Skräpposter..

Första gången min blogg invarderades av skräpposter förstod jag ingenting. Konfunderad läste jag den besynnerliga kommentaren, kliade mig i huvudet och undrade om äppeljuicen jag nyss druckit hade stått och jäst till sig. 
Men..så var inte fallet. Den märkliga kommentaren var helt enkelt någons snillerika idé, någons försök att få intet ont anande människor att av nyfiken klicka på avsändaren och sekunden senare befinna sig på någon webb-sida med webbhotell i landet långt borta. Men näpp, den gubben gick inte ser ni, era lurefaxar.

Härmed bjuder jag på ett konfunderande axplock av meningslösa kommentarer;

Kommentar till inlägget: ”Diagnosen kan inte förklara morden
thnx bro – skrivet av facebook layouts kl 05:47 2011/02/16

Kommentar till inlägget: Super Bowl och Frodo Bagger
Nr New Orleans Saints marscherar in till sin frsta Super Bowl natten till mndag svensk tid gr man det mot alla odds…. Liksom vriga staden befann sig Saints p botten och slutade 2005 med blott 3 segrar och hela 13 frluster..Det tycktes passande att man infr fljande ssong vrvade en axelopererad quarterback mer eller mindre utdmd av sin frra arbetsgivare San Diego..I terkomsten till ett nyrenoverat Superdome fick euforiska fans se Drew Brees leda laget till en klassisk seger och sedan hela vgen till slutspel. Inte bara fr att spela fotboll utan ven fr att hjlpa till att bygga upp regionen igen..Drygt fyra r efter Katrina och 42 r efter klubben fdelse r Saints framme vid sin frsta Super Bowl. – skrivet av bank accounts offshore kl 03:50 2011/02/16

Kommentar till inlägget: Maria Montazami, gode män och märkliga tankebanor…
viagra 100mg nњЂ*:џ‘†,buy viagra online ™c2~jWEN, viagra 100mg ›‡‚§Xrr^9•,buy viagra ђ~d/‘Ј©W,buy viagra `•‡ђM2:h‡,buy viagra online }|oC+8q8},cheap viagra oGsGQ›ђS,viagra 100mg 9_,њi‹+/MQ,buy viagra TЈ•¤8aЈ9,cheap viagra `‹‚{]2wMҐ3,viagra 100mg w~ЏЂfЁ©], – skrivet av nowbakeboow kl 09:19 2011/02/15

Kommentar till inlägget: Cancergala och förälskelser
There are actually quite a lot of particulars like that to take into consideration. That is a great point to carry up. I offer the thoughts above as normal inspiration however clearly there are questions like the one you bring up where a very powerful factor can be working in trustworthy good faith. I don?t know if finest practices have emerged round things like that, but I am sure that your job is clearly identified as a good game. Both boys and girls really feel the influence of only a second’s pleasure, for the rest of their lives. – skrivet av Vigrx kl 03:21 2011/02/01

Kommentar till inlägget: Cancergalor, bokföringsprogram och jämna plågor.
Sell Your Home in Bucks County, PA – Julie Smith, Weidel Realtors – skrivet av Rickey Biedenbender kl 00:38 2011/02/01

And many many more…

Varför skriver jag då detta? Tja, mest bara för att poängtera att världen är märklig.
Ett till inlägg kommer senare, ett inlägg som handlar om hur han där uppe nog är förbannade på oss här hemma..eller något.

Ha´re hörrni..

51-åringen är uppväxt!

Läste precis  att 51-åringen, ni vet han som är häktad för mordet på Eva, är uppväxt. Japp, han är uppväxt. Den som inte förstår kan kika på bilden nedan;

Han är uppväxt...

 Där ser ni…han är uppväxt. Beskrivning av 51-åringen; lycklig (bock), uppväxt (bock), ingen ångest (bock), inget missbruk (bock). Han är alltså uppväxt..
(Förlåt, men jag fann det hela lite småkul. Kan dock bero på min rätt signifikanta sömnbrist)

Vidare gillar jag också epitetet mönstermänniska.

