Namn-/diagnospubliceringen – hur tänkte ni där?

Idag är det imorgon, eller ja..ni hajjar. Idag handlar inlägget om namn-/diagnospublicering.

Faktum är att jag faktiskt kan tycka att diagnospublicering i viss mån är värre än namnpublicering i den mediala brottsrapporteringen.
Vad bygger jag då denna åsikt på?
Jo, namnpublicering innebär givetvis svårigheter för den namngivne, och möjligtvis även för dennes familj. En annan aspekt av detta kan ju också vara den potentiella inverkan en namnpublicering kan få för polisens arbete men jag är på intet sätt tillräckligt insatt i ämnet för att närmare uttala mig i den frågan.
Diagnospublicering däremot påverkar inte bara den namngivne och dennes familj, utan en hel grupp människor som inte har någon som helst koppling till brottet. Diagnospubliceringen påverkar en 11-årig pojkes bild av sig själv, och tvingar honom att fråga sin mamma; ”Är jag sjuk i huvudet, mamma?”

Jag har skrivit inlägg i ämnet tidigare, och nöjer mig idag med att hänvisa till dessa;
Är jag sjuk i huvudet, mamma?
Min mor – den potentielle mördaren?

Allmänintresse? När media förklarar namn- eller diagnospublicering hänvisas alltid till allmänintresset. Det hävnisas till att diagnospubliceringen syftar till att beskriva en människa men det argumentet är, i mina ögon, riktigt korkat. För vet ni vad..en diagnos är bara en diagnos, och resten är individen.
En diagnos säger oerhört lite om hur en människa är som person. Människor som delar en diagnos har olika intressen, olika intelligensnivåer, olika sociala bakgrunder, och olika utbildningsnivåer..precis som alla andra människor. Vissa människor har tilläggsdiagnoser, missbruksproblematik och kriminell problematik medan (de flesta) andra inte har det. Vissa är medlemmar i MENSA, har höga utbildningar och är högt ansedda yrkespersoner medan andra inte arbetar alls eller har daglig sysselsättning enligt LSS. (Och jag lägger INGEN värdering i de olika alternativen!)
Att referera till en diagnos när en människa beskrivs är ju, med bakgrund av detta, inte direkt logiskt. Snarare totalt missvisande. Eller vad tycker ni… 

I de pressetiska reglerna står att läsa;
10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Givetvis ska funktionsnedsättning också stå med här. Det faktum att det inte redan gör det är upprörande. Jag kan, ärligt talat, inte fatta att det inte gör det. Det är märkligt, underligt, besynnerligt. Och lite skrämmande. Eller MYCKET skrämmande rättare sagt. Dags att kavla upp armarna…bättre sent än aldrig.

Jag kommer nog aldrig att förmå alla journalister att ge mig medhåll. Ej heller kommer jag få dem att aldrig publicera en irrelevant diagnos. Men om jag bara lyckas få några att stanna upp och tänka lite extra innan de präntar ner en diagnos så har jag åtminstone kommit en bra bit på vägen. Journalister är inte över lag några elaka satar nämnligen, de är människor de också.

För övrigt ska de sista julresterna ner i källaren idag. Bättre sent än aldrig med det också.

Ha´re, hörrni!

Lite sommar hade inte varit dumt...

Jag överlevde…

..och inte fick jag några utbrott heller. Inte ens en ynka liten frustration gav sig till känna. Känns bra.

Logikhjärnan funkade dåligt imorse men knarrade igång framåt eftermiddagen.

Imorse såg jag för min inre blick rubriken; ADHD-kvinna får vredesutbrott på Svenska journalistförbundet Södra´s årliga seminarium i morgondagens tidning.
När jag uttryckte min oro för Kamikaze såg han på mig, lade huvudet på sned och sa; ”Du har väl aldrig tappat humöret när du diskuterar dessa frågor, varför skulle du göra det nu?!”
Ofta brukar jag påstå att jag är en logisk kvinna men bevisligen klickar logikmaskineriet även hos mig emellanåt. Emellanåt krävs det någon annans inlägg för att kickstarta logikmotorn igen. 
Exakt varför jag målade fan på väggen inför just denna debatt är jag inte helt säker på men jag tror kanske att det berodde på det faktum att lokalen skulle vara knökfull av journalister. Nyfikna journalister kanske, ifrågasättande. Som om det enbart skulle vara av ondo. Som om journalister skulle vara mer irriterande än folk i allmänhet. Snacka om idiotisk inställning.

Jag kan meddela att journalister är helt vanliga människor. Och det gäller, gott folk, till och med Kvällspostens chefsredaktör, Lars Molin. Jupp..människor hela bunten, precis som du och jag. Ibland tycker vi lika och ibland tycker vi olika men viktigast är att vi, även om vi har stora käftar och/eller vassa pennor, också  inser vikten av att ha öron i en matchande storlek.

Dagen innehöll flera intressanta seminarier, och min ologiska oro för att få ett vredesutbrott försvann i samma ögonblick som jag började lyssna på de andra debattörerna. Diskussionerna var oerhört intressanta och jag väldigt glad över att jag fick möjlighet att närvara idag. Att lyssna till exempelvis Dilsa Demirbag-Sten´s och Jonas Otterbeck´s tankegångar kring medias rapportering om, och kring, terrorism,  islam och muslimer var oerhört berikande!

