When in Malmö…

För 25 år sedan var jag nästan 12 år och mitt liv bestod av hästen Paveann, bröderna Herrey, Limahl, Alphaville, Aha, Bon Jovi (ja, en salig blandning) och Noah Hathaway.

För den som av någon (oförlåtlig) anledning inte vet vem Noah Hathaway är så var det han som spelade Atreyu i The NeverEnding Story, och i mina nästan 12-åriga ögon var han det sötaste som vandrade på jorden. Eftersom jag i verkliga livet inte var den coolaste tjejen i byn så spenderade jag åtskilliga timmar i min fantasivärld. I den världen galopperade jag och Atreyu över Fantásiens vittrande åkermarker, och givetvis räddade vi både Barnkejsarinnan och Fantásien varenda gång.

I verkliga livet galopperade jag runt på landsbygden utanför Hudiksvall tillsammans med Anna-Lena. Anna-Lenna hade en häst som hette Soland, men vi kallade honom för Sulan..varför vet jag inte. Och just idag, för 25 år sedan, hade jag sovit över hos Anna-Lena.
Anna-Lena hade ingen TV i sitt rum, för det var det sannerligen inte många ungdomar som hade i mitten av 80-talet. Hennes radio stod dock oftast på.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma hur jag vaknade tidigt på morgonen, kröp i min rosa Takano-overall, knäppte på radion och träffades av ett knytnävsslag i magen..för det var så det kändes när jag första gången hörde radioreportern säga; ”Olof Palme är död…..”

Jag minns att jag inte trodde att det var sant, för i Sverige kunde ju inte en stadsminister bli skjuten. Och i och med mordet på stadsminister Olof Palme krackelerade de trygga småstadsmurarna som ditintills hade motat bort den hårda verkligheten från Storbyn där jag bodde. Den 28 februari 1986 insåg jag att saker som sker på TV också kan hända i verkliga världen, och att den verkliga världens brutalitet många gånger är värre än fiktionen.
Olof Palme var död, och jag kommer aldrig någonsin att glömma hur jag kände.

25 år senare, närmare bestämt idag, slängde jag och mamsen oss dödsföraktande ut i Malmötrafiken. Jag har kört bil i många svenska städer men ingen, jag menar INGEN, kan jämföras med Malmö.
”When in Malmö!!”, vrålade jag och blängde elakt på en bilist som kategoriskt vägrade släppa in mig i den vänstra filen trots att han mycket väl såg att den högra var avstängd. Och när jag, van som jag blivit, ändå tog min in i högerfilen (efter att 5 bilar INTE släppt in mig, märk väl) visade en irriterad ung man i BMW tydligt att han tyckte att jag borde ha stannat i högerfilen i resten av mitt liv genom att köra 1 dm bakom mig….för vem är väl jag att tro att jag skulle kunna få byta fil i Malmö liksom!!
Åh som jag ville bromsa, bara lite..lite tvärt sådär, meeeeen det gjorde jag inte givetvis.

Mumma..

Jag avskyr att Malmötrafiken uppenbarligen måste vara ett prov på survival of the fittest, och jag kan inte förstå varför jag måste lynchas för att jag försöker föreslå blixtlåskörning. Nä, prutt till motortrafiken i Malmö.  
Maten  är inte prutt däremot, maten är tummen upp. Den marrakechkyckling  vi åt idag smakade utan tvekan ljuvligt.

Sprintersnigel....

Nu har jag skrivit i en timme..tankarna går trögt ikväll. Måste pigga upp dem med en kopp kaffe..har en bunt enkätsvar att sammanställa nämnligen och då kan vi inte tillåta snigeltankar…inte ens sprintersnigeltankar. Om det nu finns sådana…

Trevlig kväll, hörrni

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....