En mönstermänniska är alltså någon som är lycklig och uppväxt (eller ja, som haft en lycklig uppväxt givetvis), som inte har någon ångest och inte heller har några missbruksproblem. Vidare har en mönstermänniska utbildning och familj, och uppfattas som trevlig och charmerande. Det har också uppgetts att 51-åringen har haft lycka hos kvinnorna, och att han haft sin beskärda del av förhållanden.
(Parantes ett (1) – Off the record..det finns några världskända psykopater som stämmer in på den beskrivningen. Måhända utan ordet lycklig men ändå. Tror inte någon skulle få för sig att benämna dem som mönstermänniskor.)
(Parantes två (2) – jag menade INTE att antyda att 51-åringen skulle vara psykopat, utan syftade till definitionen av ordet mönstermänniska)

Mönstermänniska?

En mönstermänniska. Sicket struntsnack. Vad i hela friden är en mönstermänniska, och vem är mönstermänniskoexperten som sorterar ut mönstermänniskorna från de vanliga dödliga?
En människa som upplever ångest är alltså ingen mönstermänniska? Och inte heller någon som lever ensam, eller någon som saknar högskoleutbildning?
Låt oss ponera att någon har ångest ibland, lever ensam och inte har någon högskoleutbildning..hur skulle denna människa definieras? Som totalt misslyckad? En O-mönstermänniska?

Äh, jag raljerar givetvis. Givetvis förstår jag att epitetet mönstermänniska har valts för att påvisa att 51-åringen egentligen är din granne, eller din kollega, och att du inte skulle kunna föreställa dig att denne man skulle kunna styckmörda någon. För våra grannar och kollegor styckmördar ingen, de är ju så himla normala.
Annat är det med psykfallen, de där som går på psyket och verkar vara allmänt instabila. Dem ska man passa sig för minsann…
…eller?

En befolkningsundersökning, gjord av Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatsers (CEPI), visar följande;

  • 22 procent kan inte tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom.
  • 20 procent skulle inte välkomna en granne i sitt hem om han eller hon varit patient inom psykiatrin.
  • 34 procent anser att människor med allvarliga psykiska problem inte kan återhämta sig fullständigt.
  • 34 procent vet inte vilket råd de skulle ge en vän som fick psykisk problem för att få professionell hjälp.
  • 76 procent anser att de flesta människor med psykiska problem inte får professionell hjälp inom sjukvården.
  • 26 procent anser att psykiatriska verksamheter inte bör förläggas till bostadsområden
  • För psykfallen är ju inga mönstermänniskor..eller?

    Psykfall?

    Givetvis handlar det hela om okunskap, för människor som haft allvarliga psykiska störningar kan visst bli friska och många människor har såväl bjudit hem mig som arbetat med mig trots att jag har kontakt med psykiatrin. Och vet ni vad, de brukar gilla mig också.

    Faktum är att jag känner väldigt många som har kontakt med psykiatrin..och många av dem har både familj, utbildning och en uppväxt som inte skiljer sig från de flesta andras.

    Huruvida 51-åringen är skyldig eller ej tänker jag inte sia om, för mig veterligen är han ännu inte dömd för något brott. Men en sak vågar jag påstå, och det är att även om han blir frikänd så kommer han hädanefter alltid att få leva med misstänksamheten. Titta bara på obducenten och rättsläkaren.
    Alltid kommer någon att tänka; ”Nja, jag undrar jag…” när de möter honom, alltid kommer någon att gå omvägar när de möts. 
    Det enda som egentligen skiljer det bemötande dessa män får, ifrån det bemötande människor som lever med psykisk ohälsa allt för ofta får, är att de faktiskt suttit häktade för fruktansvärda våldsbrott…och de har i regel inte vi psykiatripatienter gjort. I regel är vi lika laglydiga som du…trots att vi inte är några mönstermänniskor.

    Och ärligt talat, att det faktum att en människa inte upplevt ångest anges som ett bevis för att någon är en mönstermänniska känns väl lite märkligt ändå. Ångest är en naturlig del av livet. Alla upplever ångest emellanåt, även om alla inte upplever en så allvarlig ångest att de behöver söka hjälp. 
    Ja, med detta resonemang i åtankte är åtminstone jag oerhört glad över att inte vara någon mönstermänniska. Tänk så himla skönt det är att bara få vara sig själv…unik, duglig, tillräcklig och lagom ångestfylld.