Den paneldebatt jag deltog i hade fått namnet Vem, vem, VEM???? och handlade först och främst om namnpublicering. Jag tillfrågades dock inte om att delta för att diskutera namnpublicering utan för att diskutera diagnospublicering så när jag, väl uppe på scenen, blev varse om samtliga av mina meddebattörer var inriktade på just namnpublicering blev jag först lite ställd. Jag gjorde mitt yttersta för att föra in diagnosaspekten i debatten och tycker faktiskt att jag lyckades ganska bra trots allt. Givetvis är det lätt att vara efterklok, och givetvis kan jag i efterhand önska att jag sagt ytterligare något eller att jag hade formulerat mig annorlunda, men sådana tankegångar är ju rätt fruktlösa. Jag kan inte backa bandet och göra om, men jag kan däremot fortsätta uttrycka mina åsikter här och i andra forum. För tyst lär jag inte blir, det ligger liksom inte för mig.

Exempel på det jag önskar att jag hade sagt tar vi imorgon. (Mantra – inte skriva för långa inlägg…)

För övrigt var dagens efterföljande buffémiddag mycket trevlig. Jag talade med journalister från bland annat Sydsvenskan, Kvällsposten, SVT, Hemmets journal och Skånskan (givetvis!) och alla var de människor. Givetvis handlade diskussionerna till största del om journalistik men å andra sidan gissar jag mig till att tågtrafiken dryftas rätt livligt när Skånetrafiken eller SJ har konferenser, och att möbeltrender (eller bruksanvisningar kanske?) diskuteras när IKEA-folket träffas. Att prata om det som till stor del upptar livet är nog rätt mänskligt. Och oavsett vilket så var diskussionerna mycket intressanta, även om jag inte nödvändigtvis alltid var av samma åsikt. 
Precis bredvid mig satt Roger Blomquist, och trots att mina idrottskunskaper är minimala, så kom vi väl överens. En mycket intressant och sympatisk bordsgranne, vilket också gäller för mina övriga bordsgrannar. 

Kvällen höll på att få ett snöpligt slut dock, när jag och Kamikaze insåg att batteriet till bilnyckeln uppenbarligen lagt av. Tilläggas skall att även om det går att låsa upp bilen med nyckeln i låset så går det inte att starta bilfan om man inte öppnat dörrarna med fjärrlåset. Som om inte det skulle räcka så går det inte heller att stänga av billarmet om man inte öppnar med fjärrlåset. Smart uppfinning. Duttia idioter, hörrni motorfolket. 
Febrilt tryckte vi på bilnyckeln alltmedan vi blev blötare och blötare i duggregnet. Vi hade snudd på resignerat, och började prata om att ta tåget hem, när Kamikaze bände upp nyckeln och pillade på batteriet. Uppenbarligen har han magiska fingrar för bilen blinkade till och öppnade sig. Ibland ska man ha tur, och en kväll i duggregnet känns onekligen som ett ypperligt tillfälle.  

Avslutningsvis kan jag konstatera att många idéer väcktes ikväll. Blivande pressombudsmannen, som också deltog i debatten, kommer att få ett mejl av mig framöver. Jag ska bara tänka klart först. Men nu ska jag faktiskt fixa en kopp te och byta kanal på TVn..fotboll (spansk sådan tror jag) är inte riktigt min melodi. Trevlig fortsättning på helgen, hörrni!

Svenska journalistförbundets seminarium…

Sitter här och tänker på min stundande medverkan vid en av paneldebatterna under Svenska journalistförbundet Södra´s seminarium i Malmö. Jag andas lungt och upprepar orden ”Jag blir inte upprörd, jag är lugn…” tyst för mig själv, gång på gång. Det är alltså ingen idé ni försöker trigga igång mig. Vi ska inte ha roligt åt ADHD-kvinnans upprörda utfall. För även om många diagnoslösa människor blir upprörda med relativt jämna mellanrum så verkar det vara mer uppseendeväckande när jag blir det. För jag har ju ADHD, och om någon som har ADHD blir upprörd så är det bara typiskt. Rätt puckat tankesätt egentligen..

 Jag blir inte upprörd, jag är lugn. Och hör sen!!

Ikväll vet ni hur det gick för mig!

Håll tummarna, hörrni!

Jaha, typ Hej då..då. Eller?

Bloggen är sig åter lik. Frid råder åter. Tur är det, för ikväll har den stora tröttheten slagit till och när den slår till är trilskande bloggar inte något jag klarar att öda tid på.
Mina ögonlock vill falla ihop och hjärnan kopplar lite långsammare än vanligt. Jag kommer på mig själv med att, långa stunder, stirra rakt ut i tomma intet. Ser nog riktigt intelligent ut det, med all säkerhet. Eller inte.

