Såhär tycker Schlagerhörnan om bidragen i deltävling tre

I Leksand kommer vi bland annat få möta en discodiva, en gammal eurovisionflopp, trasdockor och en samisk schlagerveteran. Men vem klarar sig bäst i konkurrensen? Schlagerhörnan vet svaret såklart!

 

The Lovers of Valdaro –  ”Somebody Wants”

 
Pontus: Efter alla dessa floppar med glada amatörer som genom både Webbjokern och P4 nästa försökt slå i mello kommer nu äntligen en artist som på riktigt är med i fighten. Om någon av er lyssnat på Charlie Puth (hans kändaste låt är ”Attention”) så har Lovers of Valdaro ett liknande sound.


Karolina: Debutanternas tur har varit otroligt blandad hittills. High 15 åkte ut direkt ur första deltävlingen, medan Malou Prytz skrällade direkt till final. Jag hoppas innerligt att The Lovers of Valdaro gör en Malou ikväll. Det här är modernt och catchy, om än lite tråkigt. Scenen är snygg och medlemmarna i bandet känns taggade. Heja The Lovers of Valdaro!

Dolly Style – ”Habibi”


Pontus: Ett så kallat Japaninspirerat popband går nu alltså och gör en så kallad orientalisk poplåt. Trots denna stora genreförvirring så vet iallafall Holly, Dolly och Molly hur man skapar enerverande låtar som tar en som sin gissla i ett svart hål av ettriga refränger. Rolijansen av nya bandmedlemmar i gruppen kan liknas med en  personalomsättning på vilken förskola som helst i Skåne. På tal om barn så är det väl dem som är Dolly Styles enda målgrupp? Tycker det är dags för  tjejerna/dockorna att släng de plastiga perukerna och göra någonting seriöst av sina ”karriärer” innan de blir fast i barnkanalfacket för all framtid.


Karolina: Tre tjejer som ser ut att vara tagna direkt ut en anime framför en orientalisk poplåt som borde gått till sångaren Arash (han hade utan tvekan kunnat göra om och göra rätt med låten) och framför danssteg som påminner om ett dåligt försök till en Hula dans…? Detta bidrag gör mig bara förvirrad och frustrerad. Nej.

Martin Stenmark – låt skiten brinna


Pontus: Inte ens tanterna från ”ladies night” kan bli upphetsade av detta otroligt oengagerade stycke som bara kommer få Martin att placera sig på samma plats som 2016, sist alltså. Låt skiten brinna säger jag bara.


Karolina: Efter 2005 förstod Martin Stenmark att en sliskig Las Vegas show inte går hem hos svenska folket. Så han rakade huvudet och började sjunga på svenska, vilket uppskattades! Men någonstans här gick allt fel och Martin har fastnat i succén som blev ”Sjumilakliv”, medan alla andra har gått vidare. Jag tror att den enda som uppskattar Martin Stenmarks bidrag nu för tiden är Martin Stenmark själv. Nåja, detta bidrag är i alla fall inte lika långtråkigt som hans låt 2016 var.

Lina Hedlund – ”Victorious”

 
Pontus: Jag vågar hävda att det var tack vare Lina Hedlund som Alcazar överlevde som grupp de senaste åren. Hon klarar sig bra som soloartist och har dessutom gjort Melodifestivalen på egen hand förut, då med låten ”Nothing can stop me” som gick till andra chansen. Denna gång har hon kryddat till Jessica Anderssons låt från i fjol och lagt till en skitlång trappa för extra effekt. Den trappan skulle få vilken lekman som helst att stuka foten i flipp flopps, Lina har höga klackar (och ler samtidigt!!). Som schlagerbög uppskattar jag Lina Hedlunds låt vilket måste betyda att den är sjukt tacky.

Karolina: Lina Hedlund sprider sina vingar och intar scenen utan Alcazar i år. Nog för att hon har gjort det innan, men detta är första gången efter bandets uppbrott som hon står på scenen i Melodifestivalen själv. Låten i sig är en kopia av ungefär 3 olika låtar sammansatt i en och med textrader som ”We are just who we are” faller låten i att vara unik och stå ut. Trots detta så rycks man dock med i den och det är svårt att inte gå runt och nynna på låten för sig själv. Vem har sagt att något måste vara unikt för att vara bra?

Omar Rudberg – Om och om och om igen

  
Pontus: Med tävlingens mest repetitiva låttitel ställer sig Omar på egna ben. Men det måste vara med lite skakiga ben Omar tävlar veckan efter att hans forna bandkompis blev så gott som sist (efter Jan Malmsjö..). Tror låten är ett försök till att göra edgy pop på svenska och jag tycker inte det är ett helt dåligt försök faktiskt. Omar har också lite intressanta scenkläder, byxorna ser ut som om någon klippt ett hål i grenen på Britneys gamla röda dräkt från 90-talet.


Karolina: Klart att det andra ”O”:t från FO&O måste komma och göra ett försök på egen hand i Melodifestivalen! Omars uttal är lika otydligt som Vlad Reisers var förra veckan och låten likaså. Vill låten vara mer reagge eller vill den vara modern, svensk pop? Om det är det sistnämnde tror jag tyvärr att Omar kommer hamna i samma fack som Martin Stenmark. Kanske ser vi Omar på scen om 11 år igen, framförandes en tråkig ballad på svenska som ingen vill höra.

Rebecka Karlsson – Who I am

  
Pontus: Detta är en låt som lika gärna hade kunnat vara finalnummer i en musikal eller en kampanjsång i ett amerikanskt val. När livet känns tungt så behöver man en ”Who I am” som kan skänka styrka. Under sin medverkan i idol så öppnade Rebecka upp sig om sin kamp mot mobbing vilket gör låten än mer personlig och äkta. Dessutom innehåller bidraget en del feministiska inslag som man aldrig kan få nog utav.


Karolina: Rebecka är tillbaka för revansch! (Från sin andraplats i Idol då). Med ”Who I am” skriver Rebecka en självbiografi i form av en Melodifestival låt som funkar sisådär. Låten är ganska platt, men lyfts i alla fall upp av Rebeckas fantastiska röst. Tyvärr känns låten som att den mer hör hemma i serien ”Hannah Montana” eller Disney Channel filmen ”Camp Rock”. Nåja, Rebecka kommer i alla fall få alla småbarns röster ikväll.

Jon Henrik Fjällgren – ”Norrsken”

 
Pontus: Jon Henrik är verkligen en blandning av Roger Pontare och Kalle Moreus. Han har kommit att bli hela Norrlands schlagerkung efter sina succéer i mello. Skulle dock säga att ”Norrsken” är hans svagaste låt i tävligen hittills, det är inte alls lika episkt som ”Jag är fri”. Men självklart blir det final för honom ändå.


Karolina: ÄNTLIGEN är han tillbaka! … Med sin svagaste låt i Melodifestivalen. Någonstans läste jag att Jon Henriks låt påminner mycket om ”Sun is shining” med Axwell&Ingrosso och hur lite jag än vill hålla med om det påståendet måste jag tyvärr göra det. Som tur är räddar jojken och det magiska framträdandet låten (Förhoppningsvis kommer vi dock få höra mer jojk än desperata försök till ”cool” house musik ikväll från Jon Henrik…).