Davids slick på Robin – en av många melloskandaler genom historien

Under omröstningen igår kväll blev det en SKANDAL när David Lindgren slickade Robin Bengtsson i ansiktet. David verkar vara ute efter att skapa rubriker, förra veckan var det ”Pappakroppen” som skapade stor uppmärksamhet. Men den som vet sin schlagerhistoria vet också att chocker och skandaler kring programledarna hör till det vanliga i Melodifestivalen. Här är Schlagerhörnans top 5 ”Värsta schlagerskandalerna”. 

Foto Claudio Bresciani / SCANPIX

5. Bröstchocken

I början av 2000-talet lanserades Bröstchocken som en term i schlagersammanhang. Bland annat har artister som Shirley Clamp fått en känga för att hon 2005 visade lite väl mycket av sina härligheter. Men detta har även drabbat programledare. Alla våras diva Charlotte Perrelli gick ut i medierna 2004 och sa att ”Mina bröst växte under sändningen”. Bland annat berättade schlagerdrottningen för Expressens reporter att:

”Jag har rejält mycket bröst nu. Större än någonsin. Och i och med att jag inte kan amma någonting när kamerorna är i gång blir det lite jobbigt. Mina bröst växer faktiskt under sändningen. Det spänner ordentligt.”

– Läs artikeln här: ”Mina bröst växte under sändningen”

4.  Rumpchocken

Foto: JACK MIKRUT, COPYRIGHT: SCANPIX SWEDEN

En annan kroppsdel som brukar skapa rubriker är en viss bakdel, eller som Shaun Bannan säger: RUMPA!!. Alla mins vi när Henrik Schyffert, iklädd en ”indiankostym”, visade båda skinkorna medan han gick omkring bland publiken och drog skämt. Detta fick PK-föräldrar att skjuta i luften, och SVT:s klagomur blev nerringd. Detta inträffade också 2005, ett väldigt naket år med andra ord. Läs Aftonbladets intervju med Schyffert: Han visar baken i tv

3. Felsägningar

Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX

Den kanske vanligaste missen som skett genom åren är att programledaren/programledarna tappar bort sig i manus, har ett dåligt manus, eller helt enkelt ropar upp fel vinnare. Denna fadäs inträffade under deltävlingen i Luleå 2011, Marie Serneholt och Christian Olssons första deltävling för övrigt. Programledarparet ropar upp fel namn, i stället för Le Kid lästes Jenny Silver upp som det namn som tävlade mot Pernilla Andersson att ta sig till andra chansen. Le Kid fick se sig bli lurade på konfekten och fick lämna tävlingen. Stackars Marie Serneholt föll i gråt efter sändningen, något som bland annat Expressen snappade upp: Då kom tårarna för Marie Serneholt

2. Udda par

Tommy Nilsson tillsammans med Yvonne Ryding efter att ha vunnit med bidraget ”En dag”. Foto: Jan Collsi / TT

Det är inte alltid lätt att få till den där perfekta programledarduon. Kemin mellan Yvonne Ryding och John Crispinsson var ”kall som is” när de ledde shlagerfinalen 1989. SVT har också länge haft uppfattningen att bra artister eller skönhetsdrottningar passar som programledare, en strategi som spricker ibland. Det är Yvonne Rydning ett exemplariskt bevis på. 1989 var också året då SVT ville satsa stort och sände tävlingen från Globen. De trodde sig kunna fylla hela arenan, men endast sju av tiotusen platser blev sålda. PINSAMT!

1. Bråken med Bert Karlsson

Det finns en man som älskar att skapa debatt mer än någon annan, han heter Bert Karlsson. Av någon anledning är det främst kvinnors framfusighet han inte uppskattar. När Jessica Andersson valde att klippa sina shorts till bidraget Kalla nätter blev Bert Karlsson så provocerad att han ”ville spy”. Ett annan konflikt utspelade sig under en deltävling 2003. Då var det mellan honom och Lena Ph. Aftonbladet skrev att:

”När skivbolagsdirektören Bert Karlsson gick upp på scenen för att delta i firandet vägrade hans två gamla fynd att tala med honom. Och än mindre ville artisterna ställa upp på bild tillsammans med mannen som i många år var nära förknippad med dem” – Lena och Bert i storbråk

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT /

Till att börja med vill jag invända mot ordvalet ”fynd” då det känns ovärdigt att framställa kvinnor på det sättet. Men iallafall så ska denna situation uppståt eftersom Lena Philipsson tagit avstånd från Bert efter att hans tidigare uttalanden om hennes ”kåta ögon” med mera. Det är ju inte omöjligt att tänka sig att skivbolagskungen använt sig utav härskartekniker för att trycka ner sina artister, som i fallet med Jessica exempelvis. /Pontus

Låt oss prata om mellanakten…

När jag läste om mellanakten tjöt jag av lycka. Ja, äntligen lite glitter och glamour i tävlingen, men efter att ha sett mellanakten under genrepet känner jag att det var ovanligt tråkigt. Visst, publiken var inte pepp idag. Inget kunde få igång denna stendöda publik, speciellt inte när publiken bestod av barnfamiljer där barnen hellre ville ta selfies med artisterna i green room. Det är dock ingen bra ursäkt för att ursäkta ett dåligt upplägg.