Men, hälsningsfraser var det. Eller snarare avslutningsfraser. En av mina medstyrelsemedlemmar i Billinge Byalag, Torsten W, påminde mig om denna underliga svårknäckta nöt i ett mejl för några dagar sedan.
Avslutningsfraser är en hel vetenskap, och jag har insett att jag nog aldrig lär doktorera i ämnet. Ärligt talat nöjer jag mig med en avklarad C-uppsats. Eller kanske alla rätt på en högstadieskrivning. Hälften rätt åtminstone.

Med vänlig hälsning, alternativt Med vänliga hälsningar, känns ytterst formellt. Föredrar dock den senare varianten eftersom hälsningar är i plural, och ska man vara formell kan man ju åtminstone slå på stort. Med vänliga hälsningar är rätt glasklart, det används i professionella sammanhang, eller när man skriver till någon man inte känner. Kramar är en annan självklar avslutningsfras. Kramar används till familjen eller till nära vänner, detsamma kan gälla Puss och kram vilket kan användas till riktigt nära vänner. Ibland kan man använda Kramar till människor man inte känner jätteväl också, för vissa människor känner man sig avslappnad med ganska omgående har jag märkt. Så här långt har jag inga problem. Men sedan blir det knivigare..

…för hur vet man när man bör byta ut den formella avslutningsfrasen mot den informella? När övergår Med vänliga hälsningar till något annat? Och kan man gå direkt till Kramar? Eller bör man ha en övergångsavslutningsfras, en bro mellan formell och informell?

Började använda frasen Många hälsningar för ett tag sedan. Många hälsningar känns på något vis som ett mellanting. Numera använder jag den frasen när jag inte tycker att jag måste vara formell längre men ändå inte är säker på om relationen kommit till Kramar. Vissa människor kommer man heller aldrig till kramar med har jag märkt, och andra kramar på omedelbums. Det märkliga är att somliga Kramar trots att de aldrig skulle kramas i verkliga livet. Jag är ju en av dem, som ni vet. Jag cyberkramar ju mycket tidigare än jag kramar i verkligheten.
Sedan har vi Vänligen. Vad är det? Är det kort-och-lat-varianten av Med vänliga hälsningar eller något helt fristående?

Många hälsningar har som sagt blivit min räddning. Men ärligt talat…det finns en gräns där också, en gräns mellan Med vänliga hälsningar och Många hälsningar och Kramar. Var går gränsen? Och hur i hela friden upptäcker man den?

Blir jag helt konfunderad, vilket händer då och då, så använder jag avslutningsfraser som är helt halv sju. Fridens liljor exempelvis. Eller varför inte kort och gott Häpp. Ibland avslutar jag helt sonika med //..alltså //Lisa. Det funkar ibland men ärligt talat kan jag inte säga exakt när.

Putt putt är reserverat för mina föräldrar. Varför vet jag inte, men så är det. Vissa saker bara är, oförklarligt.
Hej då funkar dock dåligt som skriftlig avslutningsfras, vilket egentligen är jättekonstigt..för Hej då säger man ju när man skiljs åt liksom. Märkligt.

För övrigt ska jag delta i en paneldebatt vid SJF Södras seminarium i Malmö imorgon. Jag är inte nervös, jag blir inte nervös (varför vet jag inte, har väl inte förstånd att bli det helt enkelt..), men oroar mig lite för att tappa humöret. Det vore väl snyggt om paneldebattören med ADHD tappar fattningen och blir förbannad..nä, så kul ska vi inte ha. Näpp.
Men nu är det dags att avsluta, innan jag kommer på något mer att skriva. För ni då vet vi hur det kan sluta.

Euhm..avslutningsfras? Typ Ha´re? Just det, den glömde jag..den funkar också ibland…Ha´re. Småcoolt sådär.
Nä, vi kör på Fridens liljor ikväll. Efter allt dividerande kring avslutningsfraser har jag blivit helt förvirrad.

Fridens liljor, hörrni!

Pipsvängen, kort och gott

En strand, sol, blå himmel...kommer sommaren någonsin åter?
Dagen har varit händelserik, milt uttryckt.

På väg till mötet med Projekt:bemötande i Malmö hamnade jag i Skånes alla bilköer. Eller ja, det kändes så i alla fall. Måhända överdriver jag lite, fast bara väldigt väldigt lite givetvis.

Väl framme fanns inte en enda ledig parkeringsplats på hela SUS-området. Eller ja, åtminstone inte där jag snurrade rundor. Själva mötet gick bra dock, när jag väl lyckats komma fram.

På väg hem fick jag ett sms från Kamikaze där han skrev att hans tåg blivit försenat (Skånetrafiken – makes people walk), vilket i sin tur innebar att han missade bussen från Stehag och följaktligen behövde han hämtning. Lägligt nog var jag ju i närheten så jag tog vägen över Stehag. Frid och fröjd.

När vi så äntligen närmade oss Billinge small något till bak i bilen och det började låta illa och lukta bränt. Jag kan egentligen ingenting om bilar, förutom att köra dem, men till och med jag vet att det inte är ett gott tecken när något börjar lukta bränt. Vi fick helt sonika stanna och börja krypa runt bilen för att se vad som hänt. Trista nyheter, någon form av fjädermanick hade gått helt av och petade rakt in i däcket. Fråga inte vilken form av fjädermanick, jag har inte en susning. Not to worry dock, Kamikaze har bättre koll på manickerna än vad jag har. Däcket hade i alla fall inte gått sönder så vi kröp hemåt i 10 km/h. Med varningsblinkersen på.

