på träd men de finns.
Jag har framförallt en sådan väninna…och hon ger aldrig upp. Hon ringer, skickar sms och mejlar..ibland i många långa veckor innan jag äntligen kommer mig för att ge ifrån mig ett livstecken..och ändå älskar hon mig, precis för den jag är.
”Hörrdudu…”, kan hon säga, ”nu är det du som skickar iväg ett litet sms ibland så att jag vet att du lever!!” Och jag försöker komma ihåg det allt vad jag kan…
…men någon panik får jag aldrig för jag vet att jag kan lita på att hon tar mig i hampan om jag glömmer igen. Och när vi ses, då skrattar vi och pratar..som om vi sågs igår.

I mitt huvud trängs tusen tankar om familjen, arbetet och andra allmänna grubblerier…det här med frekvent socialiserande får helt enkelt inte plats. Det blir fullt i min skalle, stopp..och hur mycket jag än emellanåt önskar så lyckas jag inte klämma in vänner i mitt vardagsschema. Men vem vet..kanske situationen blir en annan vid ett annan tidpunkt i livet. Kanske blir jag ett riktigt socialiseringsmonster på äldre dar. Man vet aldrig, hörrni.

Men nu….Dagens outfit;

Ibland är saker och ting faktiskt antingen svart eller vitt. Ibland är saker och ting både svart och vitt. Dagens outfit är oerhört svart-vit...och ja, det var allt jag hade att säga om den ikväll. Hjärnan strejkar i pruttvädret....Mulet kulet illa vulet i de dödas vilorum..typ..

 

Ha det gott, hörrni!  

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....