    Avslutningsvis tycker jag att ni ska göra som kända och mindre kända personer, och bli supportrar av kampanjen Hjärnkoll och på så sätt bidra till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa.
    Hos (Hj)ärnkoll kan du läsa dig förbi dina fördomar, och vandra vidare i livet som en kunnigare och rikare individ.

    That´s all folks…

    En gnällig kärring…

    Japp, jag är en gnällig kärring..men jag är åtminstone inte helt ute och cyklar uppenbarligen, det finns tydligen fler än jag som fått för sig att hela det där Alla hjärtans dags-schabraket är en amerikansk företeelse. Jag är alltså inte ensam om min okunnighet och det känns ju gött ändå på något vis. Jag tycker det är skönt att känna att jag  inte är ensam.
    Jag har varit ensam i perioder av mitt liv, men idag är jag inte ensam…idag är jag väldigt oensam. Och ändå kan jag emellanåt känna mig ensammare än ensammast. Jag känner mig ensam när jag har ont nämnligen.

    Det finns fler okunniga individer där ute..

    Jag sov hela dagen idag, eller ja..rent tekniskt sett hela dagen igår med tanke på att klockan nu är 01:46. Natten innan krampade mina ryggmuskler, och värken var snudd på outhärdlig. Jag gjorde några tappra försök att somna men när hela ryggen och nacken känns som om fyrtiotretusen illvilliga, och extremt giftiga, pissmyror slåss om att åsamka den värsta smärtan så är det lite svårt att slappna av. Jag är ju också, och har varit de senaste tre veckorna, oerhört förkyld och förkylning gör inte direkt under för smärtande leder har jag märkt…
    Utanför fönstret rev vinden sönder tystnaden inatt, och våra gamla (och otäta skall tilläggas) fönster släppte in så pass mycket vind att mitt hår faktiskt fladdrade till då och då. Det låter hemskt, men händer bara när vinden ligger på från ett särskilt håll..och det gjorde den igår, givetvis.

    När klockan närmade sig 04:30 insåg jag att jag inte skulle kunna somna. Jag tog täcket med mig ut i TV-rummet och knäppte på TVn. Efter att ha knaprat några värktabletter släppte den värsta krampen men den molande värken ville ändå inte ge med sig.
    Det här med smärta är ingen rolig historia, och att läkarna inte kan berätta för mig varför jag har ont gör inte det hela bättre. Just nu känns det som om jag befinner mig i ett vakum, som om jag liksom går och väntar på ett svar som inte finns. Som om jag väntar på att jag ska bli bra..frisk, alert och smärtfri.

    Men kanske har jag egentligen väntat länge nog nu. Jag har buktande diskar i nacken och ett skulderblad som inte fungerar alls men ingen har någonsin sagt att smärtan beror på det, och ingen har någonsin förklarat varför mitt skulderblad inte fungerar.  
    Kanske borde jag bara acceptera att svaret helt enkelt är; ”Du kommer att leva med smärtan resten av livet, och vi kan inte exakt förklara varför.”

    Jo, jag gnäller inatt men ber om överseende. Livet är inte alltid röda rosor (inte ens på Alla hjärtans dag, märk väl), konfetti och söta drycker. Ibland känns det lite tungt..sådär allmäntungt. Eller ja, jämna plågor, som min kära mormor skulle ha sagt och hon levt. Och även om Kamikaze gör sitt allra yttersta så kan han aldrig trolla bort det onda, hur mycket han än skulle vilja. Och såvida han inte drämmer en klubba i huvudet på mig nattetid, lär han inte kunna få mig att somna medan det gör ont.

    Nä, smärta är ensamhet för mig…för ingen kan göra något åt det. Inte ens jag själv.
    Så nu ska jag fortsätta titta på gamla TV-serier, och repriser jag redan sett fem gånger, och hoppas att jag somnar av ren utmattning.
    Innan jag stänger ner internetmaskinen vill jag dock tacka min lyckliga stjärna för att jag inte är ensam i ensamheten. Jag må vara ensam i smärtan men runt omkring de olycksbådande aj-öarna finns alla de människor (och hundar givetvis)  jag älskar..och det gör att ensamheten blir uthärdlig, och att färjan till lyckolandet går regelbundet.