Väl hemma, aningen senare än planerat, hann jag slänga i mig en macka innan jag skulle iväg på styrelsemöte med Billinge byalag. Lägligt nog hängde sig också vår dator när jag skulle skriva ut föredragningslistor och diverse andra dokument. Medan jag så satt där och väntade på att datorn skulle komma på bättre tankar kom jag på att jag ju kunde skriva ett blogginlägg på min laptop (eller lapptoppen som papsen kallar den) så länge. Men icke, bloggen hade tekniskt fel och gick inte att ta sig in på.
Till slut vaknade så den andra datorn till liv igen och jag lyckades skriva ut det jag skulle ha med mig. Stressnivån hade vid denna tidpunkt ökat till snudd på ohälsosamma höjder. När det återstod fyra minuter tills styrelsemötet skulle börja klev jag så slutligen ut genom ytterdörren med alla papper under armen….

…det var då jag kom på att bilen var trasig och att jag var tvungen att skotta fram den andra.

Tro det eller ej, men jag kom fram till slut, och det som sades på byalagsmötet blev dokumenterat. Jag är sekreterare nämnligen. Inte Ulla-Bella, bara sekreterare.

När klockan var närmare 23 kom jag äntligen hem, och i en lång utandning landade jag på rygg i min obligatoriska blogg-soffa. Bloggen har dock fortfarande tekniskt fel, och med ca tio sekunders mellanrum får den fnatt och bläddrar upp till början av sidan. Det är jättelätt att skriva då, tar inte alls tid. Japp, det är roligt nästan jämt. Jättelyckat för en bloggare som inte alltid har jättebra tålamod. Verkligen lysande! Inget mörker på Skånskan dock, det är inte deras fel att bloggverktygen strular.

Men jag skulle skriva om avslutningsfraser idag, inte släppa lös alla mina frustrationer över tingens inneboende ondska. Till råga på allt har jag ju avlagt löfte om att inte skriva för långa inlägg. Försökte desperat att komprimera avslutet, men när jag sedan förhandsgranskade inlägget insåg jag att jag lyckats plita ner det längsta hitills. Och det duger inte! Följaktligen…dagens tilltänkta inlägg kommer imorgon istället. Och tills dess hoppas jag att bloggen är sig själv igen, för ärligt talat..snart hivar jag ut datorn genom fönstret. Och det vore inte så bra, det vore rent ut sagt gördumt..

Jag avslutar nu, innan jag dravlar iväg 18 meningar till.

Hej då, hörrni! Ses imôrn….

Kl 01:17 bör man sova..

Kortare inlägg utlovas. Jag vågar inte lova att jag aldrig någonsin kommer att trilla dit men jag kan åtminstone lova att göra mitt yttersta.

Trött. Vill sova.

 

Klockan är 01:17. Om sex timmar kommer Solskenets skoltaxi och hämtar honom. Hur pigg kommer jag att vara då tror ni?
Det kan vara frustrerande att inte kunna sova, och mest frustrerande av allt är det att vara helt slut men ändå inte lyckas stänga av hjärnan så pass mycket att man kan somna.
Jag vänder och vrider mig i sängen tills jag snurrat in mig i både lakan och täcken, och det känns som om det kryper i skelettet på något vis. Och skallen sedan, den spinner rundor, och vägrar ta reson.
Försökte mig på att räkna får men gav upp efter någon veckas försök. Jag tappade nämnligen hela tiden räkningen, och blev sedan liggande sömnlös eftersom jag grubblade över hur många får jag egentligen hade räknat.

Nä, jag ska lära mig några avslappningsövningar tror jag, och kanske låna några av Solskenets avslappningsmusik-skivor. Det får bli ändring på nattsuddandet, jag blir inte yngre, och det börjar kännas i kroppen. Och knoppen.

Nu är klockan 01:25. Suck!

Hoppas ni sover gott, hörrni!

PS. Lagom långt inlägg? 😉

När jag skallade min man..

Jo, det är dessvärre helt sant, jag skallade min man. 

Det var tyvärr inte första gången jag fysiskt skadade honom, och om jag känner honom rätt, så lär det inte heller ha varit sista gången. Jag tror nämligen inte att Kamikaze alltid kommer att tänka på hur han kan undvika dylika situationer, och att jag inte tror att jag kommer att kunna lära mig att reagera annorlunda. Kamikaze kommer att glömma, och göra detsamma igen..och vips så sitter han där; skadad.
Själv mår jag givetvis inte heller direkt prima efter en sådan incident…det är inte kul att skada någon. Och inte är det kul att få ett par framtänder hackade i pannan heller. Så det så!

Äkte maken har en tendens att ta i mig utan att jag är förberedd på det…knacka mig på axeln eller dylikt.

