Albumsrecension: Lena Philipsson – Jag är ingen älskling

Det finns få artister som är så förknippade med Melodifestivalen såsom Lena Philipsson. Hon har deltagit flera gånger som artist, vunnit en gång, varit programledare och skrivit några låtar till andra artister i tävlingen. För många är hon en schlagerdrottning i samma anda som Charlotte Perrelli, Pernilla Wahlgren, Carola, Nanne, Kikki Danielsson osv. Men till skillnad från alla dessa, med möjligt undantag Carola, har Lena lyckats överskrida schlagerns konventioner i poplandskapet. För efter det att hon vann Melodifestivalen år 2004 och släppte sitt album där hon samarbeta med Orup har hon aldrig återvänt som tävlande artist. Istället har hon vågat testa sig fram genom olika musikgenrer,  introspektiva texter och framgångsrika krogshower. Hon behöver inte Melodifestivalen för att hennes shower ska sälja, det lämnade hon för länge sedan.
Nu, 29 år sedan hennes första album, är hon tillbaka. Sedan förra skivsläppet har hon varit med om en väldigt offentlig skilsmässa och det må vara den som satt sin prägel på skivan Jag är ingen älskling, som är producerat av självaste Lena tillsammans med Anders Hansson.
På skivan får vi följa Lena berätta om hjärtesorg i Mirakel och hur hon säger upp sitt förhållande med en gammal älskare i singeln Jag är ingen älskling. I den förstnämnda låten finner vi kanske Lenas bästa text någonsin med en låtrad som sätter sig som ett plåster på mitt hjärta: ”har ingen Jesus som tröst i mitt liv”. De tre första låtarna går vi igenom en liten deppig period, men sen drar Lena igång. Efter Gråt Inga tårar och Sagas sång börjar hon sjunga om rendez-vous med mycket yngre killar, som hon lämnar efter blott en kyss och ett instrumentalt stycke à la Henry Mancini som heter Tjejfest. Det här också här det börjar bli lite musikaliskt intressant. Hon väljer att slopa försök att vara kontemporär, utan istället kan man höra influenser från 60- och 70-talets soul och disco. I Kunde va din mamma blir Lena en discodiva i samma klass som Diana Ross och man kan nästan höra lite Lady Bump i vissa delar av låten, medan En liten pojk känns som Cher under hennes Gypsy, Tramps and Thieves-period. Sagas Sång anammar hon de brittiska popdivorna Dusty Springfield och Cilla Black medan hon samtidigt gör en egen version av Min far och jag.
Hon säger sedan Adjö farväl i sista låten. Det är en låt som verkar vara menad både till sin forna kärlek och pulbiken. Hon frågar oss ”Om jag står här framför dig utan att klackar och make – tror du att du älskar mig ändå?”, det är en fråga som blir så slående när hon nu, utan glitter och kitschiga schlagerrefränger gett oss kanske sitt mest ärliga och sammanhängande album någonsin. Hon har säkrat sitt arv till musiksverige och det råder ingen tvekan om att hon är i samma liga som t.ex. Alice Babs, Ulla Billquist, Agnetha Fältskog, Anita Lindblom och Monica Zetterlund. Hon lyckas vara både folkkär samtidigt som hon inte tvekar att gå sin egna bana och göra det hon själv vill göra.

Betyg: 4/5
Bästa låt: Mirakel