    Ja, jag må vara en gnällig kärring, men min familj älskar mig ändå. Det är en rätt fantastisk sak det. 

    Imorgon skiner solen ska ni se…

    Maria Montazami, gode män och märkliga tankebanor…

    Har pysslat med årsredovisningar av mina godman-uppdrag ikväll.
    Ingen jätterolig sysselsättning kan jag avslöja, men dock ett nödvändigt ont.
    Den som tror att man blir rik på dylika uppdrag är grymt felinformerad. Och nu talar jag enbart om ekonomisk rikedom. Anledningarna till att man väljer att bli god man är knappast ekonomiska, men det får ju inte heller bli en ren förlustaffär. Utlägg för frimärken, resor och telefonsamtal etc måste ju ersättas. Men ja, nu lämnar vi detta ämne..mina ögon går i kors av allt räknande.

    En något coolare variant av God man (bild av Ruben Bolling)

    För att göra ett lite avbrott i redovisandet beslöt jag mig för att surfa rundor på diverse nyhetssajter, och överst på en av dem möttes jag av rubriker om hemskheter (otäcka sådana, men det hör inte riktigt hit) i Malmö och Järvsö. Tyckte det var lite speciellt på något vis..för Järvsö ligger nästgårds till Hudik och Malmö ligger nästgård till Billinge.
    Och ja, nja..inte vet jag hur jag tänkte. Vi lämnar det…
    Ibland tänker jag tankar som känns oerhört logiska i stunden bara för att te sig totalt oförklarliga några sekunder senare.
    That´s me, in a nutshell!

    Malmö och Järvsö...liksom..

    För övrigt håller jag med Maria Montazami, ostkrokar is da shit.
    Jo, jag vet att det står ostbågar på påsen. Jag vet att det korrekta namnet givetvis är detsamma som står på påsen…MEN…är man har anknytning till Hälsingland, vilket ju Maria Montazami faktiskt har, så säger man ostkrokar och endast ostkrokar.
    Det brukar skrattas åt mig här nere i Skåne, eller ja..i större delen av södra Sverige egentligen, när jag glatt ropar ostkrokar.  

    ”Mäh”, brukar någon besserwisserskåning (eller annan sörlänning) nöjt utbrista, ”det heter faktiskt ostbågar..det står på påsen ju..höhöhö!”
    Och på det har jag egentligen bara ett svar;
    Öh, jo..men å andra sidan är ord som rullebör, lomma, grina (om någon som skrattar), kellingar, vann, hotta etc etc etc  inte direkt ord som står i svenska akademiens ordbok. Right?
    Som jag brukar säga…I rest my case.

    För övrigt önskar jag att jag vore så oerhört snäll som Maria Montazami. Jag hade gärna legat på höskullen en varm sommardag i Hälsingland tillsammans med Maria Montazami lyssnat till hennes snällhetsfilosofier. Och givetvis hade vi knaprat ostkrokar under tiden.

    Ostkrokar rules..

    Sov sött nu, hörrni!

    PS. För den som är intresserad är Ruben Bolling en pseudonym för tecknaren Ken Fisher.

    Alla suckers dag…

    *sucker = lättlurad individ

     

    Imorgon är det alla hjärtans dag, eller som jag också, aningen överlägset, brukar uttrycka det; alla suckers dag.

    Det är imorgon svenskarna ska lägga ut en halv förmögenhet på Valentin-kort, rosor, vin, choklad, fina middagar och kanske till och med ett smycke eller två. Det är imorgon vi ska visa varandra våra ömma känslor, för det har de kommersiella krafterna lärt oss. För jag har nämnligen alltid tänkt att Alla hjärtans dag har spillt över från de där amerikanerna på andra sidan. 
    MEN efter några knapptryckningar vet jag nu att jag haft fel!

    Valentinfirandets ursprung är uppenbarligen omtvistat men namnet syftar tydligen till helgonet Sankt Valentinus. Det finns dock tre (kända) Sankt Valentinus, som alla led martyrdöden på 200- och 300-talen, och exakt vilken av dem som gett upphov till Valentinfirandet vet man inte.

    Men vi svenskar har ändock blivit influerade av di däringa amerikanerna för Valentin hypades i USA långt innan hysterin nådde vårt avlägsna Skandinavien. 