Det är här det går år pipsvängen om jag är inblandad. Jag klarar nämnligen inte av att någon håller fast mig, och jag kan reagera per automatik om någon tar i mig utan att jag är förberedd på det. Känslan av vanmakt och hjälplöshet är så stark att jag till slut, om den som vidrör mig inte inser allvaret, bokstavligen slåss för mitt liv. Inte en enda rationell tanke finns i mitt huvud i dylika situationer. Det enda som finns är panik. Det var i en dylik situation jag skallade min man.
Jag avskyr också att bli jagad. Jag får panik även om jag vet att det är min man som jagar mig, och även om jag vet att det värsta som skulle kunna hända är att han ger mig en blåspuss på halsen. Jag springer för livet ändå, i panik. Börjar någon springa mot mig så tar jag reflexmässigt till flykten.

Jag är ett riktigt dokumentärkanal-freak, och tittar emellanåt på dokumentärer om polisens arbete i olika länder. Ofta har jag uppmärksammat att de misstänkta gärningsmännens beteende refereras till som misstänkt, och en gång hörde jag hur ett gäng poliser menade att en misstänkt med största sannolikhet var skyldig eftersom han först hade flytt och sedan fysiskt kämpat emot. Jag kan förstå varför de resonerade som de gjorde, men samtidigt vet jag också att jag själv kanske hade reagerat likadant som deras misstänkte. Jag är rätt säker på att jag hade fått kämpa enormt med mig själv för att inte fly om jag varit i samma situation. Jag hade fått kämpa med logiken, och kämpa för att minnas att poliser inte är människor jag måste fly ifrån. Förhoppningsvis hade jag lyckats men jag kan inte vara säker. Hade någon av poliserna sedan slängt sig på mig och hållit fast mig hade det inte varit helt otroligt att jag kämpat emot. Även om jag inte alls var skyldig till något. Och jag tror att risken för att Solskenet hade gjort det är ännu större.
Solskenet klarar nämnligen av mänsklig beröring mycket sämre än vad jag gör. En lätt liten knuff kan göra oerhört ont på Solskenet. Han kan lida helvetes kval av en tvättlapp i nacken på en tröja, och samtidigt sprang han vidare som om inget hänt när han fick en spricka i fotleden. Hans känsel fungerar lite annorlunda. Och han tycker INTE om när människor, framförallt människor han inte har en nära relation till, tar i honom utan att han är förberedd på det hela.

Att alla inte reagerar likadant är något som alla människor bör ha i åtanke, om inte annat så för sin egen skull. För det är ju så att man aldrig kan veta om människan man har framför sig har de svårigheter jag tagit upp här.
Om en polis exempelvis ska gripa en misstänkt med dessa svårigheter så vinner såväl den misstänkte som polisen själv på att gripandet inte blir överraskande fysiskt.  
Det är också viktigt att tänka på att obehaglig beröring inte nödvändigtvis måste ske i dramatiska situationer.
En kram kan upplevas som väldigt provocerande av någon som inte har förmågan att läsa av situationen, en klapp på axeln kan göra fysiskt ont. Om en människa dessutom har svårigheter att läsa av andra människors ansiktsuttryck missar hon också den potentiellt glada min han/hon möts av.
Tänk dig in i situationen själv…
En människa kommer emot dig. Du har absolut ingen aning om huruvida denna människa är arg, glad, ledsen eller förvirrad. Du har ingen aning om huruvida denna människa tycker om dig eller vill döda dig. Plötsligt höjer människan armarna och grabbar tag i dig, håller fast dig.
Hur skulle du känna dig?
Skulle du kanske slåss för ditt liv?

Slutligen vill jag också meddela att maken överlevde skallningsepisoden utan att få några bestående men.
Jag vill också påpeka att jag inte tror att polisen har för vana att brotta ner oskyldiga människor. Jag tog bara polisen som ett exempel. Kort och gott. Simple as that. Jag vågar till och med påstå att jag har ett rätt gott öga till polisen, av olika anledningar.

(Har ett gott öga föressten, vilket idiotiskt talesätt! Det finns så många knäppa talesätt och ordspråk, tar en evighet att lära sig använda dem ordentligt! Catharina Grünbaum har skrivit om talesättet att ha ett gott öga till någon eller något. Enligt henne karakteriseras uttrycket som aningen lömskt eftersom det både kan stå för gilla och ogilla, ha en vänlig inställning till och försöka komma åt. Exempelvis; hon har ett gott öga till finnar som försöker tala svenska, polisen har ett gott öga till uteliggarna.
Ja, men så bra då..nu blev ju det hela glasklart. Så om man vill vara helt säkert på att mottagaren vet huruvida man tycker om någon på riktigt, ogillar någon eller lömskt låtsas gilla någon i hopp om att vinna något, måste man tillägga detta efter talesättet. Suveränt. Känns ärligt talat enklare att strunta i att använda talesättet helt.) 

Jag tycker vi gör om det; Jag vågar till och med påstå att jag tycker bra om poliser, av olika anledningar.

Imorgon ska jag skriva om hälsningsfraser. Sådana är intressanta och, skall tilläggas, orsakar mig huvudbry var gång jag ska avsluta ett mejl eller ett brev.

Och vet ni vad! På påsklovet åker jag till Hudiksvall! Jippie!

Hälsningsfras, hörrni!

