När mitt barn svälter…

Knäna darrar en aning, magen känns (milt uttryckt) aningen ömtålig och ögonlocken vill trilla igen. Jag är inte direkt magsjuk men att säga att jag är pigg och kry vore att dra en mastodontlögn.
Och ändå har dagen varit oerhört givande, för dagens fokus är attitydförändringar och psykiatri..och att det är något jag brinner för är ju knappast någon överraskning.

David Ershammar, Psykiatri Skåne

Jag är på (H)järnkoll-konferens tillsammans med mina medambassadörer, och trots att min fysiska hälsa knappast är på topp så är hjärnan så pass vaken att jag hänger med. Det faktum att fokus ligger på ett av mina största intresseområden bidrar givetvis: när jag brinner så brinner jag. 

Just nu ligger jag på rummet med datorn på magen, nästan som hemma i TV-soffan, och kämpar för att inte somna. Vi ska träffas för middag kl 18 och den får jag ju inte missa.

Det här med att äta är ju för övrigt en av de aktiviteter som utövas mest frekvent på alla former av konferenser. Jisses så det äts.   
Först har vi morgonfikat med kaffe och obligatorisk fralla, och sedan har vi bensträckarpausen med lite frukt och godis. Efter det ska det ätas lunch och två timmar senare är det dags för eftermiddagsfika med onyttig kaka och gärna lite godis..och sedan är det middag. Med efterrätt….

…för man behöver verkligen all den maten med tanke på att man rör sig så mycket. Eller vänta nu, lite fel där…man sitter stilla hela dagen. Japp, ett oerhört logiskt upplägg.

My crib..

Nä, världen är inte alltid lika logisk som jag, det har jag accepterat för länge sedan. Så jag äter glatt, och ler som en kolikbäbis för att dölja min bullrande magknip. När dagen är över brukar jag ligga där på sängen med magen i vädret och känna mig som om jag vore gravid i åtminstone 6:e månaden.

Solskenet är fortfarande krasslig även om han blir piggare för varje dag. Eftersom Storebror slutade väldigt tidigt idag, och jag inte började jättetidigt, så har Solskenet varit hemma ensam. Han är förvisso en pålitlig kille men fixar ändå inte ensamhet några längre stunder eftersom han, för det första, då blir sittande framför datorn i timmar utan avbrott (inte NÅGRA avbrott, om ni förstår hur jag menar) och, för det andra, blir oerhört förvirrad och osäker om han måste ta några beslut själv.

Eftersom jag befinner mig i No täcknings land så har jag lånat telefon och ringt hem några gånger men med Storebror i huset har jag ändå känt mig lugn. Var gång jag ringt har jag frågat om han mår bra, om vad han gör samt påmint honom om mediciner och toalettbesök. Och sedan har jag lugnt vilat i vetskapen om att allt är frid och fröjd på hemmafronten. ”Han har det lugnt och skönt därhemma!”, har jag lugnat mig själv med och konstaterat att han är en stor kille nu. Men…
…vid sista hemsamtalet utbrister Solskenet aningen uppfordrande ”Mamma, vad är egentligen klockan!!” varpå jag svarade att klockan snart var 17. Solskenet höjer då rösten ett tonläge och säger bestämt ”Men mamma, är klockan 17 och jag har inte fått en enda sak att äta!” 

Ibland har jag uppenbarligen inte (H)järnkoll... 🙁

Ridå….
Jag har glömt att påminna honom om att äta!
Det är nämnligen så att Solskenets exekutiva funktioner inte alltid fungerar. Han kopplar inte ihop hungerkänslan med idén om att han kan stilla sin hunger genom att ta något att äta. Och trots att jag bullat upp färdigmat och juice och smörgåsar oerhört strategiskt så har han inte tagit något. Han har tittat på maten men inte ätit mer än frukt, för frukt tar han nämnligen själv. Och jag glömde, i morgonstressen, uppenbarligen bort att be Storebror om hjälp på matfronten.
Förvisso åts det frukost rätt sent idag, och förvisso serverar Kamikaze strax middag men det knep ändå rätt ordentligt i modershjärtat av vetskapen om att jag tryckt i mig mängder av godsaker här medan Solskenet suttit där hemma och varit hungrig.

Tja, idag har vi alltså lärt oss att mammor emellanåt får hjärnsläpp. Mammor kan till och med göra fel ibland, och mammor kan glömma. För vet ni vad (stoppa pressarna)..mammor är bara helt vanliga (eller ovanliga) människor.

Och nu är det dags för middag här. Och sedan ska här sussas kudde. Attans så här ska sussas kudde!

Smaklig måltid, hörrni!

 

 

 

 

 

 

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....