Det har funnits många bra nostalgistunder i Melodifestivalens historia. Många minns galamedleyt från Melodifestivalen 2000 eller varför inte när Alcazar gjorde comeback Melodifestivalen 2013 i en mellanakt. Sen finns även när Hanson, Carson & Malmkvist gjorde en cover av Popular och sjöng C’est La Vie men även Melodifestivalen 2013 när Carola tog finalen med storm och sjöng en uppdaterad version av Främling. Slugt planerade stunder som fick publiken att gunga med och var roliga och hjärtvärmande.

Nu känns det mest som man samlat ihop de artister som var lediga och har en någorlunda känd låt. Charlotte Perrelli är där återigen, After Dark får lite upprättelse, Nanne är där osv. osv. osv. Men det kändes gjort. Inte spektakulärt, inte kul. Att damma av ett avdankat Brandsta City Släckers gjorde mer att man ville anlita Lilla Melodifestivalens deltagare att köra ett medley så man får lite ungt, fräscht & modernt än att titta tillbaka i arkiven. Det känns lite som man tagit idén från QX-galan 2012 då man ville hylla Christer Björkman med ett schlagermedley. Lite samma upplägg, men QX-galan är ett mycket mindre event än Melodifestivalen. Detta gör verkligen ingenting för #RäddaSchlagern.

Var är stjärnorna? Var är Carola? Var är Loreen? Var är Lena Ph? Den enda stjärnan som det strålade om i dagens genrep var Måns Zelmerlöw. Där har vi en person som kan ta scen, men även få igång publiken.

Vill även tipsa om denna krönika om, vad man pratar om, schlagerns död. Den är skriven av Schlagerboys och prickar in allt jag känner. Det finns schlager folk gillar, kanske bara inte den Anna Book, Linda Bengtzing & After Dark ställde upp med.

Albumsrecension: Lena Philipsson – Jag är ingen älskling

Det finns få artister som är så förknippade med Melodifestivalen såsom Lena Philipsson. Hon har deltagit flera gånger som artist, vunnit en gång, varit programledare och skrivit några låtar till andra artister i tävlingen. För många är hon en schlagerdrottning i samma anda som Charlotte Perrelli, Pernilla Wahlgren, Carola, Nanne, Kikki Danielsson osv. Men till skillnad från alla dessa, med möjligt undantag Carola, har Lena lyckats överskrida schlagerns konventioner i poplandskapet. För efter det att hon vann Melodifestivalen år 2004 och släppte sitt album där hon samarbeta med Orup har hon aldrig återvänt som tävlande artist. Istället har hon vågat testa sig fram genom olika musikgenrer,  introspektiva texter och framgångsrika krogshower. Hon behöver inte Melodifestivalen för att hennes shower ska sälja, det lämnade hon för länge sedan.
Nu, 29 år sedan hennes första album, är hon tillbaka. Sedan förra skivsläppet har hon varit med om en väldigt offentlig skilsmässa och det må vara den som satt sin prägel på skivan Jag är ingen älskling, som är producerat av självaste Lena tillsammans med Anders Hansson.
På skivan får vi följa Lena berätta om hjärtesorg i Mirakel och hur hon säger upp sitt förhållande med en gammal älskare i singeln Jag är ingen älskling. I den förstnämnda låten finner vi kanske Lenas bästa text någonsin med en låtrad som sätter sig som ett plåster på mitt hjärta: ”har ingen Jesus som tröst i mitt liv”. De tre första låtarna går vi igenom en liten deppig period, men sen drar Lena igång. Efter Gråt Inga tårar och Sagas sång börjar hon sjunga om rendez-vous med mycket yngre killar, som hon lämnar efter blott en kyss och ett instrumentalt stycke à la Henry Mancini som heter Tjejfest. Det här också här det börjar bli lite musikaliskt intressant. Hon väljer att slopa försök att vara kontemporär, utan istället kan man höra influenser från 60- och 70-talets soul och disco. I Kunde va din mamma blir Lena en discodiva i samma klass som Diana Ross och man kan nästan höra lite Lady Bump i vissa delar av låten, medan En liten pojk känns som Cher under hennes Gypsy, Tramps and Thieves-period. Sagas Sång anammar hon de brittiska popdivorna Dusty Springfield och Cilla Black medan hon samtidigt gör en egen version av Min far och jag.
Hon säger sedan Adjö farväl i sista låten. Det är en låt som verkar vara menad både till sin forna kärlek och pulbiken. Hon frågar oss ”Om jag står här framför dig utan att klackar och make – tror du att du älskar mig ändå?”, det är en fråga som blir så slående när hon nu, utan glitter och kitschiga schlagerrefränger gett oss kanske sitt mest ärliga och sammanhängande album någonsin. Hon har säkrat sitt arv till musiksverige och det råder ingen tvekan om att hon är i samma liga som t.ex. Alice Babs, Ulla Billquist, Agnetha Fältskog, Anita Lindblom och Monica Zetterlund. Hon lyckas vara både folkkär samtidigt som hon inte tvekar att gå sin egna bana och göra det hon själv vill göra.

Betyg: 4/5
Bästa låt: Mirakel