    Strunt samma, säger jag..

    Alla hjärtans dag

    Varför behövs en särskild dag för att vi ska ska uppmärksamma varandra?
    Är inte det lite patetiskt?

    Helt ärligt talat blir jag nog gladare om den som säger sig älska mig kommer hem, en onsdag i november, med en bukett blommor och säger Jag älskar dig…bara sådär, bara för att..och inte bara för att det är Alla hjärtans dag och han nästan är skyldig att uppvakta mig.

    Och hela det här handla järnet av Valentinvaror som har prishöjts 50 %  bara för att affärerna passar på när kunderna desperat pungar ut vad som krävs bara för att de MÅSTE ha Valentinvaror på Alla hjärtans dag vägrar jag.
    Av princip. Bestämt och aningen överlägset!

    Meeen….hur är det egentligen med Morsdag? Och farsdag? Är det inte exakt samma sak egentligen?

    Behövs en särskild dag för att vi ska uppmärksamma, och uppskatta, våra föräldrar? Borde det inte, lika som kärleken till våra partners, vara ett självklart inslag varje dag?
    Jo men självklart. Och ändå känns det så självklart att skicka ett litet morsdagkort när våren greppat världen. För det känns traditionellt på något vis, så ursvenskt. Det känns inte som ett amerikanst jippo á la Valentin.  
    Mor, lilla mor, ingen är väl som du….

    Alla hjärtans dag

    Men, det visade sig att suckern i själva verket är jag, för vet ni vad…Mors dag är i allra högsta grad ett amerikanst påfund.
    Mors dag
    härstammar från USA, och är inte heller en särskilt gammal högtid.
    Mors dag firas sedan början av 1900-talet.
    Valentin har alltså en bra mycket stabilare historisk förankring, och är bra mycket mindre amerikanskt, än morsdag. Där ser man…

    Med förhållandet mellan Valentin och Mors/farsdag utrett undrar jag ändå varför vi behöver en särskild dag för att visa känslor över huvudtaget?

    Men å andra sidan, varför inte? Det ena utesluter ju inte det andra egentligen…
    Vi kan ju faktiskt visa känslor varje dag, och lite extra på utsatt dag. Vi kan ju välja att se den speciella dagen som ett ypperligt tillfälle till att go bananas en smula. Eller så kan vi välja att låta bli.

    Tänk så lyckligt lottade vi är, som har möjligheten att välja.
    Det om något är ju något vi borde fira. Det är något som sannerligen borde ha en egen dag, typ Frihetsdagen.

    Frihetsdagen kunde vi köpa blanka kort, för på frihetsdagen kan ju ingen kommersiell kraft diktera vad som ska stå på korten. Frågan är om ens givaren kan bestämma det? Kanske är det den som får kortet som själv måste få bestämma vad som ska stå på det? Fast då bestämmer ju den över givaren..och det går väl inte…eh.

    Nä, nu lämnar vi detta innan jag fastnar och börjar älta rundor.

    Alla hjärtans dag

    Och medan jag skrivit detta har jag skrikit Attjoooo..AAAAjjjjjjj fem gånger, för jag är väldigt förkyld och varje gång jag nyser protesterar mina låsta revben. Attjoo…AAAAjjjjj!

    Trots allt har jag beslutat mig för att Alla hjärtans dag för mig är var dag jag har förmånen att leva ett liv tillsammans med människor jag älskar, och som älskar mig tillbaka.

    Snörvel på er, hörrni!

    Prutt!

    ”Naaaaaaeeeeeeeääääää, vad är det här?!?!”, muttrade jag högt för mig själv när jag häromdagen skulle öppna ytterdörren och inte kunde förmå min egen högerarm att lyda. Hur mycket jag än ansträngde mig för att greppa tag om dörrhandtaget så svängde armen bara lealöst fram och tillbaka, och gjorde ingen ansats att greppa något alls.

    Apoteket - min absoluta favoritplats i hela världen..

