När livet luras…

När jag skriver att livet luras innebär inte det att jag tycker att det är något större fel på tillvaron utan helt enkelt att livet liksom lurar mig att tro att det är det.

Idag är en sådan dag..grå, mulen och mitt emellan allting.
Det är inte särskilt kallt, och inte heller särskilt varmt. Fläckvis är det fantastiskt promenadväder och fläckvis är det glashalt. Eftersom det är söndag blir det ingen lång myskväll ikväll och eftersom jag blivit förslöad av att inte göra något på hela helgen så får jag inte heller riktigt något gjort. Jag tänker att jag borde städa, att jag borde vika tvätt, att jag borde sortera papper, att jag borde dammsuga och torka litegrann, och samtidigt känns det som om det gråa mittemellanvädret där ute har sugit ner mig i en massiv trögflytande lera vilken hindrar mig från alla tänkbara aktiviteter.
Om bara solen kikade fram, tänker jag och lägger skulden för min inaktivitet på molnen som täcker himlen, om det bara vore vår…ingen idé att göra något en sådan här trist dag…

Om det vore vår skulle jag bli überaktiv. Huset skulle vara skinande rent, ungarna skulle förnöjt sippa hallonsaft och äta hembakade kanelbullar, överallt i rabatterna skulle grönska kika fram, fåglarna skulle kvittra utomvärldsligt vackra serenader, och jag och Kamikaze skulle dricka kaffe ute i trädgården. Solen skulle låta oss bada i sina starkaste vårstrålar och, även om termometern säkert skulle visa 20 grader i solen, så skulle våra kinder vara hälsosamt röda efter rabattvistelser i kyliga skuggområden.

Tid skulle vi ha i massor också. Utan någon särskild tidspress skulle vi ta itu med det ena trädgårdsprojektet efter det andra, och med aldrig sinande energi skulle vi förutom detta också ha ork till att arbeta heltid (eller några procent mer), umågs med släkt och vänner samt hålla huset kliniskt rent. För bara det blir sol och vår så blir det bättre förstår ni. Bara det blir sol så fortsätter vi leva livet. Men tills dess är det liksom ingen idé.

För det är halt ute, och när det är halt är det inte kul att promenera. Och det här grå och tradiga vädret suger ju musten ur märg och ben, ingen idé att ens försöka sig på någon fysisk aktivitet. Det är ju inte heller någon idé att städa eftersom både hundar och ungar ändå drar in grus i huset, och varför måste jag vika tvätten idag? Om den har legat en vecka så kan den väl lika gärna ligga en vecka till. Ingen går ju klädlös. Och kläderna är ju faktiskt rena.
Nä, det är TV-väder. TV-soff-väder. Filt-över-huvudet-väder. Ingen-idé-att-vakna-väder.

Det är nu jag kommer på att livet luras. Att vi i vår kommer att ha tusen och en saker att göra, att huset snarare brukar vara mer ostädat då eftersom vi spenderar all tid utomhus och att ungarna nog hellre dricker coca cola än hallonsaft.
Jisses kvinna, vakna blindstyre!

Livet är något som pågår oavbrutet, det tar inga pauser. Ibland känns det lite tyngre, och ibland känns det lite lättare, men oavsett vilket så går livet vidare. Det är här jag antingen kan välja att sitta och vänta på att livet ska hända, eller faktiskt vakna upp och se till att leva. Jag väljer att vakna…

….och inse att grå dagar är perfekta städdagar. Fram med dammsugaren, här ska bli skinande rent. För i vår kommer jag inte att ha tid.
Men först ska jag ta mig en kopp kaffe tillsammans med Kamikaze, för kaffe kan vi faktiskt dricka även inomhus. Så det så!

Fridens liljor, hörrni..

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....