Schlagerhörnans krönika om deltävling fyra

En blott 16-årig begåvning gör succé med sin säregna röst och tackar sedan gud för sin framgång – nej det är inte Carola jag talar om utan Bishara. För igår var det hans stora genombrott som artist när han som sista man ropades upp som finalist. Det är fascinerande att se vilken utveckling som skett i och med sociala mediers intåg i musikbranschen. Bara i den sista deltävlingen hade vi två artister som kommit fram genom antingen Youtube eller Instagram. Men för youtubefenomenet och skrällfinalisten för två år sedan, Anton Hagman, blev melloresan väldigt kort. Att byta från engelska till svenska verkar inte ha varit framgångsreceptet för popkillarna i år helt enkelt.
Jon Lundvik såg ordentligt lättad ut efter sin finalplats. Från att ha varit underdog ifjol var han nu den självklara förhandsfavoriten. Men inte hade han behövt vara så nervös för han var bäst igår. Egentligen skrev han en annan låt till sig själv men den gick istället och vann i den brittiska uttagningen, ett bra beslut anser jag eftersom ”Too late for love” gav honom chansen att visa en ny sida som artist.
Till andra chansen gick Arrvingarna som med sin smittande dansbandslåt satt sig i huvudet och vill inte komma ut ovasätt hur mycket jag dunkar huvudet i väggen. Även Lisa Ajax fick en andra chans med sin heartbreak låt. Kanske gör hon en Felix Sandman och tar olycklig kärlek till final nästa vecka. Väl i finalen får hon dock tampas med en annan cryqueen i Wiktoria.
Men alla talanger till trots var det Ann-Louise Hanssons fina ballad till Lill-babs som fick mig att bli mest känslosam. Ingen var gladare än jag när hon gick vidare till andra omgången. Trots sin femteplats så tror jag hon berörde många igår.

En melodikavalkad av Ann-Louie Hansson genom mellohistorien

Ann-Louise Hansson är en av Sveriges mest erfarna sångerskor. För att fira att det är hennes 14:e tävlan i Melodifestivalen kommer här en kavalkad av hennes låtar i tävlingen. Lycka till ikväll Ann-Louise <3<3<3

Zum, zum, zum lilla sommarbi – 1963 (ingen placeringen)

En ballad om för länge sen – 1966 (4:a)

Christina dansar – 1967 (7:a)

Svenska flicka – 1969 (4:a)

En liten sång som alla andra – 1973 (4:a)

I annurlunda land – 1974 (8:a)

Lady Antoinette – 1975 (6:a)

Kärleken lever – 1982 (5:a)

Bara en enda gång – 1983 (5:a)

Sluta – 2002 (6:a i deltävlingen)

C’est la vie – 2004 (10:a)

Såhär tycker Schlagerhörnan om bidragen i deltävling 4

Det går fort när man har skoj och nu är vi framme vi den sista deltävlingen på Melloturnén 2019. Har ni inte hittat er favorit än bör ni vara lite stressade. Men misströsta inte här kommer sju nya bidrag att finna en älskling i. Schlagerhörnan säger följande om deltävling fyra.

 

Pagan Fury – ”Stormbringer”

Pontus


Titta är det inte kråkan krax som flugit in på arenan? Pegan Fury ser ut som ett rockband som blivit arbetslösa efter att Medeltidens värld fick läggas ner i Götene. Musiken och scenografin passar bättre i en skräckfilm/skräckspel än i Melodifestivalen. Nej jag säger som Wiktoria ”SAVE ME!”

Karolina

  

Pagan Fury undviker att visa upp hela sitt band och skickar istället upp en påfågel på scen, med bakgrundsdansare direkt tagna ur filmen ”Spirited away”. Sångerskan har dock en väldigt stark röst och låten är trots allt behaglig att lyssna på. Men det är inget man vill behöva kolla på.