    JO, när hjärnan vaknat till blev jag faktiskt ganska rädd, för det är ju inte varje dag ens egen arm lägger ner verksamheten. Jag tänkte att jag antingen fått en stroke eller ett ordentligt diskbråck i nacken, för där har jag ju redan buktande diskar. 
    Efter några minuters masserande började armen fungera lite bättre men den behöll en lägre temperatur än vänsterarmen under resten av dagen och kvällen. Och attans så ont jag fick sedan. Smärtan gick, och går fortfarande, som ett bälte från ryggraden ut mot höger sida och till bröstbenet på framsidan. Minsta rörelse fick mig att skrika högt, och jag kunde inte annat än att sjunka ner i soffan igen..soffan som i stort sett varit mitt hem de senaste tre veckorna.

    Jag har en uppenbarligen en låsning i revbenet mellan C4 och C5, och attans så ont det gör. Jag har andningssvårigheter också, vilka helt enkelt beror på att det är rätt svårt att andas utan att påverka revbenen.

    Jag har fått diverse sjukgymnastiska övningar, och jag utför dem flitigt. Jag vill bli kry och alert nu, är trött på att känna mig som en pigg 104-åring.
    Utöver mina knipande revben har jag ju också, tre dagar efter att influensan lämnat kroppen, lyckats springa in i en dunderförkylning. Näsan är igentäppt, halsen gör ont, ögonen tåras och svider, och jag nyser konstant. Att nysa är för övrigt också väldigt skönt när man har en låsning i revbenen.

    2 1/2 h spenderade jag, och Kamikaze, på Kärråkra vårdcentral igår. Den mesta av tiden spenderade vi i väntrummet, och ohhh så jag älskar att vänta. Eller inte.
    När all väntan på vårdcentralen så var över fick vi snällt fortsätta att vänta inne på apoteket för att få ut smärtstillande tabletter. När vi väntat ett bra tag fick receptariern uppenbarligen tics i knapptryckarfingret för numret före mitt hoppades över varpå den kund som hade det numret tog min plats i kassan…
    …och någonstans här tog mitt tålamod slut på allvar. ”Vad gör du om de nu missar ditt nummer nu?”, sa Kamikaze frågande. ”Då sparkar jag sönder inredningen!!!”, väste jag varpå Kamikaze utbrast ”Men Lisa!!”.

    Nä, givetvis hade jag inte sparkat sönder något alls. Men jag hade nog sagt något. Högt. För någonstans går gränsen för mitt tålamod, framförallt när varenda röresle gör ont. Någonstans känner jag att tingens inneboende ondska måste fördrivas, att en exorsism måste utföras…och det är då jag väser hotelser. Tysta förvisso men ändock. Och vet ni vad, uppenbarligen funkade det för jag lyckades få ut min medicin till slut.

    Men ja..jag vill ju inte klaga. Eller jo, det är just vad jag vill egentligen, annars hade jag skrivit om något annat. (Vet inte varför jag spelar storsint..) Jag har lust att klättra upp på hustaket och förbanna alla högre makter för att alla sabla baciller och krämpor ska hitta mig i vinter. Jag har lust att skrika en hel massa fula ord och ojja mig något helt förskräckligt.
    Men det gör ont att skrika, så inte ens det klarar jag av.

    Nä, fy så synd det är om mig. Något så fruktansvärt.
    Det här är prutt, hörrni!

    ”Diagnosen kan inte förklara morden”

    Jag håller andan och kniper om mina egna tummar tills de nästan blånar..

    …och hoppas innerligt att detta reportage, och detta reportage, är början till en ny tidsålder när det gäller diagnospublicering i media. Och den stora rubriken Diagnosen kan inte förklara morden triggar igång min hjärna så att den börjar producera endorfiner på högvarv!

    En stor eloge till aktuell kvällstidning! Vilken oerhört bra början, jag är stolt över er! Och jag hoppas innerligt att ni, rika på nya insikter, hädanefter undviker att publicera diagnoser i totalt irrelevanta sammanhang.

    Fridens liljor, hörrni!

    I´ll be watching you……

    En tjuv i mitt hus…

    Jag läste i tidningen för några månader sedan om en kvinna som stal entrecôte från en affär. Efterspelet blev, förutom att hon fick ersätta affären för köttkostnaden, fick betala böter med 2000 kr.

    Man brukar säga att nöden inte har någon lag, men att stjäla kan ändå aldrig ursäktas.
    Dessvärre har vi också drabbats av stöld här hemma. Tänk att man inte ska kunna känna sig säker i sitt eget hem!!