Ranelid vs. Englund, mord och hjärnor utan känsel..

Nu är det sen, om man sätter det i relation till tidigare det vill sägaOch det gör vi, för jag skulle skriva sen. Äh, glöm det!
Äntligen får jag klia ostört på mitt stora röda skrivklådebett. Åh, ljuva liv!

Så var ska jag börja? I vanlig ordning vill jag berätta flera olika saker samtidigt, och som vanligt hoppas jag att ni orkar hålla er fast i vändningarna. Annars finns missnöjesmejlen tankarikaos@live.com där ni är välkomna att läxa upp mig om ni så önskar.

Låt oss börja med hjärnan. Igår, när jag puttrade hemåt från Malmö, lyssnade jag på ett program som gjort udda företeelser till en programpunkt. En av de udda företeelserna som togs upp var det faktum att hjärnan uppenbarligen saknar känsel. Vår hjärna saknar alltså känsel, och exempelvis det vi kallar huvudvärk härrör på intet sätt från hjärnan självt utan nackens muskler eller blodkärlen i huvudregionen. Radiopratarna pratade en hel del kring detta men jag hörde inte ens hälften. Istället satt jag där och funderade över när, och hur, man kom fram till detta. Rent praktiskt liksom, hur gick det till?
Framför mig såg jag hur en man (i vit rock) lutade sig över en patient (i grön rock) och bestämt petade på dennes hjärna varpå han sedan frågade;
”Kände du det där då?”
Om någon upplyst individ där ute sitter inne med kunskapen kring detta så dela snälla med dig av denna till mig. Jag måste snart ringa någon neurokirurg känner jag…

Jag och Storebror hade för övrigt en intressant diskussion idag. Storebror är, för den onisatte, min äldste son (17 år gammal). Vi pratar emellanåt, jag och Storebror, och då syftar jag inte till vardagsprat a la ”Kom och ät” eller ”Gick skolan bra?” utan helt andra diskussioner. Ibland dryftar vi känslor eller analyserar människor, ibland kanske vi filosoferar över livet i stort med vi andra gånger vrider och vänder på aktuella händelser i media. 
Idag diskuterade vi mord. Eller kanske snarare fördomar.
”Så fort någon har mördat någon annan”, sa Storebror, ”så börjar folk snacka om att gärningsmannen måste vara psykiskt sjuk. Men så är det ju inte ju.”

 
 
 

Storebror!

Följaktligen började vi diskutera detta, och vi kom fram till följande;
———————————————————————————–

Det finns människor som lever med psykisk sjukdom, eller psykisk funktionsnedsättning, som begår mord MEN det finns också människor som inte har någon form av psykiatrisk diagnos som begår mord.
Kanske finns det då någon som kan hävda att den som inte fått någon psykiatrisk diagnos, och ändå begår mord, med allra största sannolikhet borde ha en diagnos av något slag. En allmän uppfattning verkar vara att en mördare saknar några spärrar.
MEN, och det är ett STORT men, dessa spärrar behöver ju faktiskt inte sammankopplas med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. För hur skulle man då förklara det faktum att människor mördar i krig?
Är alla soldater som dödat i krig psykiskt sjuka?
Har den som mördat i självförsvar en psykisk störning?
De flesta hade nog svarat nej på dessa frågor, och alltså menar vi (jag och Storebror) att det generella faktum att en människa dödar på intet sätt måste vara sammankopplad med psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning utan med helt andra variabler. Vidare kom vi fram till att vad som anses sjukt är lika relativt som vad som anses vara normalt. För som Storebror sa; ”Vad som anses normalt beror ju bara på hur den stora massan människor är och tänker, det är massan som blir normen..oavsett om det är friskt eller sjukt, eller rätt eller fel…titta bara på Nazi-Tyskland.”
Visst är han intelligent, min son! Jag är så stolt, så stolt över honom. Det är en ynnest att få vara hans mamma.   
____________________________________________

Nu tar vi bråket i litteraturvärlden, Rond 1 – Ranelid vs. Englund.
Det tog ett tag innan jag hade tid att sätta mig in i vad som faktiskt hänt, och när jag nu så har läst det hela vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Jag är lite förbluffad känner jag, eller lite..nä, jag finner inte rätt ord. Låt oss sätta en fot före den andra och analysera mera istället. 

När jag först såg rubrikerna trodde jag att Englund skrivit att Ranelid var en skam för författarkåren som ställde upp i Let´s dance. Jag trodde att han rakt och brutalt hade kritiserat Ranelid för hans deltagande, att han skrivit något i stil med, Det är hemskt att en författare förnedrar sig i Let´s dance, han borde inte få vara författare bara därför, men så var det ju inte. I Englunds blogg kunde jag läsa;

”Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.” 