 

Anton Hagman – ”Känner dig”

Pontus

 
Anton Hagman byter ut den engelska singer songwriter stilen mot ett svenskt popsound. Helt ärligt är jag lite trött på denna typ av genre som svenska artister tror ska göra dem mer edgy när det egentligen är ganska trist. Kanske blev också Anton inspirerad av Margarets nummer för nu vill också han interagera med skärmen genom att dubblera sig. Själv tycke jag det räcker med en Anton Hagman.

Karolina


Anton har bytt ut en generisk genre mot en annan. Gitarrpop från en söt, ung kille har ersatts av svensk medioker pop med en djup och något sorgsen text. Framträdandet påminner om Margarets från deltävling 2, men är mycket mer kaosartat. Nej, det här funkar inte. Anton, SNÄLLA ta tillbaka gitarren och skinnjackan.

 

Lisa Ajax – ”Torn”

Pontus

   
Finns det något starkare att sjunga om än ett brustet hjärta? Nä jag tror inte det. Med sin mäktiga röst sjunger Lisa Ajax ut all sin sorg på ett silverfat som får mig att tänka på alla Tinderdejter som gick åt helvete och hur många gåner man tittat ut genom fönstret och undrat varför livet var så svårt. Den starkaste balladen i år.

Karolina

  
Lisa Ajax låt lider lite av samma syndrom som Hanna Ferm och Liamoos – När man bara ser till låten och inte alls tänker på artisterna är båda låtarna egentligen ganska generiska och lite småtråkiga. Men det är här både Lisa och Hanna Ferm lyckas göra så att vi inte bryr oss om det. Deras röster är så starka att de lyfter låten på egen hand och med sitt magiska trollspö förvandlar de en generisk låt till något som får en att tappa hakan (och fälla några tårar) – Är inte det magi så vet jag inte vad.

 

Arvingarna – ”I Do”

Pontus


Det är när jag lyssnar på Arvingarnas bidrag som jag uppskattar att 90-talet är förbi med alla dansband i tävlingen. Arvingarna må ha varit poppis på stenåldern men år 2019 känns detta mossigare än en svensk skog. Låten kan dock sägas fria till alla dansbandsälskare så den blir säkert en stor hit på Dansbandsgalan i Uppsala i vår. Men från mig blir det ”I can´t”.

Karolina


Kära Arvingar. Kära Eloise. I do not like this. Arvingarna är den här deltävlingens Jan Malmsjö (bland annat). Skillnaden är att Jan Malmsjö insåg att det har gått 50 år sedan hans senaste bidrag och att han var tvungen att uppdatera musiken – Arvingarna är fortfarande fast i tänket från Eloise och levererar nu en låt i samma stuk, men som är mycket sämre. Det funkar inte. Jag älskar Arvingarna, jag avgudar Eloise – Men jag gillar inte det här. Tyvärr.

 

Bishara – ”On My Own”

Pontus

  
Unga Bishara är en hybrid av Benjamin Ingrosso, en ung Justin Biber och Mariah Carey. Man förstår varför Instagram älskar denna lilla sångfågel och låten har ett nice souligt sound. Tror Bishara kan chocka lite ikväll.

Karolina

 
Bishara intar scenen med en låt som tydligt är skriven av Benjamin Ingrosso. Faktiskt så skulle Bishara kunna liknas vid en yngre version av Benjamin Ingrosso. Utseendemässigt, röstmässigt och artistmässigt. Är vi säkra på att Benjamin inte har en lillebror som vi inte vet om?

 

Ann-Louise Hanson  – ”Kärleken finns kvar”

Pontus

  
Blir alldelles varm av Ann-Louise Hanssons hylling till sin vän Barbro Lill-babs. Detta är mer än en låt, det är ett bevis på en sann vänskap och det är nog därför som jag har överseende med den något klyshiga låttexten. Men det blir ju lätt så när man ska hålla tal för någon och googlar på ”tal till vän”. oavsett utgång så är det ett fint mine av vår allas Barbro Lill-babs Svensson.