    Här är han - tjuven!!!

    Jag tillagade en stek igår. Entrecôte. Kryddig, saftig och himmelskt väldoftande.
    Eftersom jag skulle iväg och kåsera på LRFs årsmöte lämnade jag steken i ugnen och gav Kamikaze order om att plocka ut den när termometern visade 62 grader.
    Flera gånger uner kvällen vandrade mina tankar iväg till den ljuvliga steken som stod där hemma och väntade på mig, och när jag så öppnade ytterdörren här hemma slog ljuva dofter emot mig.
    ”Mmm, steeeeeek”, tänkte jag…

    …..Det var då jag upptäckte att Billy Buddah hade något i munnen. En kött-termometer. Han sög på en kött-termometer.
    Oförstående flyttade jag blicken till Tjockosmocko och där stod han, med sänkta öron och munnen full av entrecôte, och kikade försynt upp på mig.

    Ja, se tjuvar kan komma i många olika former. Någon stek fick jag inte, men i rättvisans namn blev Tjockosmocko inte kelad med på hela kvällen heller!! Det kallas hundböter! Så det så! Fast idag har jag veknat. Idag har vi gosat.

    Håll i steken, hörrni!  

     

    Lite otur när jag tänkte…

    Idag kl 14:45 ska Solskenet friseras. Hårklippningen är sannerligen efterlängtad. Solskenets hår växer nämnligen väldigt fort. Och rakt ut.

    Solskenets frisyr-look-alike..

    Medan andra pojkars hår lägger sig ner när det blir tillräckligt långt så fortsätter Solskenets hår upp mot stjärnorna. Och ut mot väggarna. Det växer liksom rakt ut från huvudet på alla fronter vilket, när det gått riktigt långt, får honom att likna en monchhichi.
    Som född och uppväxt under 70- och 80-talen, monchhichins glansår, hyser jag förvisso varma känslor för den ludna lilla varelsen men jag föredrar ändå när min älskade son ser ut som den fantastiska lilla människa han är.

    Solskenet har alltså en oerhört efterlängtad klipptid idag, inbokad sedan ett bra tag.
    Solskenet har också ett grupparbete i skolan, och han ska arbeta tillsammans med en kille i klassen. Både jag och Solskenet är glada över detta, för Solskenet har blivit hembjuden för att plugga och det händer inte så ofta att Solskenet blir hembjuden.
    Just denna klasskompis är också en kille som Solskenet tycker väldigt bra om. ”Han är snäll, mamma”, brukar Solskenet säga. Dessutom tror jag att just denna klasskompis har alla förutsättningar för att klara av att grupparbeta tillsammans med en kille som Solskenet…en kille som pendlar mellan att vara bensäkert extremrigid och att vara totalt oförmögen till att fatta några som helst beslut. Så ja, igår bestämdes det att Solskenet skulle åka hem till sin klasskompis och grupparbeta efter skolan. Han var uppspelt och överlycklig..och så även jag.

    ”Ha så kul hemma hos din kompis i eftermiddag”, sa jag glatt till Solskenet imorse.
    ”Japp”, svarade han lyckligt, ”jag ska ha med mig min rekordbok för vi ska skriva om myter och så!”

    Förväntansfullt packade Solskenet ner sin rekordbok i väskan och började klä på sig täckbyxor och täckjacka (ja, alltså termobyxor och termojacka då på skånska). Han speglade sig lite i förbifarten och utbrast; ”Åh, så skönt det ska bli att klippa håret idag!”
    ”Oh, ja
    ”, svarade jag, ”det behövs verkligen!”

    Solskenet satte på sig mössan och vi satte oss och väntade på att skoltaxin skulle komma. Vi pratade om hur Solskenet och hans skolkompis själva skulle gå hem efter skolan, och att jag skulle hämta honom hos klasskompisen ikväll. Vi surrade rundor om ditt och datt, och sedan kom skoltaxin.