Englund skrev alltså att han själv inte tänkte delta i ”dokusåpor” men att han inte hade några invändningar mot att Ranelid gjorde det. Men oavsett vilket så tycker jag att Englunds inlägg känns rätt futtigt och småaktigt. Det känns så onödigt och, ärligt talat, så fruktansvärt juvenilt! ”Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.” Har dansnerverna på något vis en koppling till författartalangerna..eller hur menar herr Englund?
Englund är ju faktiskt ständig sekreterare i Svenska Akademien, en av ”de aderton”. Naivt nog hade jag fortfarande någon form av andäktig föreställning om att de som valts in i akademien var människor som stod över dylika tjuvnyp. I min fantasivärld ägnade sig dessa kultiverade människor åt seriöst analyserande av författarnas alster, och inte av i vilka mediala forum författarna förekommer. Jag har ändrat mig nu dock, och insett att förmågan till ömsesidig respekt och storsinthet på intet sätt måste vara sammankopplad med fina titlar. Människor är människor helt enkelt.

När det gäller Ranelid sedan så är det är ju faktiskt så att han trots allt har fått ganska många utmärkelser, varav två priser från självaste Svenska Akademien, så helt värdelös på att författa kan han ju inte vara. Han är i fint sällskap också, och delar priser med storheter som Ivar Lo-Johansson, Harry Martinsson, Fritiof Nilsson, Tora Dahl och P.C Jersild. 
Man kan tycka vad man vill om Ranelids alltid så poetiska utfall, hans blonda hårsvall och hans fäbless för att synas i mediala sammanhang men oavsett vad man tycker om honom som person så tycker åtminstone jag att det är rätt skönt när människor vågar göra precis just det de vill, istället för bara vad de förväntas göra. 

Minnas skall alla också att detta bråk snappats upp av varenda tidning, och att utvecklingen övervakas i nästan samma utsträckning som mordet på Eva i Örebro, vilket innebär att det blåst upp en storm i ett vattenglas. Uttalanden ställs mot varandra, och stämningen trissas upp. Nog tycker jag att det är lite barnsligt allt, men å andra sidan så läser jag själv om det så jag kan nog egentligen också anses vara medskyldig till spektaklet.

Med bestämdhet hävdar jag slutligen återigen att människan är mångfacetterad, och att det ena inte måste utesluta det andra. Om Ranelid vill underhålla Sverige i Let´s Dance så tycker jag att han kan få göra det utan att bli hånad, och jag kan för mitt liv inte förstå hur hans tangosteg skulle kunna försämra kvaliteten på hans litterära alster.
Om Englund sedan anser att Ranelids litterära förmågor är så bristfälliga att alla distraktioner, som håller honom borta från skrivandet, bör beivras så har han ju också rätt till sin åsikt. Han får till och med tycka att Ranelid är ett riktigt praktarsle, och att densamme på sin höjd borde författa annonstexter till lokalbutikens reklamblad. Däremot tycker jag att det är väldigt onödigt att han, som trots allt är en betydande röst i Sveriges litterära kretsar, skriver det i sin blogg. För vet ni vad, det tycker jag är rätt taskigt. (Tasktigt..jisses så länge sedan jag använde det ordet!! Men det är rätt bra egentligen..taskig, småsint liksom, hm..tror jag ska börja använda det igen!) Och jag gillar inte taskiga människor, ärligt talat.

Och nu, återigen förlåt. Jag tror jag just skrivit det längsta inlägget hitills. Herre gud, kan ingen bara limma fast mina fingrar bakom min rygg?!

Ha det gott, hörrni! Och kasta inte sant på varandra nu!

Snacka om att jag kokat ihop ett långt inlägg denna gång...

Det blir mer sen…

Idag ska jag skriva om Björn Ranelid. Bland annat då vill säga. Jag ska skriva om aggressiva beteenden också, och om funderingar.

Men först ska jag åka till arbetsförmedlingen och lämna in ett arbetsgivarintyg. Egentligen vet jag inte varför, men det kan ju aldrig skada, och jag har lovat att jag ska göra det.
Frustrerande är det dock att inte kunna sätta sig ner och skriva bums, fingrarna kliar. Så till den milda grad att jag kände mig tvungen att åtminstone skriva att jag tänker skriva mer sedan. Det är väl logiskt. Right?

Vi hörs hörrni!

Vem i hela friden ska man lita på?

Jag skrev igår om hur irriterad jag kan blir. Ni vet, sådär irriterad över egentligen ingenting alls. Och jag skrev att jag skulle skriva vidare idag. Här kommer fortsättningen, följaktligen..

Kan man lita på den här?

Hur vet man vad som är rätt? Hur vet man att man känner rätt?
Jag brukar undra det ibland, framför allt sedan jag fick mina diagnoser. Ibland betraktar jag min egen spegelbild och undrar; ”Vem i hela friden ska man lita på?”
Det känns viktigt för mig att förmedla denna känsla av maktlöshet, känslan av att inte riktigt lita på sig själv och sina egna känslor. Jag ser mig själv som en stark kvinna, men det innebär inte att jag aldrig blir osäker eller förvirrad.
När man fått en neuropsykiatrisk diagnos är det så lätt att reducera känslorna till kategorin överreakton, att se på känslorna med diagnosglasögonen på, och att vifta bort dem som osanna eller oviktiga.
Det är också lätt hänt att människor i omgivningen gömmer sig bakom en människas diagnos. Låt mig ge ett exempel;

”Ja, hon blev irriterad över det jag sa och höll inte med alls. Hon blev nästan arg. Men det är klart, hon har ju ADHD, hon lugnar ner sig!”