Karolina

 
Ann-Louise Hansson är denna deltävlings Arja Saijonmaa och Jan Malmsjö. En gammal veteran som vi alla tycker om och minns – Men tyvärr kommer inte den här låten minnas. Den är mysig och har en vacker sorgsenhet i sig – Men mycket mer än så är det tyvärr inte. All respekt mot Ann-Louise Hansson dock, som är den artist som ställt upp flest gånger i Melodifestivalen, hela 14 gånger (!) blir det nu. All kärlek till The Queen of Melodifestivalen!

 

John Lundvik – ”Too Late For Love”

Pontus

  
Till skillnad från den stillsamma och finstämda balladen John sjöng ifjol så får han i denna gospeldoftande poplåt bjuda på mer känsla och energi. Jag gillar också att han har körsångare med sig på scen som ger låten än mer good feeling. Om ”My turn” var ett väldigt ljust nummer så är ”Too late for love” mer skitigt så att säga.

Karolina

 
Om NÅGON kommer ihåg Österrikes Eurovison bidrag från förra året (det gör nog ingen, men jag tänker ändå ta upp det) – Så är John Lundviks låt och nummer exakt likadant som detta. Det betyder inte att det är dåligt, låten är ganska bra och man fångas med i rytmen – Men gospelpoppen kommer hålla lika länge som Cesar Sampsons ”Nobody but you” höll förra året för Österrike – med andra ord, i ungefär en vecka, sen kommer den att glömmas bort.

 

Hatet ska segra för Island!

Varje år tävlar minst ett politiskt bidrag i Eurovision. Varje år kämpar flera politiska bidrag för att kamma hem vinsten i någon av de nationella tävlingarna runtom i Europa. I år är inget undantag. 

Det mest kontroversiella och politiska bidraget i någon nationell tävling i år kan man ändå med all rätt säga är bidraget ”Hatrið mun sigra” med gruppen Hatari. Bidraget är med i Islands nationella Melodifestival, som kommer att kora dess vinnare den 2 Mars. För att bespara er helvetet som är ”Hatrið mun sigra” tänker jag i alla fall försöka att förklara framträdandet och låten i en mening, innan jag går in på låtens politiska djup:

Tänk er att ni tvingas in på en nattklubb i Tyskland för första gången, där ni ofrivilligt blottas inför ett våldsamt BDSM-framträdande som bland annat innehåller en man som svingar en yxa, samtidigt som artisternas ”sång” får det att blöda ur öronen.

Där har ni bidraget ”Hatrið mun sigra”.

Så vad handlar då bidraget om egentligen? Islänningars förkärlek för BDSM? Kanske hade det varit ett mer passande tema än det låten faktiskt handlar om. Bandet är en anti-kapitalistisk grupp som med sin låt sprider hatets budskap (låtens översättning är bokstavligen ”Hatet ska segra”). Med meningar som ”Hatet ska segra, Europa förödas, En väv av lögn, Stiger ur askan” och ”Hatet ska segra, Glädjen tar ända, Ännu är den en falsk, Sviklig hägring” kan man ju inte låta bli att undra vad låtskrivarna gick på när de skrev den här låten. Är det ett undertryckt hat som bandet har burit på i flera år som äntligen får blomstra – Eller kan detta vara en pik mot årets värdland?

För det är inte bara så att bandet sjunger en politisk låt – Bandet har även självmant kontaktat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och utmanat honom på en ”vänskaplig” wrestling match i Tel Aviv. Vinner bandet så vinner de rättigheterna till att etablera den första ”liberala BDSM kolonin” på Medelhavskusten. Vinner däremot premiärministern kommer han få full politisk och ekonomisk kontroll över Västmannaöarna på Island (detta skulle bandet se till att han skulle få).

Detta låter ju som ett enda stort skämt och låten i sig, med sin hatiska text, är så överdriven att det är svårt att ta allt det här på allvar. Men ändå går det inte riktigt att förneka att det kan ligga en uns seriositet bakom allt det här. Utöver alla små detaljer som kan syfta till pikar mot Israel så måste man också ha i åtanke att Island är ett av de länderna som arbetat mest frekvent på att stoppa Eurovision från att hållas i Israel. Med över 17 000 signaturer lämnade det isländska folket bland annat in en begäran om att Island skulle bojkotta tävlingen i Tel Aviv. RUV (Islands statliga television) var nära på att gå med på detta, men ångrade sig i sista sekund. Detta visar att det utan tvekan finns en ilska bland det isländska folket över Eurovisions värdland i år – Så det skulle väl ändå inte vara förvånande om bandet Hatari var en del av den här ilskan?