    Efter att ha kramat hejdå till Solskenet satte jag igång med dagens alla uppgifter. Jag har skrivit klart mitt kåseri inför LRFs årsmöte ikväll, jag har skickat en hel massa mejl, jag har planerat en handledning, jag har handlat mat och efter att ha skjutsat min svärfar till tandläkaren har jag druckit eftermiddagskaffe tillsammans med honom.
    Min svärfar ska också klippa sig idag. Vår fantastiska frisör, Tove Gunnarsson, kommer hem till oss och klipper så att Solskenet slipper åka iväg till frisörsalongen. Han älskar inte det nämnligen. Hon är guld värd!
    ”Jag skickar in Solskenet vid 15-tiden”, sa jag till min svärfar….

    …och kom med ens på att Solskenet grupparbetar i Stehag tillsammans med sin klasskompis.
    Ja, nu får jag slänga mig i bilen och hämta honom så att han får klippa sig och sedan köra tillbaka honom till sin klasskompis….och sedan hämta honom igen. Überpraktiskt, och inte alls stressigt. Näääråååå!!!!!

    Välkommen till min värld, en värld där min adhd-hjärna inte alltid kopplar ihop rätt trådar.
    För 20 år sedan hade jag kallats tankspridd. Och hade jag varit ett geni så hade jag benämnts som excentrisk. Hm..excentrisk låter rätt okej. Vi kör på det.
    Jag är excentrisk, kort och gott.

    Ibland har jag onekligen lite otur när jag tänker...

    Simma lugnt, hörrni!

    Super Bowl och Frodo Bagger

    När Kamikaze puffade till mig imorse trodde jag att han drev med mig, jag hoppades att han drev med mig. Men icke, klockan visade obönhörligt 06:45. Hela Super Bowl-idén kändes inte lika strålande imorse som den gjorde kl 02:06 inatt när jag mumsade hamburgare med coleslaw. Jag mesade förvisso ur innan finalen var avgjord men klockan visade ändå 03:30 när jag tittade efter sista gången. Kamikaze och Anders (en fellow Super Bowl-tittare) höll dock ut tills dess att Green Bay Packers stod som vinnare av årets Super Bowl.

    Att titta på Super Bowl var sannerligen en annorlunda upplevelse, en upplevelse eoner ifrån Allsvenskans ”Heja gubbar…”. Och ”Sassa brassa mandelmassa” tillhör inte ens samma värld.
    Innan själva finalen visades en timme lång sekvens över de olika lagens väg mot Super Bowl, och jisses…the drama..

    Aragorn..big drama

    ”There is no tomorrow, the time is now” skaldar den mörkröstade speakern, ”Release the inner warrior” vrålar en Packers-spelare, ”Release the dogs” vrålar återigen speakern och på planen kolliderar massiva väggar av 140-kilosmän alltmedan deras lagkamrater i bänkarna skriker ”Yeah, yeah, yeah…”

    ”Stand up for your brothers today. One of your brothers is hurting. Play for him today!” ryter en fullkomligt enorm spelare några sekunder innan ännu en übermörk speakerröst deklarerar;”…and they parted like the red sea.”

    Sekvenser av stora män i stora skydd som slänger sig över varandra ackompanjeras av dramatisk filmmusik  och precis som speaken utbrister ”Not since Sherman came here during the civil war have Atlanta gotten it´s ass kicked this bad” ser jag för min inre blick hur Aragorn galopperar över karga landskap i Sagan om ringen. Eller kanske hur Frodo släpar sig upp för Domedagsberget. Det är Hollywood det också minsann.
    Och dramatiken fortsatten när finalen väl satte igång…

    Att titta på Super Bowl kändes som att sitta mitt i en Hollywood-film. Att titta på Super Bowl var…annorlunda. Men ja, som jag alltid brukar säga; Annorlunda betyder inte att det är fel, annorlunda betyder bara att det är annorlunda…

    Men nu ska jag ta itu med allt det som lagen om alltings inneboende ondska hindrade mig ifrån att göra igår.

    Njut av mina vovvar, hörrni!

    Det är ibland svårt att se var soffan och skrynkelfilten slutar och skrynkelnyllet Billy Buddah börjar...
    Min ögonsten kurar vid spisen.....
    ...sekunden innan han försöker göra sig osynlig i fotänden av min soffa!
    Lisa Aronsson-Höglund
    ”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
    Namn: Lisa Aronsson-Höglund
    Ålder: 42 år
    Bor i: Hässleholm
    Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
    När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....