Jag älskar din naturkostym!

”Jag älskar henne i naturkostymen…hehe”, sa den gänglige yngling som var min barndomsväninnas pojkvän.

Min barndomsväninna, låt oss kalla henne A, var flera år äldre än jag. Det som kopplade oss samman var enkom vårt gemensamma hästintresse. A var nog egentligen mer den storasyster jag aldrig fick än min väninna, för hon var i övre högstadieåldern och själv hade jag precis klivit över tioårsstrecket.
Pojkvännen och A hade mig i släptåg för det mesta och hade ett beundransvärt tålamod med lilljäntan som traskade efter dem hela tiden. Ibland sov jag till och med över hemma hos A och en gång sov även A:s pojkvän över. Det var när jag hade krypit ner i min sovsäck på golvet, och A:s pojkvän hoppade ner i sängen tillsammans med A som han sa det; ”Jag älskar henne i naturkostymen…hehe”.
Jag minns att jag i stort sett inte sov någonting den natten. Istället låg jag och funderade på det pojkvännen sagt, naturkostym..vad i hela friden är en naturkostym?! Och hur ser den ut? Var köper man den? Vad kostar den? Vad är vitsen med den?!
Älta – älta – älta…
Eftersom jag var en vetgirig och kavat liten tjej utbrast jag följaktligen, mycket konfunderat, vid frukostbordet morgonen efter; ”Vad är en naturkostym egentligen?”
A och hennes pojkvän blev helt oförklarligt väldigt röda i ansiktet, och A:s mamma såg förvånat på mig. Jag tänkte att de väl helt enkelt inte förstod vad jag pratade om så jag tillade; ”Ja men du sa ju det till A igår när du la dig i hennes säng!”
Spänningen gick att skära med kniv minns jag. A och pojkvännen stirrade stint på mig och deras ansiktsfärger hade om möjligt blivit ännu mörkrödare. Och där satt jag och fattade ingenting. Och frågade igen..och igen…

Taktiska lilla Lisa med mamma och dockan Storstinta..givetvis namngiven av undertecknad.

Exakt hur denna episod slutade minns jag faktiskt inte men jag minns hur hemskt jag tyckte det var när A:s pojkvän senare på dagen förklarade för mig att det han syftade till med uttrycket naturkostym var att A sov naken.  Fy så äckligt liksom, ligga där och sova utan pyjamas eller nattlinne. Och så kallt sedan, så korkat. Själv hade jag alltid nattlinne minsann.
Det tog ytterligare några år innan jag dessutom förstod varför det var pinsamt att jag hade frågat A:s mamma om naturkostymen.

Förlåt A. Förlåt!!
Jag har nog alltid varit ganska kvicktänkt men i vissa avseenden går det emellanåt VÄLDIGT trögt. 

Ett annat exempel på detta var när jag och mamma, något år innan ovanstående episod, hälsade på min mammas faster Karin. Högt och enträget deklarerade jag; ”Mäh, det ser precis ut som om du har peruk, faster Karin!” Jag uppfattade inte min mors menande blickar, och ärligt talat tror jag inte heller att jag skulle ha ändrat min fråga om jag visste..för det såg ju ut som om hon hade peruk. Inte svårare än så. Varför hymla?
Att faster Karin sedan troligtvis tolkade min uttalande ”Åh, vilken fin lampa. Den skulle jag vilja ha!” som snudd på ett krav, och följaktligen gav mig lampan, lär ju inte direkt ha gjort min lilla mamma mindre obekväm. Fast faster Karin var en väldigt snäll kvinna, och min mamma var/är en oerhört tålmodig kvinna, så frågar ni någon av dem (ja, faster Karin är förvisso död men ändå) så skulle de nog både svara; ”Nä, jag minns inget konstigt jag. Lisa var alltid så snäll och duktig. Jag tyckte hon var den bästa ungen i världen!”

Nä, jag var nog inte alltid så taktisk i min barndom men det gick rätt bra ändå. För man kan skämta bort saker efteråt, det har jag lärt mig. Och i vuxen ålder har jag också lärt mig att det inte är farligt att erkänna om man uppfattar något fel, eller om man har uttryckt sig konstigt. Det finns ingen prestige i kommunikationen, men det finns ett mål och det är ömsesidig förståelse. 
På intet sätt är det så att jag aldrig kan läsa mellan raderna, ofta är jag tvärtom rätt bra på det, men emellanåt hoppar kedjan av liksom. Rassel och klick. Det händer nog egentligen alla ibland, fast mig lite oftare kanske..och i Solskenets värld händer det flera gånger per dag.
Men vet ni vad…ärlighet är väl egentligen att föredra eller? I längden?

Ha det härligt i solen, hörrni!

Lisa Aronsson-Höglund
”Många tror att jag hela tiden måste skrika könsord och göra obscena gester”
Namn: Lisa Aronsson-Höglund
Ålder: 42 år
Bor i: Hässleholm
Mer: Har flera neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, bland annat tourettes syndrom. Sover oftast fyra timmar per dygn. Kopplar av genom att umgås med familjen, blogga, skriva dikter eller påta i trädgården.
När en fd chef sa till mig ”Berätta inte att du har adhd så blir du tagen på allvar" så bestämde jag mig för att börja berätta på allvar....