Den 2 Mars kommer vi veta om hatet har segrat för Island. I nuläget ligger bandet högst upp i oddsen för att vinna den nationella tävlingen och gör de det kommer vi utan tvekan få uppleva ett väldigt dramatiskt Eurovision i Tel Aviv i Maj. 


OBS! Lyssna på egen risk. 

Tredje delen av Schlagerpanelen i P4

Idag, 10.30 till 11.30 direktsänder P4 Kristianstad det tredje avsnittet av Schlagerpanelen där Pontus sitter med. Idag diskuterar panelen resultatet i deltävling tre och sedan siar vi om deltävling fyra.

Här är länk till kanalen: Schlagerpanelen del tre

På bilden sitter jag i radiosoffan och myser med journalisten Emma Ståhls bebis. Foto: Kajsa Wall

 

Läskiga saker sker under Dolly style peruken

Foto: Pontus Källström

Något läskigt pågår under perukerna i Dolly Style, en industri som stryper gruppmedlemmars fria kreativitet och tvingar in dem i dockroller där mångfald endast är ett säljtrick för att tjäna pengar på barn. Projektet Dolly Style handlar inte om att sprida budskap om kärlek utan snarare om att producera Holly, Polly och Molly kopior över hela världen. Detta är inte barnvänligt detta är en glupsk massindustri.

Se dokumentärenDolly style-fabriken” så förstår ni vad jag menar.

Estland följer i Sveriges fotspår

Benjamin Ingrosso, Robin Bengtsson, Frans, Måns Zelmerlöw – Året är 2019 och vi har lärt oss vad vinnarreceptet för Sverige är i Eurovision. Ta en nypa snygghet, lägg på några deciliter coola scenkläder, ta in ett häftigt scenframträdande och kopiera vilken Avicii-låt som helst – Där har vi ett koncept som garanterar, om inte ens vinst, så i alla fall en riktigt bra placering i Eurovision Song Contest. Åtminstone för Sverige.

Men i år verkar det som att ett annat land hoppat på det här tåget. Estland som de senaste åren försett oss med otroligt känslosamma och snygga ballader, underhållande (dock obehagliga) korttrick och popdängor a la 2004 väljer i år att skicka ingen mindre än – Victor Crone.

Låter namnet bekant? Är man ett inbitet Melodifestival-fan kommer man säkerligen ihåg hans bidrag från 2015, där han tillsammans med Behrang Miri sjung låten ”Det rår vi inte för”. Eller så gör man inte det. Jag klandrar inte någon, då det enda jag kommer ihåg från det här bidraget är en taggad Viktor Crone som gång på gång skriker ”STAAAADEEEEEN”.

Bidraget må inte ha varit det mest minnesvärda – Men det var i alla fall hyfsat unikt. Med Behrangs rapp i verserna lyftes låten och de två artisterna hade trots allt en fin kemi på scenen. Men i år finns inget av detta i Viktor Crones låt. Istället har han anammat det svenska Eurovision systemet och gör allt ”rätt” – Han har tagit på sig sin snyggaste skinnjacka, dragit på snygga specialeffekter på scen och kopierat Aviciis ”Without You”. Kommer det gå bra för Viktor Crone i Eurovision? Utan tvekan, juryn kommer överösa honom med poäng. Men han kommer förlora folkets röster lika mycket som Benjamin Ingrosso gjorde förra året. Och helt ärligt – Hur roligt är det med ett bra resultat om låten man skickar inte är bra? (Mvh, bortskämd Eurovision-svensk)

Kom igen Estland. Ni kan bättre.