”Snäser?! Vaddå snäser?! Jag snäser inte! Det är bara för att du har svårt att läsa av människor som du tycker att jag snäser!”

”Okej, han tycker att vi är ostrukturerade. Men ja, han har ju Aspergers syndrom så det är ju inte så konstigt.”

Men vet ni vad..det kan faktiskt hända att du faktiskt har sagt något riktigt provocerande, något som nästan alla människor skulle ha reagerat över. Det kan också vara så att din ton faktiskt var snäsig, måhända omedvetet men ändock, eller att sanningen faktiskt är att er personalgrupp är en riktigt struktureringskatastrof. Det måste inte alltid vara så att en människa som har en diagnos reagerar fel. Det kan faktiskt vara så att reaktionen är fullt befogad.

Allt som oftast står jag på mig, för jag har ändå i grunden en rätt god tilltro till mina färdigheter och mitt eget värde, men ibland tvekar till och med jag. Ibland börjar jag fundera, och när jag börjar fundera kan jag analysera sönder det mesta. Jag använder ju inte särskilt ofta känslorna liksom, jag använder skallen. Det är enklare nämnligen. För mig är det enklare.

På intet sätt är det så att jag skulle vara oförmögen att känna, jag kan visst känna. Jag kan känna såväl glädje som sorg och ilska, ingen tvekan om saken. Ibland har jag dock svårt att sortera det hela har jag märkt. Ibland vet jag inte om jag är arg eller ledsen, eller om jag är glad eller allmänt exhalterad. Jag har svårt att sätta fingret på en känsla, och namnge den. Och ibland, allra helst efter det att jag fick mina diagnoser, börjar jag fundera över om jag känt rätt. Då vrider jag och vänder på allt som sagts, och allt jag känt, och till slut har jag med logiken gjort molekyler av känslorna så till den milda grad att jag inte längre minns varför jag reagerade från början.

Jag glömmer fort, har aldrig varit långsur. Och det, i kombination med den skepsis jag ibland hyser inför mina egna känslor, gör nog att risken för att människor kan utnyttja mig ökar. Jag rationalierar deras beteenden och förlåter dem de mest underliga saker.
Över lag är jag nöjd med denna egenskap, jag friar nämnligen hellre än jag fäller, men ibland önskar jag att jag vore lite mer långsur, att jag inte förlät så fort. Ibland önskar jag att jag inte omedelbart började leta anledningar till andra människors dåliga beteenden. Ibland skulle jag önska att jag tillät mig själv att bli ledsen och besviken utan att tillägga ”…men jag förstår varför…”

Allt som oftast är jag dock glad över att vara precis den jag är. Och vet ni vad, jag tror att jag trots allt är ganska representativ för folk i allmänhet (diagnos eller ej), för jag tror att vi alla förvirras av våra känslor emellanåt.

Jag känner mig lite naken ibland, när jag öppet berättar om mina tankar och känslor, men samtidigt tycker jag att det är så oerhört viktigt att förmedla alla bitar. Vi är mångfacetterade, vi människor. Vi har många många beståndsdelar. Jag är ingen übermenchen som alltid ser hela livet i rosenrött, men jag har ändå ett väldigt bra liv.

En kille jag mötte genom arbetet, som själv har neuropsykiatriska diagnoser (och en utvecklingsstörning), förvånades över att jag också hade diagnoser och utbrast häpet; ”Va?! Du som är så normal!”
Han ansåg sig själv vara onormal, berättade han, och han sa att han trodde att jag alltid visste vad som var rätt och fel, att jag aldrig tvivlade och att han tyckte att jag på något sett skulle vara bättre än honom bara för att jag hade ett arbete. 
Sätt hans tankar om mig i relation till den reaktion jag fick inom sjukvården när jag ifrågasatte varför jag skulle drogtestas, ”Men du har ju adhd!!!”, så inser du att vad som anses vara normalt är oerhört relativt. För övrigt avskyr jag ordet normal, men börjar jag skriva om detta nu så blir inlägget hur långt som helst. 
Det inte särskilt ofta det går att se på utsidan av en människa hur hennes insida ser ut, detta bestäms istället allt som oftast av observatörens föreställning om hur människan i fråga borde vara som person.
 
Att på det stora hela vara nöjd med sig själv, och att ha klarat av att följa de rådande sociala normerna rätt bra, innebär inte att en människa inte kan tvivla på sig själv emellanåt. Det är också så att en människa som klarar det mesta väldigt bra kan ha stora svårigheter inom vissa områden, utan att omgivningen uppmärksammar detta.

Ärligt talat, alla människor har styrkor och svagheter. Alla människor förvirras, förirras, förblindas emellanåt. För oavsett om vi har diagnoser eller ej så har vi alltid en gemensam nämnare; vi är människor. Och även om vi delar en diagnos så är vi olika, av precis samma anledning; vi är människor. Olika, unika, fantastiska och ändå, i mångt och mycket, så lika.

Cyberkram på er, människor!
(PS. Cyberkramar är perfekta när man, som jag, inte riktigt uppskattar kramar i verkliga livet)

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....