Schlagern lever i mello – krönika om tredje deltävlingen

Låt oss börja med att konstatera att Omars och Oscars glansdagar är över, fansen har övergivit dem för Felix Sandman. Att Omar, i en intervju med Aftonbladet, påstår att ”min låt var för bra för tävlingen” är rent befängt. Hade hans låt varit så extraordinär så hade den gått direkt till final.
Låt oss också konstatera att projektet Dolly Style är dödförklarad en gång för alla. När inte ens barnen bryr sig är det dags att lägga ner.
Detsamma hade jag planerat att skriva om Martin Stenmark men svenska folket ville något annat. Suget efter det traditionella blev större i den tredje deltävlingen efter att veteranerna Arja och Jan fallit som bowlingkäglor tidigare. Något som också speglades i finalisterna. När apprösterna var räknade fick en chockad Lina Hedlund se sig ropas upp som finalist. Förklaringen ligger nog både i Alcazars enorma folkliga stöd men också det faktum att schlagern lever i tävlingen. Detta blir Linas fjärde final men första som soloartist.
Mindre chockad över att gå vidare var nog Jon Henrik Fjällgren som ännu en gång tar norrlandsdoftande schlagerpop till final. Länge såg det ut som idoltvåan Rebecka Karlsson skulle göra honom sällskap men det blev andra chansen för hennes del. Här anser jag att det är framträdandet som brister. Vart var fläktarna, det långa släpet, eldregnet och attityden? Nej här behövs en rejäl slipning till andra chansen.

Manuset denna vecka var full av besvikelser. Om man har två artister och två stand up komiker varför låter man dem då byta roller??? Låt komikerna vara roliga och artisterna uppträda, blir så frustrerad.

Såhär tycker Schlagerhörnan om bidragen i deltävling tre

I Leksand kommer vi bland annat få möta en discodiva, en gammal eurovisionflopp, trasdockor och en samisk schlagerveteran. Men vem klarar sig bäst i konkurrensen? Schlagerhörnan vet svaret såklart!

 

The Lovers of Valdaro –  ”Somebody Wants”

 
Pontus: Efter alla dessa floppar med glada amatörer som genom både Webbjokern och P4 nästa försökt slå i mello kommer nu äntligen en artist som på riktigt är med i fighten. Om någon av er lyssnat på Charlie Puth (hans kändaste låt är ”Attention”) så har Lovers of Valdaro ett liknande sound.


Karolina: Debutanternas tur har varit otroligt blandad hittills. High 15 åkte ut direkt ur första deltävlingen, medan Malou Prytz skrällade direkt till final. Jag hoppas innerligt att The Lovers of Valdaro gör en Malou ikväll. Det här är modernt och catchy, om än lite tråkigt. Scenen är snygg och medlemmarna i bandet känns taggade. Heja The Lovers of Valdaro!

Dolly Style – ”Habibi”


Pontus: Ett så kallat Japaninspirerat popband går nu alltså och gör en så kallad orientalisk poplåt. Trots denna stora genreförvirring så vet iallafall Holly, Dolly och Molly hur man skapar enerverande låtar som tar en som sin gissla i ett svart hål av ettriga refränger. Rolijansen av nya bandmedlemmar i gruppen kan liknas med en  personalomsättning på vilken förskola som helst i Skåne. På tal om barn så är det väl dem som är Dolly Styles enda målgrupp? Tycker det är dags för  tjejerna/dockorna att släng de plastiga perukerna och göra någonting seriöst av sina ”karriärer” innan de blir fast i barnkanalfacket för all framtid.


Karolina: Tre tjejer som ser ut att vara tagna direkt ut en anime framför en orientalisk poplåt som borde gått till sångaren Arash (han hade utan tvekan kunnat göra om och göra rätt med låten) och framför danssteg som påminner om ett dåligt försök till en Hula dans…? Detta bidrag gör mig bara förvirrad och frustrerad. Nej.

Martin Stenmark – låt skiten brinna


Pontus: Inte ens tanterna från ”ladies night” kan bli upphetsade av detta otroligt oengagerade stycke som bara kommer få Martin att placera sig på samma plats som 2016, sist alltså. Låt skiten brinna säger jag bara.


Karolina: Efter 2005 förstod Martin Stenmark att en sliskig Las Vegas show inte går hem hos svenska folket. Så han rakade huvudet och började sjunga på svenska, vilket uppskattades! Men någonstans här gick allt fel och Martin har fastnat i succén som blev ”Sjumilakliv”, medan alla andra har gått vidare. Jag tror att den enda som uppskattar Martin Stenmarks bidrag nu för tiden är Martin Stenmark själv. Nåja, detta bidrag är i alla fall inte lika långtråkigt som hans låt 2016 var.

Lina Hedlund – ”Victorious”

 
Pontus: Jag vågar hävda att det var tack vare Lina Hedlund som Alcazar överlevde som grupp de senaste åren. Hon klarar sig bra som soloartist och har dessutom gjort Melodifestivalen på egen hand förut, då med låten ”Nothing can stop me” som gick till andra chansen. Denna gång har hon kryddat till Jessica Anderssons låt från i fjol och lagt till en skitlång trappa för extra effekt. Den trappan skulle få vilken lekman som helst att stuka foten i flipp flopps, Lina har höga klackar (och ler samtidigt!!). Som schlagerbög uppskattar jag Lina Hedlunds låt vilket måste betyda att den är sjukt tacky.

Karolina: Lina Hedlund sprider sina vingar och intar scenen utan Alcazar i år. Nog för att hon har gjort det innan, men detta är första gången efter bandets uppbrott som hon står på scenen i Melodifestivalen själv. Låten i sig är en kopia av ungefär 3 olika låtar sammansatt i en och med textrader som ”We are just who we are” faller låten i att vara unik och stå ut. Trots detta så rycks man dock med i den och det är svårt att inte gå runt och nynna på låten för sig själv. Vem har sagt att något måste vara unikt för att vara bra?

Omar Rudberg – Om och om och om igen

  
Pontus: Med tävlingens mest repetitiva låttitel ställer sig Omar på egna ben. Men det måste vara med lite skakiga ben Omar tävlar veckan efter att hans forna bandkompis blev så gott som sist (efter Jan Malmsjö..). Tror låten är ett försök till att göra edgy pop på svenska och jag tycker inte det är ett helt dåligt försök faktiskt. Omar har också lite intressanta scenkläder, byxorna ser ut som om någon klippt ett hål i grenen på Britneys gamla röda dräkt från 90-talet.


Karolina: Klart att det andra ”O”:t från FO&O måste komma och göra ett försök på egen hand i Melodifestivalen! Omars uttal är lika otydligt som Vlad Reisers var förra veckan och låten likaså. Vill låten vara mer reagge eller vill den vara modern, svensk pop? Om det är det sistnämnde tror jag tyvärr att Omar kommer hamna i samma fack som Martin Stenmark. Kanske ser vi Omar på scen om 11 år igen, framförandes en tråkig ballad på svenska som ingen vill höra.

Rebecka Karlsson – Who I am

  
Pontus: Detta är en låt som lika gärna hade kunnat vara finalnummer i en musikal eller en kampanjsång i ett amerikanskt val. När livet känns tungt så behöver man en ”Who I am” som kan skänka styrka. Under sin medverkan i idol så öppnade Rebecka upp sig om sin kamp mot mobbing vilket gör låten än mer personlig och äkta. Dessutom innehåller bidraget en del feministiska inslag som man aldrig kan få nog utav.


Karolina: Rebecka är tillbaka för revansch! (Från sin andraplats i Idol då). Med ”Who I am” skriver Rebecka en självbiografi i form av en Melodifestival låt som funkar sisådär. Låten är ganska platt, men lyfts i alla fall upp av Rebeckas fantastiska röst. Tyvärr känns låten som att den mer hör hemma i serien ”Hannah Montana” eller Disney Channel filmen ”Camp Rock”. Nåja, Rebecka kommer i alla fall få alla småbarns röster ikväll.

Jon Henrik Fjällgren – ”Norrsken”

 
Pontus: Jon Henrik är verkligen en blandning av Roger Pontare och Kalle Moreus. Han har kommit att bli hela Norrlands schlagerkung efter sina succéer i mello. Skulle dock säga att ”Norrsken” är hans svagaste låt i tävligen hittills, det är inte alls lika episkt som ”Jag är fri”. Men självklart blir det final för honom ändå.


Karolina: ÄNTLIGEN är han tillbaka! … Med sin svagaste låt i Melodifestivalen. Någonstans läste jag att Jon Henriks låt påminner mycket om ”Sun is shining” med Axwell&Ingrosso och hur lite jag än vill hålla med om det påståendet måste jag tyvärr göra det. Som tur är räddar jojken och det magiska framträdandet låten (Förhoppningsvis kommer vi dock få höra mer jojk än desperata försök till ”cool” house musik ikväll från Jon Henrik…).

Dessa bidrag är klara för Eurovision 2019

Medan Sverige fortfarande håller på med sina semifinaler har sju europeiska länder ( plus Australien som får vara med igen) valt sina låtar till årets Eurovision. Som vanligt i dessa sammanhang stöter man på bidrag som både får en att gapa av förvåning, stänga av ljudet på datorn eller köra en spontandans. Men innan jag sätter tänderna i bidragen ska ni läsare få en snabbrepris av bidragen.

Albanien
Likt en besviken morgonpendlare som missat ett Öresundståg skrik sjunger Jonida Maliqi ut sin frustration i en ballad som är sprängfylld med känslor. Även om hela bidraget sjungs på albanska skvallrar också scenografin om att låttexten handlar om just trafik. Vi får väl se om låten sjungs på engelska i Eurovision och om det stora frågetecknet löses där.

Australien
Vad får du om du blandar isdrottningen i Narnia med en spettekaka? Förmodligen Kate Miller-Heidke (och då har jag inte nämnt den stackars bakgrundsdansaren som såg ut att ha fastnat i en gigantisk barnleksak). Detta är utan tvekan Australiens konstigaste bidrag någonsin. Låten verkar ha tagit inspiration från både Frost och Estlands bidrag 2018 ”La Forza”. Kanske var det opera, kanske var det ett rop på hjälp. Ingen vet förutom Kate.

Tjeckien
Här gick det vilt till med selfiepinnen Lake Malawi! Som akademiker kan jag inte låta bli att gör en innehållsanalys av låttexten. Låten handlar alltså om att Lake är vän till en vän till en vän till en vä… ja ni fattar. Resten av texten är fantastiskt ologisk. Men en sak har Lake och jag gemensamt, vi glömmer namnen på dem vi legat med – det är inte lätt när man har dyslexi.

Frankrike
En helt ok ballad som förmodligen kommer glömmas bort i mängden. Tycker inte heller att Bilal Hassani hade ett vidare scenspråk som fick mig att klura ut något kul att skriva. Om låten var en färg skulle den vara beige.

Italien
Italien har tydligen hittat sin version av Mister Cool i Mahmood. I denna wannabe hiphoplåt sjunger Mahmood om pengar medan han stoltserar med sin feta kedja och backas upp av en hiphop klappande orkester. Tror dock han behöver mycket pengar för att bli högt placerad i finalen.

Montenegro
Det är imponerande att så många människor på en scen lyckas åstadkomma ett så meningslöst nummer. Inte sedan Andreas Lundstedt floppade med sin schweiziska grupp i Eurovision 2006 har jag hört något så tafatt som Montenegros bidrag. Råga på allt heter gruppen D-moll och Inte blir det några glada miner från mig heller.

Spanien
Efter D-moll kommer ett riktigt energiknippe i spanska Miki. Uppträdandet kan liknas vid ett lundaspex och det är ju alltid härligt. Hoppas att Spanien bjuder på en riktig folkfest i Israel. Jag får lust att spontandansa på bordet.

Storbritannien
I admit, I am a sucker för smöriga ballader. För en gångs skull tycker jag britterna skickar något som faller mig i smaken, särskilt slutet när kören och Michaèl Rice sjunger ut sådär som att de är med i Lejonkungen eller något. I am a big fan!